Persona 5 Recension

Playstation 3 Playstation 4

När världens säkerhet hotas av snedvridna vuxna blir det upp till ett gäng fördömda tonåringar att ställa allt till rätta. Persona 5 följer seriens konventioner till punkt och pricka, men gör det med sådan stil att det känns självklart. Det här är japanskt rollspel när det är som bäst.

Det har gått nio år sedan jag spelade ett Persona-spel senast. Persona 4 som kom 2008 var ett av de bästa spelen till Playstation 2 och jag minns det med värme. Persona 5 håller samma höga kvalitet som fyran och jag känner mig omedelbart hemma. Även om spelet håller sig inom sin bekvämlighetszon lyckas den imponera med spänning, humor och en vardagssimulator hundra gånger roligare än den vi lever i verkligheten.

Ungdomsförbrytare

Persona 5 börjar med att du, en tonåring i gymnasiet, anländer till Tokyo där du ska bo och studera. Du har blivit dömd för misshandel och reglerad från din skola och fördömd av dina föräldrar. En vän till familjen som äger ett kafé i Tokyos förort låter dig sova på vinden, men varnar dig ständigt att han kommer kasta ut dig om du stället till med problem.

Första dagen på skolan har ryktet hunnit sprida sig. Alla viskar om dig och de tror att du är en mördare som går runt med kniv. Lärarna ger dig ingen chans och dömer ut dig på en gång. Din enda vän är en annan utstött och beryktad elev. Persona 5 gör det klart från början att samhället och de auktoritära vuxna inte ger något utrymme för de som fallit i onåd. Du blir tvungen att söka skydd i mörkret och hos de som verkar från skuggorna.

Misshandeln du dömdes för var för att du stod upp för en kvinna som var på väg att bli våldtagen – gärningsmannen råkade bara vara en politiker. Persona 5 handlar om kampen mellan ungdomlig rättvisa och korrumperad makt. Det är också väldigt mycket en berättelse om det japanska samhället och dess kultur.

Dubbelliv

Vissa uppgifter i skolan är riktigt knepiga. Som tur är kan du när som helst kolla vad andra spelare svarat. Eller är det att fuska?

Spelkonceptet i Persona 5 är tvådelad. På dagarna spelar du som en gymnasieelev och allt var det innebär med prov, extrajobb och häng med vänner. Men på kvällarna leder du en grupp övernaturliga tjuvar in i andra dimensioner för stjäla onda människors hjärtan. Spelmekaniskt är det uppdelat i skolsimulator och dungeon crawler, båda med genretypiska funktioner. Växlingen mellan två så pass distinkta spelsätt är typiskt för spelserien och något utvecklarna balanserar väldigt väl.

Skollivet består i att gå på lektioner på förmiddagarna och sedan fördela eftermiddagarna och kvällarna efter eget behag. Valmöjligheterna är många men tiden begränsad. Det är här Personas beroendeframkallande förvaltning kommer till sin rätt. Vad du en gör så bidrar det till andra spelsystem. Ett extrajobb på affären ger dig lön så att du kan köpa starkare vapen, titta på film och läsa böcker ökar dina färdigheter. Det lönar sig till och med att tvätta smutskläder. Men i vilken ordning du gör allt och hur du prioriterar din tid är vad som gör det roligt.

Vänner i nöd

En viktig aspekt av vardagen är att umgås med vänner. Genom att stärka band till andra människor får du diverse fördelar i strid. Du och en kamrat kan tag-team:a en fiende för extra skada, eller så ger det dig mer erfarenhetspoäng. Dessutom framträder de olika karaktärernas personligheter och berättelser om du spenderar tid med dem.

Kvällarna kan spenderas med att infiltrera andra dimensioner, fyllda med fiender och skatter. Infiltrationerna äger rum som traditionella dungeons i rollspel; de är formade som labyrinter med enklare pussel och gömda skatter. Det är också i labyrinterna som spelets stridssystem tar plats. I turordningsbaserade konfrontationer möter du diverse monster som du kan besegra, rekrytera eller råna. I sann Shin Megami Tensei-anda är striderna en livsfarlig lek av sten-sax-påse, där svagheter exploateras för att krossa motståndet. Men detsamma gäller för fienderna som kan utplåna dig i ett svep. Ett felsteg från din sida står dig oftast dyrt.

Stridsmenyn är ett av de häftigaste någonsin och är, vad jag vet, den enda som gett upphov till hundratals memes.

Med stil

En av de bästa aspekterna av Persona 5 är dess skarpa stil. Något så enkelt och trist som en meny blir ett häftigt konstverk när du spelar Persona. Designen är också genomgående i spelets alla moment, från stridsresultaten till affärernas utbud, så är Persona 5 häftigt, coolt och snyggt. Kontrasten till spelets råa grafik med sunkiga bakgator, slitna lektionssalar och överdådiga palats i den alternativa dimensionen ger spelet en stilmässig helhet som är svår att värja sig mot.

