Anthem Recension (PS4)

BioWares senaste alster är så hatat att det kan anses som allmänkunskap. Den här recensionen ska inte brodera ut anledningarna till dess negativa mottagande, utan bjuda in till ett annat perspektiv.

Jag har roligt med Anthem. Stundvis har jag mycket roligt. Personligen är det en fräsch upplevelse som får mig att känna mig häftig. Det är en maktfantasi och fartfylld actionupplevelse som tar mig till en främmande och farlig värld. Anthem är också ett spel som behöver poleras, men det är också ett spel som skänker suverän underhållning i stunden. När disken torkar och barnen sover, då kliver jag in i min robotdräkt och skjuter monster.

Hej kära läsare.

Jag ska vara tydlig från början: den här recensionen av Anthem är inte en avrättning. Sådana har du troligtvis redan läst och hört på andra ställen. Jag ska inte slösa bort din tid med att repetera samma ord som kastats på spelet och dess utvecklare BioWare. Istället bjuder jag in er att följa min blick och se på Anthem från ett aningen mer positivt perspektiv.

Anthem är nog det svåraste spelet jag recenserat. Inte för att jag är naiv nog att tro spelet är perfekt, för det är det inte. Det är svårt eftersom jag inte kan relatera till den starka kritik andra lägger fram som enligt dem gör spelet till en trasig, motsägelsefull besvikelse. Det är också svårt för att spelet var instabil vid release, vilket gör det omöjligt att formulera ett trovärdigt, objektivt argument för spelets kvaliteter. Det tar också emot för att de flesta som uttalar sig positivt om Anthem blir påhoppade online. Det är minst sagt ett infekterat ämne.

Men jag har roligt med Anthem. Jag ska försöka förklara varför.

Ett nytt universum

Välkommen till Bastion, en djungelregion på en konstruerad måne i ett alternativt universum. Överallt ligger enorma fornlämningar från gudalika väsen kallade Shapers, ruiner och maskiner så stora att akademiker dragit slutsatsen att de använts för att skapa världen. Frånvaron av dessa skapare har lämnat månen i oordning då deras reliker spontant överbelastas av en urkraft människorna kallar the Anthem of Creation. Förvridna och aggressiva monster föds ur dess energier och världen omformas kaotiskt. Du spelar en Freelancer, en legosoldat och äventyrare som tillsammans med andra likasinnade strävar efter att leva upp till forna hjältars dåd och skydda mänskligheten.

Anthem har en spännande värld och bakgrundshistoria att förlora sig i. Det är min uppfattning att BioWares bästa världar är deras egna. Mass Effect, Dragon Age och Anthem har en speciell känsla till sina världar och en rik historia. När jag rör mig i Bastions djungler eller fristaden Fort Tarsis blir jag genuint nyfiken på samhället och kulturen, historia och ursprung. BioWare gör som i sina tidigare spel och strösslar informationen brett, vilket gör att jag nästan varje gång hittar någon ny detalj i helheten. Spelets kodex är enormt, med både akademiska och vardagliga inslag att bläddra genom.

Anthem, vy över Basion.
Anthem är enormt, kanske inte till ytan, men till skalan.

Dessvärre är spelets centrala storyn ett av BioWares svagaste hittills, med en ointressant skurk att besegra och utan möjligheter att påverka berättelsens utfall. Även om Anthems genre gör det ologiskt att varje enskild spelare skulle kunna påverka världen, är det synd att de val som vi får i dialoger inte har några kännbara effekter. För att vara ett BioWare-spel är storyn också relativt kort och sakna en ordentlig inledning. Underligt nog börjar spelet i vad som narrativt borde vara mittpunkten, vilket berövar oss en grundlig introduktion till nyckelpersoner. Istället slängs vi in i en handling och får plocka upp bakgrundshistorien i farten.

Det fantastiska skådespelet från huvudkaraktärerna i storyn – inte du, bad boy – sveper med mig i den halvdana storyn. Haluks emotionella utspel målar upp en mänsklig och trovärdig bild av den avdankade hjälten, och Owens ungdomlighet som döljer djupa ärr engagerar mig som spelare på ett sätt som bara BioWare kan göra. Tyvärr får jag aldrig riktigt lära känna dem på djupet och några karaktärsberättelser får aldrig någon uppklarning utan lämnas till framtida storyuppdrag.

