[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Risen 3: Titan Lords” developers=”Piranha Bytes” publishers=”Deep Silver” platforms=”PC / Xbox 360 / Playstation 3″ genres=”Action RPG” release_date=”15 augusti 2014″]
Pirater är coola! Det finns väl knappast någon som inte tänker på äventyr och spännande dueller med svärd och kvicka repliker när pirater kommer på tal. Lägg därtill utforskande, begravda skatter och vackra kvinnor samt miljöer i Söderhavet, så uppkommer snarast frågan: Varför har detta inte gjorts massor av gånger? Det är ju den perfekta miljön att placera ett rollspel i! Jag har spelat massor av olika RPGs genom åren från Ultima IV och Bards Tale (1985) på en svartvit Mac till alla Bethesdas spel och Biowares. Senaste var Mass Effect 3. Ingen hade kommit på hur coola pirater är. Det här spelet borde ha 10/10!
Magin är tillbaks, vilket är kul. Monstren är fula, vilket är trist.
OUCH! Vilken usel start!
När jag fick spelet och startade upp det i min Xbox 360 möttes jag av startskärmen som är en riktigt trevlig, scrollande vy, över bukten där spelet utspelas. Byggnader poppar upp när kameran flyger förbi och musiken är riktigt bra och pampig. Jag tittar alltid på sådant här för man kan få litet ledtrådar vart intressanta ställen ligger i spelet. Spelskaparna gillar också Games of Thrones, den saken är klar.
När introt startar och jag börjar spela kommer introduktionen till många av spelteknikerna, det börjar med en strid där kontrollen av huvudpersonen är okej, men när man skall attackera så blir det en otrevlig fördröjning i alla hugg eftersom Pirahna Bytes har lagt till omständliga animationer för alla rörelser. Om en animation inte får utföras klart avbryts attacken och vad värre är, piraten man styr stoppar ibland ner svärdet i skidan igen och kan därmed inte parera. Man tar onödigt mycket skada och ilskan stiger när man tar till sin flintlåspistol och skjuter mot sin motståndare point blanc – och missar! ”Det här spelet borde ha 3/10” tänker jag när jag dessutom brottas med kameravyn som man styr med höger styrspak.
Vår hjälte gör den internationella signalen för människa i sjönöd. Eller så simmar han…
För att göra en lång första spelkväll kortare och mindre plågsam, låt mig bara säga att introt är en katastrof! Dåliga strider med laggande attacker, en kamera som inte går att låsa på en vald fiende och som inte tittar åt samma håll som din spelkaraktär rör sig, samt ett skrattretande uselt röstskådespeleri. (Det är tyskar som gjort spelet, de har helt klart inga bra engelsktalande skådespelare på lönelistan.) Det bästa med hela introt är när min spelkaraktär dör. Det fanns en tid när man gick och provlyssnade skivor i affären innan man köpte dem med sig hem. Hade det här varit första spåret på en skiva hade ingen köpt den.
Men det blir bättre
Andra kvällen med spelet började inte så muntert, man väcks upp från de döda av en voodoo-präst som meddelar att man har mist en del av sin själ och att man måste träna för att få tillbaka sina färdigheter man förlorat. Med bävan tittar jag på mitt karaktärsblad och ser att alla mina stats och färdigheter är långt ner på skalan. Och jag som tyckte att min karaktär var usel i introt. Suck!
Bones, som min räddare heter, säger att jag snabbt behöver komma till en magiker för att få hjälp med att reparera min trasiga själ. Det finns tre stycken att välja på och detta val kommer att påverka vilken väg du kommer att utveckla karaktären och spela fram till spelets endgame med titanerna.
Jag är trött på att bli styrd och jag väljer inget av valen, istället rusar jag in i djungeln för att se mig omkring. Genast blir vi attackerade av förvuxna kalkoner som tidigare hade smiskat min karaktär rejält men nu händer något konstigt. Jag tajmar mina attacker bättre. Utan att jag egentligen tänker på det börjar jag mina attacker långt tidigare än jag borde och min karaktär utför sina onödiga piruetter för att sedan dansa in på nära håll och sticka till, och när den första attacken sitter är det mycket lättare att få in den andra. Dessutom rullar jag instinktivt bakåt efter några attacker för att omgruppera och få utrymme att inleda nya attacker. Striderna blir plötsligt roligare och känns inte lika laggiga. Låt mig ger er detta topptips: bemästra tidigt att rulla undan. Då är man nämligen osårbar! Vem hade anat att ”slå kullerbytta” var den enskilt viktigaste färdigheten för en pirat? ”Nåja”, tänker jag, ”spelet är nog i alla fall värt 5/10”.
Som i alla bra rollspel finns det mycket egenskaper att uppgradera.
