I år har vi, i den sanna demokratins anda, valt att låta varje redaktionsmedlem utse sin personliga favorit från året som gått. Vi kan börja med att konstatera att 2015 har varit ett GRYMT spelår, men många starka GOTY-kandidater samt några stora besvikelser.
Åsikterna om vilket som varit absolut bäst har varit splittrade, men vi har ändå lyckats enas om ett spel som vi alla anser har stuckit ut lite ur mängden. Vilket spel Varvat utsett till årets bästa kan du läsa i slutet av det här inlägget.
Här följer redaktionens åsikter om spelåret som gått, både toppar och dalar:
Jonas Hernstig
Vad vore ett skräckspel utan en maskerad psykopat?
2015 har för mig varit ett förvirrat spelår. Moderna klassiker har varvats med rejäla magplask och jag har ibland haft svårt att veta om jag skall skratta eller gråta. Det spel som gjort mest intryck på mig under året är utan tvekan Until Dawn som jag och min fru spelade igenom tillsammans, gömda bakom en mur av mjuka kuddar. Jag hade också stora förhoppningar på Tony Hawk 5, en gammal barndomsfavorit som jag ofta saknat. Robomodos totala slakt av spelet gjorde mig dock mäkta förgrymmad och Tony Hawk’s Pro Skater 5 är för mig en besvikelse utan motstycke. Skämmes ta mig fan!
Personligen har jag haft väldigt många kandidater till Årets spel 2015 och jag har fått äran att recensera en hel del av dem. Jag har faktiskt njutit av vart enda sekund när jag plöjt igenom Assassin’s Creed Syndicate, något jag absolut inte trodde på förhand. Flest speltimmar har ägnats åt den magnifika storyn i Witcher 3, ett spel som enligt mig borde fått GOTY-titlen. Jag får dock vika mig för majoriteten och kan inte annat än att hålla med om att redaktionens val av Årets spel är väl värt sitt pris.
Daniel Rydelius
Jag och frugan i Destiny.
För mig har spelandet 2015 till 90% bestått av Destiny. Jag har snart loggat 1000 timmar i Bungies mäktigt beryktade rymdskjutare. Destiny har installerats i min vardag till den grad att jag knappt reflekterar över min tid med spelet. Det var först när jag satte mig ned för att skriva en liten krönika om det som jag tittade närmare på min investerade speltid. Siffrorna förvånade mig inte – de var ett kvitto på mitt engagemang. Den som följt Varvat det senaste året har säkerligen lagt märke till de många inlägg jag gjort om Destiny, framförallt under sommaren inför The Taken King. Men Destiny är en för intim upplevelse för att jag ska kunna lyfta fram det som årets spel. Det finns för mycket irritation och besvikelse bland alla glada minnen och erövringar.
När jag inte skjutit aliens i Destiny så har jag hoppat mellan olika spel som behövt recenseras. Det har bland annat blivit mycket leksaksspel, så som Skylanders SuperChargers, eller Disney Infinity-spel som Insidan Ut, Twilight of the Republic och Rise Against the Empire. Även om dessa spel är bra och förtjänar utmärkelser, så är de spel av en annan kategori. De tilltalar inte mig som gamer. Istället har jag fått härliga kickar i Bloodborne, Fallout 4 och Life is Strange som jag spenderat många ångestfyllda kvällar med.
Life is Strange har satt djupa spår.
Just Life is Strange har fått en speciell plats i mitt hjärta. Aldrig har ett spel fått mig så känslomässigt engagerad i karaktärer så som Dontnod Entertainments Max, Chloe och Katie. Ett spel som ger ångest låter ju inte bra, men det är just det som är det vackra med Life is Strange: det är en upplevelse som berör. Mellan avsnitten reflekterade jag över valen jag gjort som skulle komma att bita mig i röven och oroade mig över vad som skulle hända nästa gång. Inget beslut i Life is Strange var enkelt. Det var alltid på någons bekostnad och det gjorde spelet fruktansvärt spännande. Men framförallt var det Dontnods fantastiskt välskrivna manus och röstskådespelarnas insatser som gav liv åt karaktärerna. Därför känner jag mig som en svikare nu, när jag varken recenserat den sista episoden eller nominerar Life is Strange som årets spel. Orsakerna är många, bland annat släpptes Destiny: The Taken King precis i samma veva som episod fem kom, men jag har egentligen ingen bra förklaring. Det kan vara att jag kände mig så känslomässigt tömd efteråt – det hjälpte inte att slutet sög – att jag helt enkelt inte orkade. En sak kan jag ändå säga med säkerhet: Life is Strange är ett av årets absolut bästa spelupplevelser. Känslomässiga spelare varnas dock.
