Paper Mario: Color Splash Recension

Profilbild på Daniel Rydelius
Wii U

Ett färgglatt och komiskt äventyr genom en Nintendo-scrapbook som underhåller trots att det inte är ett The Thousand Year Door.

Låt oss få det överstökat: Paper Mario: Colos Splash är inte något rollspel. Alls. Desto snabbare det faktumet accepteras desto snabbare kan spelet avnjutas för vad det faktiskt är: ett äventyrsspel. Visst, Color Splash har några funktioner som är lånade från rollspel, till exempel de turordningsbaserade striderna. Men ungefär där tar likheterna slut. Color Splash är inte ett The Thousand Year Door. Det var nog aldrig ambitionen heller.

Måla världen röd

Spelet börjar med att Mario en regnig kväll får besök av Peach och Toad. De ger honom ett brev. När Mario öppnar och vecklar upp brevet blir han förskräckt – i brevet finns en blank Toad som tappat färgen och det är postat till dem som en varning. Självklart reser Mario, Peach och Toad till orten där den bleka papperssvampen skickades från. På plats upptäcker trion att skurkar suger upp färgen (med sugrör) från papperspersoner och omgivningen. Med en hink färg och en hammare (inte pensel, hammare) blir det upp till Mario att sätta färg på tillvaron igen.

Nintendorama

Med Yoshi’s Wooly WorldKirby and the Rainbow Curse och nu Paper Mario: Color Splash, skulle man kunna säga att Nintendo bemästrat den pyssel- och knåpstilen som de senaste åren varit trend i spelbranschen. Color Splash är otroligt fint och ser verkligen ut som handgjorda dioramor i papp och kartong. Mysfaktorn blir ännu högre av att världen beter sig som om den faktiskt vore gjort av papper. Figurerna ser ut som små lappar som fladdrar i vinden och byggnader är i hårdare kartong. På samma sätt löses färgerna upp om de utsätts för vatten.

Trots att världarna är gjorda på papper är de inte platta.

Estetiken tillsammans med den glada musiken ger Color Splash en helhet som är alldeles bedårande och det är svårt att inte dras med i den skojfriska stämningen. Som om det inte vore nog består spelets manus till stor del av välskrivna ordskämt – och alla har med antingen papper eller färg att göra. Det är slående hur väl skämten är välavvägda och varierade. Inte en enda gång upplevde jag det som uttjatat. Tur det, för Color Splash dras med en del klumpiga funktioner som emellanåt tråkar ut och irriterar.

Sablans kort

Color Splash största hinder i min mening är de element som är lånade från rollspelen, på sätt och vis även kortspelen. Striderna i Color Splash utgörs nämligen av turordningsbaserade rundor där spelaren väljer sina utfall följt av fiendernas motanfall. Premisserna är väldigt enkla och det är oftast inte svårare än så. Tillkommer gör möjligheten att drämma på lite extra skada genom att trycka på A-knappen vid rätt tillfälle. Det är ett färgglatt spektakel. Problemet är bara alla satans kort som man samlar på sig och använder för att attackera.

Först ska man välja ur en lista av kort, sedan laddar man dem med färg innan man med tränat Pokémon GO-finger skickar iväg korten mot skärmen. Någon sekund senare initierar Mario attackerna. Hela momentet tar runt sex, sju sekunder och det är fem sekunder för mycket. Särskilt i dussinstrider mot kanonmat. Mot bossar uppskattar jag att kunna planera anfall, men när jag springer igenom ett område för andra gången och tvingas sitta och peta i långa listor av kort blir jag väldigt frustrerad. Jag förstår inte varför varje kort är en resurs i sig när de finns så många att man ändå aldrig får slut på dem. Kunde de inte bara vara enskilda attacker man låser upp när man första gången upptäcker kortet? Och varför måste man ladda dem med färg? De hade lika gärna kunnat ha fasta färgkostnader (ja färgerna röd, gul och blå är en resurs också).

Fienderna har inga livmätare utan hälsan representeras av hur mycket färg som är kvar på pappret.

Långsamma strider och backtracking drar ner ett annars bra tempo och frustrerar den som bara vill komma vidare. Spelets andra hälft blir därför lite av en plåga och jag kände att jag stressade för att nå slutet. Color Splash är ett förvånansvärt stort spel med många områden och sidouppdrag. För ovanlighetens skull vill jag påstå att spelet hade mått bättre av att vara aningen kortare.

Normativa nyanser

Snabbt på med de kritiska glasögonen en stund. Jag vet inte varför jag trodde att Mario skulle få sällskap av Peach och Toad under äventyret, men jag blev inte förvånad när de klev åt sidan för att låta Mario och en talande burk göra jobbet. Med händerna ihop framför sig och med en typisk prinsessig mesighet stannar Peach kvar på ett rum i väntan på att Mario återvänder triumferande. Skulle han skada sig kan han återvända för att bli ompysslad av Peach. I Color Splash får hon inte agera, utan vara passiv. Ytterst underligt i en tid när Peach både är med och tävlar och strider i många av Nintendos andra spel.

Prinsessa innebär väl att man har makt i åtminstone resurser och inflytande. Den Peach jag känner har mycket mer än så.

Color Splash dras visserligen inte av andra sexistiska föreställningar större delar av spelbranschen har, men Nintendo visar här på deras ovilja att bryta normer och stereotyper.

Skoj, om…

Paper Mario: Color Splash är ett ordentligt spel som underhåller med vackra miljöer och underfundig humor. Står man ut med ett stundvis trögt stridssystem och dammiga genusnormer är Color Splash ett bra avslut på Wii U:s spelutbud. Kan man dessutom släppa på föreställningen om att Color Splash borde vara ett renodlat rollspel som The Thousand Year Door tror jag det är möjligt att faktiskt uppskatta spelet och ha riktigt skoj.

Ute på den vida webben går det att hitta mycket kritik och hat riktat mot Color Splash just för vad det inte införlivar. Även om jag kan förstå besvikelsen många uttrycker konstruktivt är det orättvist att blint avkasta ett spel på grund av idealistiska förväntningar. Color Splash är ett bra spel. Det är inte en uppföljare till det älskade gamecubespelet, jag förstår att titeln kan vara missvisande, men det är fortfarande ett bra spel.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra

  • Grafiken
  • Humorn
  • Pusslen

Mindre bra

  • Normerna
  • Tempot
  • För lätt
7

Gillar

Profilbild på Daniel Rydelius
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com

Pin It on Pinterest

Share This