Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia Recension

Profilbild på Louise Gustafsson
Handhållet

Det var en sommar för två år sedan som jag köpte en Nintendo 3DS och upptäckte Fire Emblem. Det var kärlek från första ögonkastet. Fire Emblem Awakening blev snabbt ett av mina absoluta favoritspel och jag har länge velat dyka ner i de äldre spelen för att upptäcka seriens rötter.

Fire Emblem Awakening var lite som Fire Emblem-seriens fågel Fenix. Det var menat att vara ett avslut på en serie som allt mer verkade falla i glömska, men istället blev det en sådan stor succé att serien fick ett nytt liv. När Nintendo nu väljer att släppa en remake av Fire Emblem Gaiden, som ursprungligen släpptes till Famicom under 1992, får vi i väst äntligen en chans att ta del av seriens ursprung. Resultatet är magiskt och Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia ger oss ett utmärkt tillfälle att utforska en av Nintendos mer okända pärlor.

Våra hjältar, Alm och Celica, är barndomsvänner. Det är ibland så gulligt att man vill kräkas.

Det var en gång för länge, länge sedan…

Vår berättelse utspelar sig på en kontinent indelad i två delar: Det fria, men korrupta, riket Zofia och det kalla, strikta riket Rigel. Freden mellan dessa två riken är bräcklig och ett våldsamt krig är så gott som oundvikligt. Samtidigt som denna konflikt trappas upp så tar vår berättelse sin början i den fredliga lilla byn Ram Village. Bönderna jobbar hårt ute på fälten, korna står och äter i hagarna och byns ungar leker ute i skogen och gör blomsterkransar.

Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia börjar ostigt. Det finns inget annat ord som kan beskriva det. Våra huvudkaraktärer, Alm och Celica, ligger på en äng, plockar blommor och pratar om hur goda vänner de är. Tillvaron (och osten) krossas dock snabbt. Riddaren Slayde dyker upp och är sådär härligt ”Jag-ska-döda-alla-barn-och-tvinga-din-storasyrra-att-servera-mig-vin”-skurkig. Ni vet vad jag menar. Mötet med Slayde förändrar dock allt och våra hjältars trygga tillvaro krossas och dem tvingas isär.

Några år senare har våra hjältar vuxit upp och kriget går inte längre att ignorera. Alm har blivit en idealistisk ung man som kanske är lite för impulsiv för sitt eget bästa. Vi får följa honom från det att han går med i motståndsrörelsens armé och stiger i graderna. Samtidigt har Celica vuxit upp till en vänlig, men något stoisk kvinna som är på landsflykt av mystiska anledningar. Inte helt oväntat korsas deras vägar under spelets gång och deras vänskap sätts på prov. Celica och Alm relation har en framträdande roll under hela spelet och den är stundvis klistret som håller ihop berättelsen och när eftertexterna väl rullar så har en vacker berättelse om vänskap och kärlek blommat ut.

Ibland blir det lite skitsnack mellan striderna.

I motgång växer vänskap

Just det där med relationer mellan karaktärer är en av de saker som gör Fire Emblem så speciellt. Under spelets strider kan olika karaktärer bilda ett speciellt band mellan varandra och vi får se deras relationer växa genom små konversationer som rör allt mellan himmel och jord. Att dessa sedan kan leda till små bonusar i strid är bara ett plus. Karaktärernas små samtal är roliga och intressanta och det hela känns egentligen ganska naturligt. Ja, varför skulle inte två människor som strider sida vid sida kunna bli goda vänner eller rivaler?

Dessa små konversationer bygger inte bara upp karaktärerna i sig utan även också världen de lever i. Tack vare konversationerna bryr jag mig faktiskt om Fayes obesvarade kärlek till Alm. Jag bryr mig om Greys rivalitet med Tobin och jag vill veta vem av dem som kommer vinna Clairs hjärta. Jag hade dock gärna sett fler konversationer mellan fler karaktärer. Exempelvis så har inte alla i Alms barndomsgäng inte konversationer med varandra och det känns ju lite märkligt. Borde inte dem ha något att säga till varandra?