Två spel som jag däremot vill slänga fram i rampljuset är Bloodborne och Fallout 4. De är två av mina personliga favoriter. Ända sedan mina första dödsfall i Demon’s Souls och mina första stapplande steg i Fallout har jag älskat serierna. Båda är vitt skilda men har så pass intressanta världar att jag fullständigt lever mig in i dem. Jag minns fortfarande euforin första gången jag besegrade Gascoigne med enbart en millimeter av min hälsa i behåll och jag ångrar fortfarande den gången i Fallout 3 då jag bombade Megaton för att få trophyn kopplad till dådet. From Software och Bethesda skapar på olika sätt fantastiska världar som jag kan förlora mig i. De, precis som BioWare, är spelvärldens rollspelsmästare som räddat mig från varje vinter de senaste femton åren. Tack!
Robert Zackrisson
Resident Evil i en härlig remake.
Spelåret 2015 har bjudit på många godbitar och några besvikelser. Det började med Resident Evil HD Remaster som blev en nostalgisk återresa till den där läskiga herrgården i skimrande vacker HD-upplösning. Mina minnen fladdrade förbi när kontakten med Jill och Chris återupptogs efter många års dvala. Min relation till Resident Evil har aldrig varit starkare, särskilt efter Konamis beslut att ge ut Resident Evil 2 på nytt i en modern skrud. Även Gears of War: Ultimate Edition blev en minnesvärd retroresa när jag återigen fick stifta bekantskap med Marcus Phoenix och hans motorsågsklinga gentemot alla locusthorder på planeten Sera efter nästan tio år. Kommer Gears of War 4 bli lika episkt som sin föregångare när spelet släpps i slutet av nästa år?
I våras var det premiär för den hett efterlängtade filmen Mad Max: Fury Road. Spelversionen följde i samma fotspår och levererade mastodontexplosioner och hårdkokt action av sällan skådad kaliber. Detsamma gjorde Just Cause 3 som erbjöd ett underhållande äventyr i en gigantisk värld där allt var möjligt. Att få ratta ett flygplan, flyga långt upp i skyn och göra en halsbrytande skydiving var grädden på moset i Avalanche Studios påkostade trea. Även på skräckfronten bidrog Until Dawn med sin beskärda del när undertecknad vandrade runt i skogspartierna med hjärtat i halsgropen och undrade vilket beslut som skulle tas med några sekunders varsel. Hatten av för Peter Stormares insats!
Nya Tony Hawk kunde blivit så bra, men det blev bara så fel…
Årets besvikelser är det misslyckade totalhaveriet Tony Hawk’s Pro Skater 5 som siktade högt men landade med ändan bar ända in i kaklet. Den korta kampanjen och den virriga handlingen i Halo 5: Guardians lämnade mycket att önska från en spelserie som verkar ha stagnerat de senaste åren. Kommer Master Chief åter axla ansvaret som universums räddare i en eventuell uppföljare? Ytterligare en liten besvikelse var Naughty Dogs beska besked att skjuta upp releasen av Uncharted 4: A Thief’s End till nästa vår. Förmodligen kommer fördröjning innebära att bolaget hinner putsa upp detaljerna innan vi får återse Nathan Drake på dumburken. Längtan är ett för begränsat ord för att uttrycka mina förhoppningar inför slutetappen på en nästan tio år lång spelserie.