Raketdojorna på

Lustigt nog är det gameplay som trumfar story i Anthem, men det har jag ingenting emot. Att kliva in i sin mekaniska javelin och ta till skyarna är otroligt tillfredsställande och en stark kontrast från när man “naket” lunkar runt bakom murarna i Fort Tarsis. Maktfantasin är total när du behärskar robotdräktens rörelser och sömlöst växlar mellan anfallsvinkar och skydd, flyger upp i luften och dyker ner på stridsfältet som en två ton tung kryssningsmissil.

Animationerna är fantastiska och förmedlar verkligen känslan att du rör dig med en tung maskin. Tillsammans med karaktärens animationer förstärker ljud och kamerarörelse upplevelsen och gör att varje javelin känns unik. Den enorma Colossus dundrar fram som en vandrande stridsvagn där ansträngd hydraulik pumpar till tunga, metalliska steg. Medan den lätta Interceptor spinner elektriskt när den hoppar runt som en olympisk akrobat. Till skillnad från andra spel i genren känns verkligen var och en av javelinerna unika, inte bara till utseende utan även till rörelse och spelstil.

Det finns inget mer underhållande än när du och dina kamrater omringas av ett tjugotal fiender, men överrumplar motståndet genom att kedja underbara, explosiva combos.

Tyvärr kan det roliga plötsligt ta slut. Precis som du har fienderna kraftfulla attacker och en felbedömning på de högre svårighetsgraderna kan snabbt försätta dig i ett kritiskt tillstånd. När döden inträffar är du fullständigt låst. Återupplivar inte en kamrat dig, behöver du vänta ut hela striden. Du kan inte ens avsluta spelet naturligt. I en kommande patch ska du kunna återuppliva dig själv, men det är förbluffande att spelet släpptes utan funktioner som death cam eller tillgång till menyer.

Djup karaktärsutveckling utan överblick

Ett av de roligaste aspekterna av Anthems underhållstid, det vill säga tiden du spenderar utanför uppdrag med att maximera din utrustning, är hur djupt systemet är jämfört med konkurrenter som Destiny 2. Inte nog med att det finns flera möjligheter att bygga din javelin med vapen och utrustning som passar din spelstil, det går även att inrikta dig specifikt mot ett syfte. Vapen och utrustning har en myriad av slumpmässiga egenskaper som ökar dina stats och vissa föremål förändrar även egenskaperna i grunden och öppnar upp för helt andra konstruktioner.

Det är väldigt kul och tidskrävande att designa en så snygg javelin som möjligt. Här är min Colossus, inspirerad av romerska soldater.

Det är troligtvis inte alla som finner stimulans i att dividera över maximala stats och planera en matematiskt konstruerad dödsmaskin, men jag finner det rikligt underhållande. Att räkna på stats och testa olika builds är kärnan i genren och det är kul att Anthem omfamnar den. Men det är också därför det är häpnadsväckande att det inte finns något karaktärsblad eller statslista som gör siffrorna överskådliga. Jag behöver skriva ner på papper exakt hur mycket hälsa jag återhämtar, eller hur mycket bonus min armor har, eftersom siffrorna är för många att hålla i huvudet. Dessutom är många av statsen otydliga och leder till förvirring.

Att jaga efter dessa specifika egenskaper och bygga dina drömmars javelin är bränslet i Anthems endgame. Därför är det lite synd att antalet aktiviteter är begränsat till legendary contracts, strongholds och freeplay. Även om contracts och freeplay erbjuder variation, hade en fjärde aktivitet motverkat känslan av repetition. BioWare har stora planer för freeplay samt att introducera legendary missions, men i dagsläget är detta allt som finns.

Annorlunda men inte möjligtvis avvikande

I Anthem har BioWare valt att separera på den enskilda spelarens berättelse och den delade världen. Detta är ett djärvt beslut och jag vet ännu inte om det är ett framgångsrikt sådant. Rent praktiskt betyder det att Fort Tarsis, spelarens bas och utgångspunkt där hen meckar med sin javelin och interagerar med NPC:s, är en strikt single player-instans. Ute i djungeln däremot och på uppdrag i strongholds, delar man spelvärlden med tre andra. Detta är högst ovanligt i onlinespel där spelare vanligtvis delar på hubben av sociala skäl, i syfte att bilda kontakter för att tillsammans ta sig an utmaningar.

