Demon Gaze II Recension

Handhållet Playstation 4

Som protagonisten i Demon Gaze II tar du rollen som Signa_N. Du har tappat ditt minne och dina kamrater bland rebellerna är helt främmande för dig. Sakta men säkert måste du börja återfå ditt minne och rädda världen, precis som i 37,000 andra japanska rollspel.

Tillsammans slåss ni mot Magnastar, en ond diktator som bränner människor för att få ”Star Power”. Med denna kraft skapar han demoner som sakta men säkert hjälper honom få totalt herravälde över Asteria, staden där allt utspelar sig. Storyn är dock extremt generisk. Det finns inget nytt som på något vis kan tilltala här.

Om du är ett fan av visual novels är det här ytterligare ett spel att kasta timmar på i hopp om att få dejta din favorit bland de stereotypa töserna med kopierade personligheter. När du får designa din karaktär i början kan du välja mellan både manliga och kvinnliga avatarer. Detta spelar dock ingen som helst roll då de fortfarande kommer tilltala dig som en kille. Tydligen är det tydligen bara killar som vill dejta ett harem av demontjejer.

Som protagonist heter du Signa_N då det tydligen är krav på att använda sitt Xbox-ID eller gamla hotmailadresser som namn. Du kan dock välja att använda ett eget namn. Du är (såklart!) utan minne och den avgörande personen för Asterias framtid. Vi har sett det här förr i Final Fantasy VII och en myriad av andra spel. Det följer samma generiska upplägg som vi sett tusen gånger om. När storyn startar med att du kommer förändra världens öde försvinner allt allvar för mig.

En hjälte är ju inte en hjälte om de inte har någon galen egenskap de är ensamma om att ha (med undantag av antagonisten). Det som gör dig speciell är att du har ett öga som suger i sig demoner. Med hjälp av din ”demon gaze” (fyndigt, va?) så kan du fånga demoner och programmera om dem till att lyda dig istället. På så vis bygger du upp ett tillräckligt starkt uppror att störta elakingen Magnastar.

Krälar heller i dungeons än dejtar demoner

Gameplay är fokuserat på två huvudsakliga aspekter – visual novel och dungeon crawling. Det sistnämnda känns mer som en gimmick för att ge spelet lite gameplay. Det finns klassiska rollspelselement där du får använda olika förmågor, magier och färemål för att besegra dina fiender. Det är ett helt okej system som följer de traditionella riktmärkena för ett dungeon crawler, men det får inte spelet att kännas unikt. Att inte tänka på spel som Eye of the Beholder och Grimrock är såklart svårt då det följer samma karaktäristiska upplägg. Det ger en viss nostalgisk känsla som känns bra, men jag väljer nog att ge berömmet till föregångarna.

Jag har trots allt lite roligt när jag springer runt. Jag springer in i dörrar som är låsta, men kan öppnas från andra sidan. Är det något jag älskade med Dark Souls bandesign var möjligheten att utforska, hitta genvägar och få den där ”aha!”-upplevelsen när kartan blir tydligare. Det är samma princip som återses här, om än bara en bråkdel av samma genomförande.

Tillsammans med hemliga skatter och diverse föremål blir det mer intressant att utforska allt. Spelet är dock en visual novel där du går igenom väldigt mycket dialog. Det absolut värsta är all tutorial. Som en person som lär sig bäst genom praktiskt övning är det olidligt att gå igenom en bok av text för att lära sig saker som så lätt skulle kunna telegraferas i gameplay istället.

”Fanfarorgie” för 400 poäng, Magnus

Jag gillar estetiken i teckningarna. De är vackert tecknade med gott om detaljer och det ser snyggt ut. Inte det bästa jag sett i designväg, men det är helt okej för sin stil. Avskyr dock typsnittet. Det ser ut som ett bootlegspel till mobilen och känns bara extremt fult och opassande med annars helt okej estetik. Vi har liknande typsnitt i t.ex. Nioh – som f.ö. är ett grymt spel! – men typsnittet är så makabert fult. Det känns billigt och slött och jag får bara en känsla av att det är ett halvdant hobbyprojekt av ett gäng hormonstinna tonåringar som aldrig sett ett par bröst. Att teckningarna bara zoomas in bidrar till den billiga känslan. Om det är en standard i visual novels bryr jag mig inte om. Det känns fortfarande billigt.

Musiken låter som en ondskefull blandning av Bingolotto och Jeopardy från 90-talet. Det enda som saknas är att höra Leif ”Loket” Olsson och Magnus Härenstam vräka ur sig tillgjorda, överraskade klyschor i sann programledarstil. Det är musik vi har hört förr i japanska spel och personligen känns det extremt tråkigt och intetsägande. När nästan varenda melodi är en fanfar är det svårt att inte tänka på när gästerna vinner en årsförbrukning av Löfbergs Lila när de öppnar låda 8. Det känns generande och intetsägande på samma gång. Jag hatar det.