Hampus Juhlin
2015 har för mig lyst med frånvaron av intressanta titlar. I all ärlighet har större delen av min tid gått åt att spela de titlar jag missat från tidigare år. Av de spel som faktiskt släppts i år så är det absolut Heroes of the Storm och Mortal Kombat X som ätit upp mest tid. Det tidigare levde upp till all hype jag byggt upp för det och Blizzard’s version av ett MOBA är än idag högst upp på listan med favoriter i genren. Mortal Kombat X hade istället en väldigt skakig release på PC vilket förstörde grundintrycket, men efter en hälsosam mängd välbehövda patchar så slog det sig in bland mina favoriter för året.
Undertale ger dig få pixlar, men många känslor
Vad som verkligen blev min personliga favorit från 2015 var resultatet av en blygsam kickstarter väldigt få lade märke till. Den 15’e September släppte Toby Fox spelet Undertale, ett spel i gammal SNES-anda med sin huvudsakliga inspiration tagen från Earthbound-serien. Vad spelet saknade i grafik tog det igen i charm, intressanta mekaniker och en story som bara kan berättas i ett spel. Spelet har, på gott och ont, fått en nära fanatisk fanbase och oavsett vad man tycker om detta så har Toby Fox på egen hand samt med minimala resurser lyckats skapa ett spel med så mycket karaktär att det slår AAA-titlar ur vattnet med lätthet. Jag hade personligen gärna gett GOTY till Undertale, men fick vika mig för den metaforiska tungviktaren som faktiskt högg titeln ifrån oss i slutändan.
Allt är såklart inte perfekt och även jag har min beskärda del besvikelser. Utöver releasekvalitén på tidigare nämnda Mortal Kombat X så finns det ett annat spel som tagit en ljussabel och huggit mig i ryggen. Jag talar naturligtvis om nyreleasen på Battlefront som inte bara utnyttjat hypen från senaste filmen i kombination med en älskad spelklassiker utan dessutom har mage att släppa spelet i halvfärdigt tillstånd och därefter kräva att vi ska betala nära dubbla priset för resten av innehållet. Med minimalt antal spellägen och banor, total avsaknad av dedikerat enspelarläge utöver ”multiplayer fast med bottar”, orättvisa unlocks för de som förbeställt samt ett absurt dyrt season pass som mer eller mindre är ett måste att köpa på grund av innehållsbristen i grundspelet är det inte mycket positivt man kan säga om Battlefront. Grafiken är snygg, men det är nog hela listan med gott jag kan delge i skrivande stund. Skärpning!
Philip Edenhorn
Metal Gear Solid V levde inte upp till förväntningarna.
Spelåret 2015 påbörjades för mig under kall Januari-kväll på Kuba. En kvinna med namnet Paz skulle räddas och när jag med regnet piskandes i mitt ansikte och den sargade flickan på min rygg, på väg mot slutet, insåg jag att Metal Gear Solid V: Ground Zeroes var mer än underhållande. När eftertexterna sedan rullade suktades det efter mer. Arkiverat någonstans i minnets avlägsna delar hittade jag den information jag utan större medvetande snappat upp om The Phantom Pain, fortsättningen. Jag ville spela det och dess släppdatum var inte avlägset, problemet låg i att min kunskap om serien var minimal. När jag ser tillbaka på året 2015 om många år kommer jag troligtvis minnas det som året då jag äntligen tog mig igenom Hideo Kojimas bisarra Tom Clancy-anime. Ironiskt nog visade sig resan var mer minnesvärd än destinationen, då Metal Gear Solid V: The Phantom Pain knappast levde upp till dess astronomiska förväntningar.
Förväntan, hype och besvikelse är de tre orden som kan sammanfatta 2015 som spelår. De stora spelutgivarna dundrade ut massiva trailers, internet kokade utav hype som i sin tur rann över till hat. I vissa fall, så som Batman: Arkham Knight och Halo 5: Guardians, var det befogat, medans i andra, väntade sig majoriteten världens bästa spel och blev arga när de inte fick det. Diskussionen om förväntningar och besvikelse lämnar jag dock åt en annan dag.
