Visualromaner är ju egentligen bara läsning med extra kanaler, men Advent: Dawn har flera av dem fininställda – och andra … lite mindre stabila.
Dömd efter omslaget
Om förläggare inte ville eller visste att folk dömer efter omslaget, skulle de inte lägga ned så mycket tid på det. Advent: Dawn får mig att undra om det gäller alla förläggare dock. Att kalla den visuella presentationen för en vanesmak är helt enkelt ett diplomatiskt sätt att uttrycka saken. De flesta karaktärer är, för att använda en annan diplomatisk uttrycksform, allt annat än utseendebegåvade. Vi pratar den glatt amatörmässiga tonårssektionen på 00-talets DeviantArt. Varje karaktär är som tecknad av en helt egen konstnär och bara vagt sammanhållna av ett bjärt färgtema.
Att karaktärerna dessutom är röstsatta av en talsyntes som tycks besläktad med de som ritat dem är bara lök på laxen. Tänk en halvostig 90- eller tidig 00-talsanime (säg Initial D eller Tokyo Mew Mew) och sanningen är nära. Långt ifrån alla repliker är röstade, och du kan så klart stänga av rösterna, men det är ändå värt att framföra. Tur då att i princip allt annat med Advent: Dawn är beundransvärt.
Kompetent sci-fi; effektiv rysare
Eftersom karaktärernas porträtt åtminstone delvis reflekterar deras personligheter är det med en tydlig skepsis man tar sig an berättelsen och intrigerna i Advent: Dawn. Det tar dock inte lång tid innan jag är fascinerad, tillika fullt investerad i karaktärerna och deras livsöden.
Det hela börjar med att du, Atlas, ung och fräsch vetenskapsman med tungt CV och ett sexigt ärr över ena ögat, får ett uppdrag att leda den delen av vetenskapen som har med hjärnan att göra åt en hel drös jönsar som ska ner i underjorden. Varför de behöver en neurolog framgår inte, men de betalar tydligen svinbra. Själva forskningsstationen ligger dessutom långt ute till havs, närmare bestämt på en öde ö i Stilla havet. Redan på båten dit står något inte rätt till. Du bordar den ensam, men vaknar efter en tupplur med sällskap strax innan du anländer. Sällskapet ifråga, Amelia, envisas dessutom med att du ska spela med i att hon är din assistent. Hmm …
Inte nog med att storyn snart visar sig vara en klaustrofobiskt genialisk rysare där gåshuden aldrig är långt bort. Den rör sig dessutom mycket taktfast mot science fiction-området – något denne skribent är både jävig och partisk till. Och vad mer? Musiken och ljudsättningen i övrigt gör ett superbt jobb med att backa upp denna stämning. Någon har läst och förstått uppdraget till fullo.
Eftersom berättelsen förgrenar sig lagom ofta, har Advent: Dawn sett till att lägga in gott om funktioner för att göra livet i grottorna drägligt. Snabbsparning/-laddning, generöst med sparfiler, en karta som dessutom innehåller explicita anteckningar om förgreningar och val du gjort för dem, samt automatiskt skippande av såväl lästa som olästa textrutor. Att spela fram till nya ställen har helt enkelt aldrig varit lättare.
Läs den
Advent: Dawn utnyttjar spelmediet på precis rätt sätt. Förutom att här finns åtta olika slut att försöka hitta till finns här även ett par återvändsgränder och minispel i form av väl utstakade pussel. Pusslen har tack och lov vett att respektera din tid; du kan be karaktärerna ge dig lösningen i fullt naturliga dialoger. Återigen har har någon läst projektbeskrivningen och gjort riktigt solida val.
Även om Advent: Dawn knappast är en pionjär inom något av sina områden, är det en mycket värdig visualroman. För mig personligen förtar de estetiskt tveksamma bitarna aldrig de många förtjänster som berättelse och presentation i övrigt stoltserar med. Det är min övertygelse att även mer luttrat animeskeptiska spelare som ändå är lite sugna på visualromanen som spelgenre skulle kunna ha en god upplevelse av Advent: Dawn.
Advent: Dawn släpptes den 20 juli på PC (via Steam) och har en rekommenderad prislapp på cirka 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