Jag börjar utforska
När man fått ordning på att styra kameran manuellt precis hela tiden och man börjar utforska ön blir spelet roligt. Att utforska och se om jag kan komma till avlägsna platser, eller hitta gömda saker, är bland det roligaste jag vet. Piraten man styr är tydligen en släkting till framtida Lara Croft eftersom man bitvis nästan får Tomb Raider-vibbar när man smidigt klättrar upp för berg och ruiner. Det finns gott om (låsta) skattkistor att upptäcka i den omedelbara närheten och när jag tar mig till ruinerna och områdena man spelade igenom i introt upptäcker jag att saker jag inte brydde mig om att ta då finns kvar nu. Det föranleder topptips nr 2: plocka inte upp så mycket saker i introt eftersom du mister dem när du dör. Utforska hellre den delen av kartan noga efteråt. I bukten finns också ett antal små öar och nyfiken som jag är undrar jag naturligtvis om man kan ta sig dit. Jajamensan! Och här hittar jag massor av roliga saker och en underbar känsla av frihet i spelet kickar in för första gången.
Jag har så pass kul att jag slutar att irritera mig över att Bones springer in framför mig i striderna och därmed startar en konversation som jag måste avsluta, för att därefter rulla undan så att jag kan dra mitt svärd på nytt. Mentalt lägger jag nya mineralfyndigheter och låsta kistor till en växande lista över saker att återkomma till med rätt utrustning när jag levlat min gubbe. Plötsligt tittar jag på klockan och ser att den är halv två på natten. Vart tog den tiden vägen? Går till sängs och tänker att spelet nog kan vara värt 7/10 i alla fall. Än har jag inte förlåtit introt.
Att välja väg
Det finns tre olika fraktioner, grupper av magiker, i världen. Eftersom jag inte fick någon manual i recensionsexemplaret av spelet vill jag kort redogöra för dem här.
Magikerna som kallar sig the Guardians vakar över magin och användandet av magi i landet. Svär du trohet till dem kommer du att kunna använda rustningar och svärd blandat med magi och spelet kommer att kännas litet likt Skyrim i sin inriktning. Med kristallmagi kan man förbättra vapen och kasta offensiva spells men även enkla saker som att låsa upp kistor man hittar (och saknar nyckel till).
Druiderna tränar dig till en demon hunter. De använder naturmagi och specialiserar sig på närstrider med svärd och yxor. Tänk thief/rougeklass med spells som teleporterar dig runt dina fiender i en närstrid eller döljer dig delvis. Druider kan även förbättra vapeneffekter med magi och frammana varelser som slåss vid sin sida.
Voodoopirat är det tredje man kan bli, det går att följa med Bones till en stam med urinnevånare och hjälpa dem finna svaret på varför deras förfäder har börjat vakna till liv och attackera dem. Väljer du detta spår kommer du att få lära dig voodoomagi och det är en rolig bekantskap med spells man inte hittar i alla rollspel. Det är också den inriktning jag valde eftersom jag tycker att det bäst följer det pirattema som spelet etablerar i början.
Tyskar och pirater tycks båda gilla urringningar.
Topptips nr 3: Spara ofta i spelet, det är lätt att dö och det är ibland roligt att prova olika alternativ inför stora val i spelet, själv började jag i ärlighetens namn spela ett par kvällar hos magikerna med ambitionen att bli den högste av alla Guardians i deras vaktstyrka. Min nyfikenhet gjorde dock att jag laddade om en gammal sparposition och provade att lära min gubbe Voodoo, och där blev jag kvar. Man kan ju alltid spela spelet tre ggr om man vill se alla quests och inriktningar. Till de tre huvudspåren kommer det även andra saker som yrken man kan lära sin karaktär med mera. Spelet är djupare än man först tror och kommer att ge många nätter med underhållning. Det går även att byta NPCs som följeslagare och vissa kan man betala för extra träning. Dessutom får man ofta oväntade side quests från böcker man hittar och några av dessa var riktigt kul. Spelet belönar oss som gillar att utforska.
Slutintrycket blir bra
Hade jag inte haft drivet att spela vidare efter introt på grund av mitt uppdrag att skriva den här recensionen så hade jag troligen inte gett det chansen. Det vore synd och jag är medveten om att detta i olika grad kommer att drabba även er som köper spelet. Själv önskar jag att spelet haft valet att spela det i förstapersonsvy. Det hade löst problemet med den trasiga kameran. Jag har därför försökt att visa på bristerna och förbereda er på dem så att ni också ger det här spelet en chans. Är du som jag, du gillar att utforska, samla ingredienser till potions, skaffa och skapa bättre utrustning och hitta gömda skatter mm så kommer du att ha kul i det här spelet.
Quests tar lång tid för mig eftersom jag hela tiden blir distraherad av min lust att utforska. Tycker du om Risen 1 och 2 gissar jag att du redan har det här spelet. Själv hade jag missat spelserien fullständigt och jag är glad att jag fick spela det eftersom spelet växer och blir bättre ju mer man spelar. En Xbox 360 klarar precis av att rulla spelet med bra bilduppdatering men ibland kan grafiken spricka litet i sömmarna. Jag justerade också upp gammainställningarna eftersom allt som var i skugga i spelet nästan var osynligt. Till slut går jag på jobbet på dagarna och längtar tills jag sitter framför Xboxen igen för att utforska mer av Risen 3. Det är för mig ett tecken på ett bra spel och betyget landar slutligen på 8/10.
[youtube id=”pMGyz0E81j4″ width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Risen 3: Titan Lords” betyg=”8″ skribent=”Stefan Schimdt” datum=”2014-09-09″][/recension]