Det finns mycket attityd i spelets design. Typsnitten i menyerna påminner om 80-talets hotbrev passar som handen i handsken.

Om spelets design är som ett bakverk, så är musiken glasyren. Kompositören Shoji Meguro har komponerat musiken till flera Personaspel och även om jag personligen gillar hans arbete med Persona 4 mest så har han lyckats skapa några riktigt bra stycken i 5:an. Introlåten ”Wake Up, Get Up, Get Out There” är som en sommarplåga som etsar sig fast i skallen och något som man kommer på sig själv nynna på varje vaken sekund. ”Tokyo Daylight” sätter storstadens puls perfekt och gör stunden efter skolan till ett lekfullt äventyr, medan ”Butterfly Kiss” å andra sidan är en skön och funkig melodi som passar spelets lugnare stunder.

Trots att summan av presentationen i Persona 5 är toppklass, svider det i ögonen när du undersöker detaljerna. Tekniskt är spelet inte så imponerande som jag hade önskat att det var och det är med största sannolikhet på grund av att spelet är utvecklat till Playstation 3. Karaktärsmodeller är stundvis kantiga, animationerna är enkla och miljöerna, särskilt i labyrinterna, är inget mer än dekorerade korridorer. I dagens spelklimat där det existerar stora, vackra rollspel, känns det aningen tröttsamt att spela ett nytt spel som ser ut som gårdagens reaspel.

Tempo

Persona 5 är ett långt rollspel som tar uppemot 80 timmar att klara, beroende på hur mycket tid du spenderar på sidoaktiviteter. Det är också ett spel med långsamt tempo. Många scener har långa dialoger och det är inte ovanligt att händelser drar ut på tiden. I sina bästa stunder är takten helt till spelets fördel, då det bygger upp stämning och relationer till karaktärerna. Men det gör också att det många gånger är svårt att hitta tillfällen att spara på. Persona 5 är ett mysspel som du sitter med flera timmar i stöten.

Innan spelets handling tar fart och du får friheten att själv styra över ditt schema (speltiden är uppdelad i kalenderdagar) måste du ta dig igenom inledningen. Där andra spel har en enkel tutorial på fem, tio minuter, bygger Persona istället sakta upp handlingen som många romaner. Små handlingar och händelser vävs samman till en grund som stommen av berättelsen sedan kan stå på. Manuset är så bra att spelet kommer undan med det också. Persona 5 vågar också ta upp ämnen som självmord, våldtäkt och sexuellt utnyttjande och hanterar det på ett moget sätt. Svärtan lättar emellanåt med kul humor och igenkänningsfaktorn hos många av tonåringarna är ibland slående.

Efter omkring tio timmar (!) kände jag att jag var förbi inledningen och hade kommit in i spelets säregna rytm. Jag vill förtydliga att jag inte hade tråkigt under dessa tio timmar, utan snarare upplevde en frustration över att jag inte hade förfogande över varje enskild dag. När makten sedan låg i mina händer kunde jag istället inte sluta spela.

Japanskt när det är som bäst

Persona 5 är ett spel som inneboende är japanskt – på gott och ont. Det bästa med den egenskapen är hur troget det emulerar och beskriver det japanska samhället och kulturen. Här hittar du trovärdiga avbilder på Tokyos stadsmiljöer med allt från arkadhallar till traditionella restauranger. I affären går det till och med att hitta instant noodles, chips och andra produkter baserade på de som säljs i verkligheten. Har du inte varit i Japan kan Persona 5 ge en bra förhandsvisning.

Tokyo är trångt, smutsigt och vackert. Alla ansiktslösa invånare ger en känsla av anonymitet.

Däremot medför det också en del normer som kan väcka djävulen i dig. Jag pratar främst om den inbakade sexismen och hur många kvinnliga karaktärer porträtteras med välartikulerad sex-faktor. Till exempel är rustningarna i spelet könsuppdelade, där kvinnorna kan utrusta sig med förkläden, medan männen har ringbrynjor och skyddsvästar. Ann, en av de centrala karaktärerna, är ”den snygga tjejen” i gruppen och den markeringen genomsyrar många av hennes interaktioner. Bland annat blir hon tvungen att agera som nakenmodell (något de manliga karaktärerna delvis skämtar om) och när hon i strid blir knockad ligger hon med rumpan i luften som i en drogad sexställning. Inte okej.

I sin helhet är Persona 5 ett av de bästa japanska rollspelen som hittills släppts i år. Det här är ett givet val för fans av tidigare Personaspel, men det kan också uppskattas av de som gillar Tales-serien eller Sword Art Online. Nykomlingar till serien som är nyfikna bör vara införstådda i att spelet är långsamt och består två distinkta speltyper.

Bra

  • Musiken
  • Designen
  • Så mycket att göra
  • Trovärdigt japanskt

Mindre bra

  • Sexisms
  • Trög inledning
  • Inte fullt röstsatt
  • Inga genrebrott
9

Världsklass

Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com