Misstag att betala dyrt för

Spelet gör samma misstag som Dead Rising-serien och låter dig spara manuellt. Inga auto-saves alls. När jag testar att dö efter ca 1½ timme märker jag att spelet inte har sparat överhuvudtaget. Tillbaka till milslånga tutorials och utdragna dialoger om hur du gör saker. Och nej, du kan inte hoppa förbi det. Att inte använda auto-save i ett spel 2017 är ganska dumt. Och med ganska menar jag ”helt fantastiskt korkat”. Det handlar inte om att vara bortskämd med hur spel fungerar idag, men det är en genomgående mekanik som de flesta spel använder, det aktuella språket för spel. Att inte använda sig av det är därför mer ett misstag än en rolig liten nudge till hur spel brukade vara.

Du vänjer dig vid att spara manuellt efter en liten stund, men det är fortfarande ett dumt val i min mening. Det är som att låta FPS-spel till konsol skjuta med L2/LT istället. Det fungerar och det är bara att vänja sig vid, men när en hel bransch har anammat R2/RT är det ett pedagogiskt smart drag att INTE ändra något som är standard idag. Särskilt inte med de insatser som det här innebär.

Dejta demoner i 14-årsåldern

Det låter illa och det beror väl på att det är det också. Något som jag tycker är lite fascinerande (och lite otäckt) är hur du besegrar demonerna som Magnastar har skapat. Självklart är alla demoner flickor och du får en chans att dejta allihopa. Givetvis är det inlindat i en generande ursäkt för att följa storyn. Om du hårdrar det så besegrar du ett gäng tjejer, ”programmerar om” dem att lyda dig och vips så har du ett harem av dem. Det finns mycket att säga om det här när det kommer till jämställdhet. Men så bör de flesta veta idag att Japan ligger efter ca 50 år när det kommer till just jämställdhet. Det är ingen ursäkt men definitivt en förklaring till när du sitter där med ditt typiska ”WTF”-uttryck i ansiktet.

Med ditt harem av flickor får du dels med dig allierade i framtida strider, men kan även dejta dem. Du kan säkert låsa upp lite saftigare dialoger och bilder, men jag orkade ärligt talat inte ens försöka med det. Min kropp kämpade emot och det började göra fysiskt ont när jag försökte. Jag kommer dock osökt att tänka på Pokémon, vilket ändå har ett liknande system i principen. Fånga in varelser, få dem att tycka om dig och låt dem slåss för dig, dirigerade och styrda av dig. Jag säger inte att det är samma sak – Pokémon är faktiskt roligt – men det var det första jag kom att tänka på.

Om ni ska göra det, gör det ordentligt!

Personligen skulle jag ge det här spelet en etta, men för fans av dejtingspel är det nog ganska okej. Om du gillar den här genren kan det vara värt att plocka upp på en rea eller något. Ska dock tilläggas att jag inte har några problem med visual novels. De kan vara roliga och ha sin charm, men när 99% av dem känns riktade till hormonstinna pojkar, vars enda erfarenhet av kvinnliga bröst kommer från när de blev ammade som spädgrisar känns det lite väl tvingat och pinsamt. Det är tuttar hit och dit, korta kjolar överallt, avslöjande och suggestiva poser. Det här är den snälla varianten av vad som är en ursäkt för att inte bara googla tecknad mjukporr på nätet. Jag försöker mig inte på någon shaming här, men de här spelen får varenda cell i min kropp att skrynkla ihop sig i förvirrad avsmak. Om det är er grej – kör på! Tyvärr ger inte det spelet ett högre produktionsvärde och klyschorna är knappast något som lockar fram höga betyg.

Om jag ska spela visual novels med dejtingtema föredrar jag spel som verkligen sticker ut och blir helt dumma med flit. Ta Hatoful Boyfriend eller Jurassic Heart som exempel. Nu har jag faktiskt inte spelat något av dem, men de lockar mig oändligt mycket mer med sin premiss än vad de här mer slätstrukna spelen gör. Då ska vi inte ens gå in på alla snuskiga, professionellt störda dejtingspel som har knåpats fram om Bowser, Wario och liknande. Det är på en helt egen nivå, men ändå något jag kan ta på större allvar än det här.

Läs mer om vår betygskala >>

Bra

  • Snyggt tecknat

Mindre bra

  • Blaskig, ointressant story
  • Ett generande sätt att skapa en datingsim
  • Bingolottomusik
  • Våldsamt fult typsnitt
5

Okej

Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com