Jag spelar Anthem med vänner som jag redan känner och är därför inte i behov av en social rymd på samma sätt som en ensamma spelare. Istället kan jag uppskatta att Tarsis är mitt, fritt från störande personer som humpar andra karaktärer, planlöst hoppar runt i cirklar eller på något annat sätt bryter min inlevelse. Tack och lov finns det ett separat socialt rum i Tarsis där spelare kan träffas och bete sig som de vill utan att inkräkta på någons upplevelse, där också tillgång till alla relevanta faciliteter finns. Av den anledningen är jag ganska säker på att Tarsis som privat instans inte är så himla illa ändå.

Anthem Fort Tarsis bar.
Desto bättre din ställning blir med de olika grupperna i Fort Tarsis, desto mer levande blir det.

Skiftet till förstapersonsperspektivet i Fort Tarsis kan till en början kännas underlig. Men efter en stund är växlingen en naturlig övergång som starkt signalerar en slags intimitet och sårbarhet. Händerna är fria från vapen, rörelserna mer långsamma och omgivningarna närmare. I dag skulle jag inte vilja byta perspektiv. Däremot önskar jag att dialogerna tog plats i en traditionell filmisk inramning med kameraväxlingar och levande scener. Det är väldigt enformigt och långtråkigt att ha en fem minuter lång dialog med en stillastående karaktär med minimalt kroppsspråk. Alla viktiga dialoger i storyn är levande skådespel med imponerande prestationer, men dussindialogerna är tråkigt nog statiska. För att vara rättvis har alla stora rollspel statiska dialoger med oviktiga karaktärer, men skiftande kameravinklar skapar iallafall illusionen av en aktiv interaktion.

Det svarta fåret eller fula ankungen?

Anthem dras med en del ovanliga designbeslut, till exempel att utrustning bara kan bytas ut i garaget i Fort Tarsis. Men som jag har försökt illustrera är det möjligtvis inte dåliga beslut. Ingen orkar väl vänta på att någon ska räkna om sina stats mitt i ett uppdrag bara för att hen fick ett nytt vapen? Jag gör inte det och jag tror inte du gör det heller. Bättre att de personerna pillar med sin utrustning när de är ensamma i Tarsis.

Anthem är som sagt ett infekterat ämne och för varje argument finns det ett lika giltigt motargument – bortsett från instabiliteten. Många klagar på att det finns för lite kosmetiska föremål att köpa i spelets butik i dag. Andra vurmar för att det är bättre att BioWare implementerar majoriteten av kosmetiska föremål som direkta belöningar via Elysian Stronghold Caches som kommer i en snar uppdatering.

Det som drar ner det allmänna intrycket av spelet är tyvärr dess instabilitet. Även om jag personligen enbart drabbats ett fåtal gånger under mina cirka 50 timmar med Anthem, går det inte att förneka de personer som genuint har eller har haft problem med spelet. De senaste rapporterna om konsolkrascher är ytterligare ett slag på en krackelerande image.

Jag vill så gärna att Anthem ska vara bra, inte för att BioWare nödvändigtvis förtjänar det eller för att jag tycker synd om dem, utan för att jag har så kul med spelet. Striderna är aktiva och engagerande, loren är spännande och jag är genuint nyfiken på vilken riktning BioWare tar berättelsen framöver. Jag vill att Anthem ska ha ett friskt och tryggt kollektiv och jag önskar att spelet får en ljus framtid.

Men verkligheten är annorlunda. Även om BioWare är kommunikativa och reaktiva på feedback befinner sig Anthem i ett oförlåtligt klimat där andra spelserier är starkt etablerade. Genren är rimligtvis till och med mättad. Warframe är ett av de mest populära looters där ute, Destiny 2 har fått en revansch och The Division 2 har goda förutsättningar att lyckas. Ska Anthem bli det svarta fåret? Eller kan BioWare förvandla ankan till svan?

Jag håller tummarna.

Anthem, launch trailer.

Läs mer om våra betyg här >>

Summering
Ingen verkar tycka om det brett och specifikt kritiserade Anthem. Anthem är sannerligen en produkt i behov av omsorg och tillförsikt, men det är inte den trasiga, fullkomliga besvikelse alla vill få den att vara. Det går att ha mycket roligt i Anthem. Men kan spelet överleva det skoningslösa klimat den gett sig in i?
Bra
  • Underhållande gameplay
  • Intressanta karaktärer
  • Djup karaktärsutveckling
  • Inga lootboxes
Sämre
  • Lanserades instabilt
  • Begränsat innehåll
  • Storyn hade kunnat vara bättre
  • Bristande tillgång till statsinformation
6.5
Skapligt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

1 1

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.