Det första som slår mig är att NBA 2K18 har en rätt häftig attityd. Bra musikval i menyerna kombinerat med en stilren estetik får mig nästan på fall direkt. Det känns lätt att navigera min väg runt och jag är rätt snabbt ut vad som ska visa sig vara en rätt så avancerad karaktärsskapare. Inte visste jag att min basket-avatar behövde fler alternativ för käkbenen än vad min nordliga krigare i Skyrim någonsin behövde. Men jag antar att sporten är mer inkluderande än kalla landskap.
Efter att jag skapat min ohyggligt fula lirare så kastas jag ut i en sorts hubvärld. Det är här storyn tar sin början.
Att välja grund för din avatar visade sig vara början på en rätt lång process. Tog aldrig bild på hur det blev, så ni får nöja er med den här snubben.
Innan du får spela i den stora ligan så ska man träna och tjäna respekt hos National Basketball Association (NBA). Detta görs genom att interagera med andra spelare i hubvärlden som man kan träna i. Du möter på andra spelare i realtid och kan spela mot dem, skaffa tatueringar, kallprata och en del annat. Om något kan det jämföras med hur Tony Hawk´s Underground-spelen fick dig att gå runt i små arenor och härja. Din spelare växer i förmåga allt eftersom du spelar och på många sätt känns det lite som ett klassiskt rollspel när du rör dig omkring i världen.
På det stora hela känns det som ett roligare sätt att ta sig igenom spelet än om man skulle tragla igenom menyer och annat. Ett litet frö av engagemang sipprar in mig och det är helt klart det roligare alternativet.
It´s all in the wrist
Själva gameplayet under matcherna är dock en lite mer varierad historia. Jag vet inte om det är jag som är helt obeskrivligt dålig på just detta spel, men när jag trycker in en knapp så känns det som att det är en liten delay innan min avatar reagerar. Ibland har jag gått miste om snygga passningar, även om jag självklart blir successivt bättre på det jag gör. Det var trots allt ett ganska bra tag sedan jag spelade basket virtuellt. Spelet är dock relativt förlåtande i detta och det blir aldrig för frustrerande under matcher.
Nu vet jag inte hur det är i jämförelse med tidigare inkarnationer av serien, men det knns ändå som att mina datorstyrda kompanjoner reagerar på ett ganska naturtroget sätt. När jag bygger för försvarsspel så är datorn med mig och jag kan skifta mellan spelare med enkelhet för att finjustera anfall och försvar. Det känns kort sagt bra, även om det inte är lika tight som andra spel jag är van vid. Jag antar att det inte heller krävs så pass hög precision då det som sagt flyter på bra.
Det som dock inte känns lika smärtfritt är vid själva skotten och det är väl här som det lilla delayet spelar in. För att skjuta ett skott så krävs det att man håller in rätt knapp en liten stund och inväntar en mätare som sakta fylls på. När den har nått ett läge man vill ha den i så släpper man knappen. Dock reagerar den inte alltid direkt på själva släppet och låter sig gärna bygga lite till, något som fått mig att missa rätt många straffar och skott som borde ha suttit.
Ta det lugnt, Lopez. Det kanske är så att jag bara är ruskigt bra på att få dig att se ruskigt dålig ut.
Med det sagt så flyter passar och andra element av spelet på bra. Det känns lite motsägande att skriva, men det är det bästa sättet jag kan förklara det på.
Look me in the eyes and call me pretty
Rent visuellt är NBA 2K18 snyggt att titta på. Vid inzoomningar så märks det lite skavanker i modellerna samt att vissa animationer också är lite off, men det stör inte helheten. Golvet blänker så som det ska göra och när olika saker händer på plan så ser man reaktioner hos publiken. Ibland ställer sig någon upp och tar en selfie, ibland går folk ut från läktarna och det är generellt lite liv runt om själva matchen. Sådana detaljer får mig att le lite när jag sitter och spelar spelet. Det är detaljer som kanske inte alltid syns, samtidigt som de märks av och ger matcherna lite roliga inslag.
Om man ser bortom det faktum att spelarna ibland rör sig lite stelt och sådär ”spelmärkligt” som man kan märka av (gör konstiga saker med diverse lemmar, som ser lite onaturligt ut) så har spelet ett flow. Att det dessutom rör sig i silkeslena 60 fps är något som uppskattas enormt då sportspel annars har en tendens att verka gå genom sirap. I alla fall i min mening.
”Varför gick jag inte med på min mors tjat om att bli kock istället”
Slam dunk or just some net
För att summera min upplevelse med NBA 2K18 så är det en ganska trivsam upplevelse. Det är bra musikval, känslan av basket och den attityd som finns däri representeras väl. Kommentatorerna ska även dem få en eloge för bra jobb. I början hade jag lite svårt för att folk skulle tjattra hela tiden i matcherna, men när samma tempo och inlevelse hålls även när det vankades half-time och matchpaus så kändes det helt rätt. Visual Concepts har hittat rätt människor som är engagerade i sporten, vilket lyser igenom och roar. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det är faktiska basketkommentatorer som har fått låna ut sina vackra stämmor till spelet.
Att först få höra allt uppbyggande innan matchen och sedan total besvikelse när jag klantar mig igenom halvlekar är roade på en ny nivå!
Det som däremot ska ha sig en känga är mikrotransaktioner som genomsyrar mycket av spelets storyläge. Om du inte är beredd att vaska fram riktiga sluringar så kommer du få spela träningssessioner tills tummarna blöder. I flerspelarlägena så gäller det förstås bara kosmetika, men i själva kampanjen (lustigt att säga så i ett sportspel) så kan du påverka hur bra din spelare är genom att köpa olika prylar och så vidare. Det känns inte helt rätt när man ändå köpt spelet och jag hoppas innerligt att den trenden dör ut snarast inom spelvärlden.
Utöver sina små skavanker är NBA 2K18 ett riktigt roligt sportspel som jag skulle rekommendera i höstens kalla mörker!