Spelåret 2015 var annars väldigt stabilt. Rollspelståget fortsatte framåt utan att saka ner, med nya passagerare i Pillars of Eternity, Shadowrun: Hong Kong, The Witcher 3: Wild Hunt samt Fallout 4. Annars så det ute som vanligt, dock med lite mer kvalitet, där årets upplaga utav Call of Duty, Assassin’s Creed samt sportarmadan såg stabilare ut än under föregående år. Min personliga favorit pendlar Fallout 4 och Rocket League, spel som har givit mig många timmars glädje. Jag lämnar dock inte 2015 bakom mig utan ärr. Halo 5: Guardians kan vara det sämsta spelet jag har spelat på mycket länge då 343 tog allt som gav serien karaktär, åt upp det för att sedan spotta oss fans i ansiktet. Har du inget Xbox Live Gold får du en fyra timmar kort kampanj, till exempel.
2015 största stund var dock E3-mässan som med sina galna utannonseringar fick en hel spelvärld att tappa hakan. En remake utav Final Fantasy VII, sedan ett Shenmure 3. Folkets reaktioner stavades ren eufori. 2015 som år utanför spelvärlden staplade kriser och hemskheter på varandra. Så när jag ser på dessa reaktioner många månader senare påminns jag om vad spel egentligen handlar om och varför de är så viktiga. De ger oss glädje, även under våra mörka stunder. Just därför, trots allt, kommer jag minnas 2015 som ett bra år, då det gav oss just det.
Nakadai Sundström
E3 har liksom satt en ribba för det här spelåret och ska det sammanfattas med några ord så är ”hype” och ”förändring” två av dem och det har verkligen haglat in sensationer som kunnat backats upp. Vi fick Bloodborne, nästa ”Miyazakispel” av FromSoft, vi har fått Witcher 3 och Fallout 4, två mammutspel som har ockuperat diverse spelsidor på internet och kanaler på youtube med glitchar, eastereggs och liknande.
Nakadai vill ge Mario Maker titeln Årets Spel 2015.
När vi på redaktionen har försökt välja ut GOTY har åsikterna spretat och det är intressant att se hur vi ser på de olika spelen som nominerats. Personligen vill jag lägga min röst på Bloodborne, bara för att det är Miyazaki och FromSoft, men det räcker liksom inte för en objektiv, övergripande bild av vad som bör ses som årets bästa spel. Fallout 4 gjorde mig besviken med en otydlig storyline och det vanliga ”här får du fyrtio miljoner saker att göra!”-mentaliteten, men jag har haft otroligt skoj med spelet för det. Till mitt förtret så känner jag att Mario Maker, trots att det per definition inte är nytt innehåll, är mest förtjänt av titeln GOTY. Jag är så j-a trött på den där feta lilla rörmokaren, men ska jag vara objektiv så tycker jag ändå att det spelet förtjänar priset. Spelet har fullkomligt exploderat i ett enormt community som visar på kreativitet och engagemang och står som ett bra exempel för vad dagens spel definieras som – En social upplevelse som sträcker sig utanför enspelarläget för sig själv.
Årets spel 2015 – Fallout 4
Majoriteten har får säga sitt och faktum är att segern blev ganska överlägsen. Varvats redaktion har utsett Fallout 4 till årets spel. Efter sju års dvala var det dags att återse apokalypsen i radioaktiv tappning. Som en av de få överlevande från ett kärnvapenkrig fick vi ta våra stapplande steg från valvet ut till det okända och bekanta oss med en av spelvärldens största arenor någonsin med en grafik i toppklass. Det har skjutits, det har vandrats mil och åter mil och det har spenderats tid i mängder. Resultatet är enastående.
Friheten var total att utforska terrängen och inbjöd till många spännande val som alla påverkade hur handlingen skulle fortskrida. Hus kunde byggas från grunden och vapensystemet skapade en kreativ verkstad i konsten att kunna bemästra sina fiender till det yttersta. Det märks att Bethesda skapat ett universum som bokstavligen lever sitt eget liv med ett spektra av varelser, detaljer och händelser som tillsammans formar en silkeslen helhet. Redaktionen har haft fantastiskt roligt i The Commonwealth och hoppas att fler väljer att dela vår upplevelse. Det är inte varje dag vi får äran att få uppleva ett äventyr av denna kaliber.
Det är bara att lyfta på hatten och tacka Bethesda för deras lysande Fallout 4. Grattis till titeln Årets Spel 2015 hälsar vi på Varvat!