När jag ändå pratar om karaktärer så måste jag passa på att nämna spelets skurkar. Komplexa skurkar i all ära, men är det något jag älskar så är det skurkar som är härligt onda bara för att dem vill vara det och Fire Emblem Echoes: Shadow of Valentia har dem så det räcker och blir över. De är kanske inte de mest minnesvärda, men de fyller sina roller så perfekt och det blir nästan komiskt överdrivet. De komplexa fienderna är också väldigt engagerande, även om de lätt kan viftas bort som puckon med mindervärdeskomplex, och dem bjuder på en hel del överraskningar under spelets gång. En del av dem kommer dessutom få mer utveckling och kontext i kommande DLC, vilket kan behövas.

Med ett namn som ”Slayde” är man dömd till att bli skurk. Det passande ansiktet är bara ett plus på hans skurk-cv.

En vacker saga

Fire Emblem har nog aldrig sett så bra ut. Grafiken påminner mycket om Fire Emblem Fates med detaljerade 3D-modeller och miljöer, men mycket är också annorlunda. Porträtten för karaktärerna är vackert målade och alla har fått en välbehövlig ny design. De har också fått röster, vilket är lite på gott och ont. Till skillnad från sina föregångare så skådespelas i princip all dialog och det kan bli aningen distraherande. Röstskådespelet är dock inte så hemskt som man befarar efter prologen och förutom en eller två missar så passar de flesta rösterna riktigt bra. Lite tråkigt är dock att vi inte kan välja att ha de japanska rösterna.

Gameplayet kan delas in i två olika kategorier. Strid och utforskande. Striderna är klassiskt Fire Emblem. Det är din armé mot fiendens, svårare än så är det inte . Sax-sten-påse-systemet som Fire Emblem använt sig av under de senaste spelen finns inte här, vilket både är bra och dåligt. Det är bra för att nu kan jag äntligen flyga med min pegasusriddare nära bågskyttar utan att de dör av en pil. Det är dåligt för ett element som tillfört en hel del strategi är borta och det känns lite som om att något saknas.

Hur som helst så är striderna fortfarande roliga och fartfyllda och kräver en hel del planering. Omgivningen ändrar hur mycket skada du eller fienderna tar och en sekunds oförsiktighet kan leda till att du förlorar dina bästa trupper för alltid. Alla karaktärer du rekryterar har kan utvecklas och skolas om till en helt annan klass. Det beror på helt hur du vill spela spelet och du blir aldrig riktigt bestraffad för att du väljer det ena framör det andra. Detta leder till att spelet känns värt att spela om gång på gång. I min första genomspelning valde jag exempelvis att låta min lilla bybo Faye bli värsta dödsmaskinen ute på fältet och i slutet av spelet kunde hon enkelt ta ut stora grupper med fiender på egen hand. Allt med ett charmigt leende på läpparna.

Här ska utforskas!

I delar av spelet får vi styra Alm eller Celica när de utforskar grottor i en 3D-miljö eller i en peka-klicka-miljö som påminner lite om exempelvis Phoneix Wright (utan instensiva rättegångssekvenser tyvärr). Utforskandet är ett välkommet tillskott och gör att spelet känns betydligt mer fylligt och det blir inte att vi bara rör oss från punk A till punkt B. Vi får se gamla ruiner, byggnader och grottor och även om det inte är mycket så gör det  att världen känns mer levande och gör gameplayet mer varierande.

