Shigeru Miyamoto har förmågan att förvandla det mest vardagliga till fantastiska äventyr. Lekar i skogen blev The Legend of Zelda och trädgårdsarbete blev Pikmin. Pikmin har aldrig nått samma popularitet som Zelda, men när det släpptes blev det snabbt en kultklassiker. Några sparsamma uppföljare har genom åren berikat serien, senast 2013 på Wii U. Men nu tar serien sina första steg på en portabel konsol. Övergången har inneburit några spelmekaniska förändringar, förändringar som inte gynnar serien alls.
Värt att känna till är att en utomstående studio (Arzest) stått för utvecklingen av Hey! och inte Nintendo själva. Att Miyamoto-san överblickat arbetet på spelet verkar osannolikt med tanke på hur sträng han sägs vara. Det här spelet lever helt enkelt inte upp till originalen.
Helomvändning
Vissa bossar är stora som, eh, smådjur, men kräver ingen vidare finess för att sänka.
Fans är väl bekanta med seriens realtidsstrategiska läggning, där pikminvarelser koordineras (läs: utnyttjas) av Kapten Olimar, en rymdtomte som kraschlandar och behöver laga sin rymdfarkost. Premissen är densamma i Hey! Pikmin, men istället för ett aktivt strategispel i fågelvy, får vi ett slött plattformsspel i 2D med inslag av pussel. Jag skriver inslag av pussel eftersom problemen i Hey! Pikmin är löjligt enkla. Årtionden av aktivt spelande har onekligen lett till att jag har lättare att förutspå bandesign, men Hey! Pikmin är på en förbluffande grundläggande nivå. Jag misstänker starkt att utvecklarna legat på latsidan – eller inte haft de resurser de önskat.
Tempot är långsamt. Kapten Olimar promenerar genom banorna som om han hade all tid i världen. Att han inte joggar gör mig stressad när jag spelar. Måhända att 2D-formen är förknippad med snabbt plattformande och reaktiv action, inte minst på grund av flera generationer av Super Mario. Men Hey! Pikmins lugna lunk är inget som lämpar sig för formatet. Det finns ingen direkt press att prestera och banornas små avvikande sidospår känns inte belönande även om de innehåller skatter. Känslan stärks ytterligare på grund av spelets låga svårighetsgrad.
Lever på sina meriter
Så vad finns det för positiva aspekter i Hey! Pikmin? Efter en lång stunds fundering kom jag fram till att det enda ljuvliga med spelet är dess kännetecken. Det ser ut och låter som Pikmin. Varelserna som ger namn åt spelet är charmiga och Olimar är lika underlig som han är bekant. Fans kommer känna igen sig – i alla fall vad det gäller spelets design och presentation.
Samla skatter och förundras över Olimars galna beskrivningar av dem.
Den underliga känslan av voyeurism lever kvar i Hey! Pikmin. Föremålen du samlar under äventyret är allehanda, mänskliga ting. En penna, en knapp, konserver, med mera. Det är lika lustigt i dag som det var 2004 att läsa föremålens givna beskrivningar och hur Olimar tolkar vad det är han hittar. Hans bisarra slutsatser leder många gånger till skratt, men tyvärr väger de inte upp för spelets mekaniska otillräcklighet. Ingen mängd sockrad humor kan släta över trist gameplay.
En axelryckning
Är du en stor fan av tidigare Pikmin ska du veta att Hey! Pikmin samma yta och kan komma att tillfredsställa – lite grann i alla fall. Men det här spelet har lite att erbjuda när det kommer till mervärde. Där det fanns glädje i att spela om föregående Pikminspel, finns det lite i att återvända till Hey! om inte för att plåga sig genom torr spelmekanik. Hey! är helt enkelt inte ett kul spel i längden. Som mest tål den en genomspelning.
I skrivande stund inser jag att det här är en av mina kortaste och tunnaste recensioner, men med handen på hjärtat finns det inte så mycket att skriva om. Hey! Pikmin är fullständigt medelmåtta och lika tråkigt som mellanmjölk.
