FlatOut 4: Total Insanity Recension

"Jag gasar, alltså finns jag"

Det börjar ändå bra. Menyn visar på en attityd, en ”jag kommer sparka dig i arslet och dra dig till mållinjen”-attityd, helt i sin rätt när det handlar om högoktaning tokracing i 300 blås. Min inre 10-åring tycker det är ashäftigt och jag drar igång karriärläget.

Du får välja mellan två bilar i början, en ganska rostig och en lite mindre rostig. I sann underdogkänsla väljer jag den rostigaste av de två. Spelet förespråkar kamp och jag tänker följa med i svängarna. Jag uppskattar trots allt en utmaning!

Ursprungligen utvecklades FlatOut-spelen av finska Bugbear Entertainment och även om inget av spelen i serien har märkt ut sig som särskilt seriösa motståndare till Burnout-spelen eller ens Twisted Metal-serien, så minns jag att ettan var helt ok. FlatOut 1 är också det spelet enda i serien jag spelat, innan jag satte mig ner med fyran. Nu står dock Kylotonn för regin och med bland andra WCR 5-6 och Speedball Tournament 2 i bagaget verkade det som att de var helt rätt val av utvecklare till att förvalta FlatOut-serien.

Jag trivs bäst i öppna landskap

Det dröjer dock inte länge innan problemen börjar visa sig i form av märklig bilfysik och ganska trista miljöer. Spelet kommer inte vinna några priser i grafik då texturerna är rätt platta. Det uppstår en hel del pop-ins och spelets drawing distance är rätt kort. Även bilmodellerna är ganska undermåliga och allt som allt känns det som ett spel som var tänkt att släppas till Playstation 2, upphottats till PS3 och sen släppts till PS4 lite som en eftertanke. Tråkigt när konsolen är kapabel till mycket bättre än så.

För ett spel som ändå trycker på att allt ska vara skitigt och alla ska vara arga så är bilarna förvånansvärt hela och rena när racen når sina slut. Skademodellering är inget som det har ägnats någon större tanke. I de spellägen där det gäller att sprida död och förintelse är det oklart hur mycket du tål, då det går från skinande lack till att helt plötsligt brinna överallt. Mellanläget är lite rök som uppstår under motorhuven, vilket är bra svårt att se när det kommer tjugo vrålande ligister flygandes i varsin buss mot dig.

Folkrace-fantaster släng er i väggen. FlatOut 4 är här.

Det som vinns i Nitro förloras i kontroll

Ungefär fem sekunder in i varje race uppstår ett kaos utan dess like. AI:n verkar vara programmerad så att den, med alla till buds stående medel, ska ta ut dig som spelare först. Det boostas in i mig, mina motståndare skrapar mig ren som om jag vore en trisslott. På många sätt är det som att motståndarna hatar hatar mig för att jag över huvud taget startade spelet. Detta uppskattar jag dock. Det känns helt rätt och själva Derby-delen av varje race är jäkligt roligt. Det enda som stör är ett antal buggar och att det stundtals är lite oklart vad som faktiskt går att köra in i utan att tvärstanna. Dock kommer man runt det genom att hålla sig inom banorna, något jag har lite svårt för ibland. Inte för att jag är dålig alltså, det bara blir så.

Själva bilfysiken är dock aningen undermålig. När jag försöker svänga eller ta en kurva snyggt känns mitt valda fordon tungt och klumpigt, som om det vägde flera ton men än vad en bil väger. Men när mina motståndare fått nog och vill mosa mig av från vägen flyger jag iväg som en lätt papperstuss. Jag har många gånger sett min bil rotera ett gäng varv i luften medan jag stillsamt tagit en slurk kaffe och tittat förbryllat på vad som händer på skärmen.