Det gäller dock att vara försiktig, för blir din armé trött under utforskandet kan det få ödesdigra konsekvenser om ni stöter på fiender. Att slänga lite mat till dina trötta trupper brukar dock göra susen! Under dessa sektioner kan du slå sönder krukor för att samla på dig mat, mynt och olika föremål och du kan också springa in i en och annan fiende. Jag kan ju erkänna att jag blivit påsmugen av en zombie några gånger för att jag var oförsiktig i mitt krukkrossande. Ibland känns det dock som om det hade kunnat göras mer med utforskandet, för det finns stunder då de gamla ruinerna och grottorna känns tomma och tråkiga. Men kanske är detta det första vi ser av Fire Emblems framtid och om de implementerar det här elementet i framtida spel så kan man hoppas att dem gör det lite mer livfullt.

Musiken i spelet är fantastiskt. Under striderna är det episka svepande toner som passar känslan perfekt. Det är svårt att inte utbrista ett högt ”Yes!” när man får in en critical hit på en svårt fiende samtidigt som en pampig melodi skrålar i bakgrunden. Under konversationer och cutscenes är musiken också bra och den gör sitt jobb, men det är i striderna eller i viktiga scener då musiken verkligen skiner.

Ett exempel på hur striderna kan se ut. Alm kan vara ett riktigt odjur i strid och kan med lite tur lätt ta ner en stor skara fiender på egen hand om han är rätt uppbyggd.

Nytt men ändå gammalt

Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia är en remake som förbättrar orginalet och öppnar upp dörrarna för så mycket mer. Det är fler karaktärer, en utvecklad berättelse och det finns ett helt extra kaptiel som skapar en koppling mellan Fire Emblem Echoes: Shadow of Valentia och Fire Emblem Awakening. Och tro mig när jag säger att det är riktigt spännande. Resultatet av allt detta är en underbar blandning av både gammalt och nytt och det ger även de som spelade orignalet massor att upptäcka. Nya fiender, nya tappra soldater att rekrytera och en berättelse med betydligt mycket mer kött på benen är bara en bråkdel av allt. Det är på alla vis en förbättring som ändå lyckas visa serien och sitt orginal respekt.

Scener som den här gör Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia värt att spela. Alm och Celicas relation utvecklas i många riktningar under spelets gång och det är både hjärtskärande och vackert.

När eftertexterna rullar…

Jag sitter tyst och ser på startmenyn i några sekunder. Jag har just avslutat en av de vackraste kärlekshistorerna jag spelat på länge och känslorna är blandade. Självklart finnsdet rum för förbättring och vissa saker vet jag inte kommer falla folk i smaken. Är det ostigt? Ja, men det är härligt ostigt och jag vill tro att det är lite medvetet. Ibland kan man behöva en riktig kärlekshistoria med gott mot ont och vänskap som övervinner allt. Precis som Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia. Vi vet vad vi får men det finns ändå överaskningar som gör att det blir roligt att spela. Suget som jag får varje gång jag spelat klart Fire Emblem: Awakening finns där och utan tvekan så startar jag om spelet på nytt. Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia är ett av sommarens måsten till din 3DS.

Läs mer om vår betygsskala här >>

Bra

  • En vacker saga med minnesvärda karaktärer
  • Strategiska och roliga strider
  • Perfekt, stämningsfull musik

Mindre bra

  • Stundtals extremt ostigt och klichéfyllt
  • Vissa strategiska element hade kunnat förbättras
  • Tyvärr inga japanska röster
9

Världsklass

Profilbild på Louise Gustafsson
Louise heter jag och jag bor någonstans söder om Stockholm med en vild katt och spenderar dagarna med jobb, kaffedrickande och en massa twittrande. Spel har varit ett intresse för mig så länge jag kan minnas och det har bara fortsatt att växa. Spel med stora världar, levande karaktärer och spännande historier är favoriterna. Bioware är för alltid min stora kärlek, men även Zelda, Tales of-serien och Persona-serien ligger mig varmt om hjärtat. Förutom spel så är jag en stor konst- och filmnörd. Seriöst, få mig inte att prata om film eller konst. Eller Biowares spel. Jag rabblar på i timmar.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com

Pin It on Pinterest

Share This