Om det skulle vara så att man kommer lite på efterkälken så kan man i sedvanlig FlatOut-anda aktivera Nitro, luta sig tillbaka och försöka bränna ikapp. Jag säger försöka, för glöm allt vad kontroll heter när du väl boostar framåt. Det är helt omöjligt att svänga i topphastigheterna, något man lär sig kontra genom att trycka på boost-knappen i varsamma omgångar.

Hit the road, Jack

Utöver det vanliga racingläget, Derbyläget (där man mest ska krocka in i varandra) och Carnag, (där det gäller att förstöra så mycket som möjligt) finns även Time Trial, Beat the Bomb, Assault och en uppsjö olika ”stunts” du kan göra.

Stuntläget handlar om att jaga poäng genom att få din förare att flyga ut ur bilen och landa på olika saker i varierad hastighet/höjd. Det läget tröttnade jag på rätt fort då det var våldsamt slumpartat hur min lilla avatar landade och betedde sig i luften. Det hela kändes som något de lade in för att ge spelet något sorts mervärde. Märkligt, tänkte jag och gick raskt vidare till Time Trial, vilket visar sig vara roligast.

I Time Trial-läget är det du mot klockan. Det gäller att lära sig banorna och ta ut svängarna exakt rätt för att tjäna in varje sekund. Här skiner spelet, då bandesignen är helt ok och alldeles lagom utmanande. Det gör även inget att miljöerna är platta och tråkiga då ögonen fixeras på den lilla hjälpkarta du har i det nedre vänstra hörnet. Jag gillar att speedrunna spel och titta på när andra klarar av spel fort, så jag fann det här läget roligast.

Arenaläget är också ganska kul och minnena av matcher som pågått sent in på natten i Destruction Derby till Playstation 1 kommer tillbaka titt som tätt. Det hela utspelar sig som en Deatchmatch och det gäller att vara sisten kvar. Fruktansvärt kul! Här visar spelet vad som menas med Total Insanity, då allt och alla flyger omkring huller om buller. Allt vad överblick heter kan du glömma. Det är det här läget jag troligtvis kommer komma tillbaka till med vänner (och fiender?) i framtiden.

Det är synd att spelets mest sadistiska inslag är så dåligt.

I don´t give a damn ´bout my bad reputation

Ljuddesignen i spelet är riktigt bra! Motorerna surrar och bränner, regnet piskar mot rutan och någonstans långt borta ylar en prärievarg ensam mot månen, säker på att en dag få spela huvudrollen i nästa Crash Bandicoot. Ok, det sista hittade jag på, men jag tror på vargen. Det låter bra mustigt när bilarna slår emot varandra. När man fäller träd, hus, bilar, människor och annat onödigt som ligger i vägen för ens framfart så låter det härligt kaosartat i högtalarna. Ljudmixen känns även den ok med en skön balansgång av bas och diskant.

Jag önskar dock innerligt att dem inte valt en gymnasiepunkare till låtlisteskapare. Musiken i spelet är fruktansvärt enformig och även om den initiala känslan av ”badass” infinner sig så tonar den rätt fort ut. Musiken blir till något slags white noise som ändå överröstas av motorljud. Efter ett tag stänger jag av musiken och finner till min förvåning att allt blir aningen bättre. Gillar man skränig poppunk kommer man dock trivas med låtvalen, det slår jag vad om.

Needs more cowbell

Jag är lite tvådelad till FlatOut 4. Sin undertitel till trots är det ett ganska mediokert spel, som inte riktigt vet om det vill satsa på racing eller massförstörelse. Kylotonn verkar ha trampat lite i samma pöl och valt att gå den gyllene mellanmjölksvägen. De har levererat ett spel som håller måttet, men inte mer. Letas det efter ett spel att samla några vänner och slå ihjäl lite tid är det ett helt ok tidsfördriv, men det finns bättre alternativ.

Läs mer om vår betygsskala >>

5
Okej

1 Kommentar

  1. Helt klar stabiliaste recensionen av ett Ospel jag läst på länge! 10/10 would read again.

    Reply

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas.Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com