April Grove är en oerhört nötig zen-upplevelse i bästa Game Boy Color-skrud. Den grafiska stilen är som hämtad ur Zelda: Oracle of Ages eller liknande pixelfantastik – en av mina absoluta akilleshälar med en nästan säker attraktionskraft. Karaktärsporträtten är i så bra mangastuk en GBC troligen kan prestera och varje karaktär är läckert färgkodad.
I April Grove är du satt i den titulära skogslunden som ny arborist. Till en början är alla lite aviga mot dig, om inte annat för att du glömt din yxa och måste be den äldre skogshuggaren om hjälp. De flesta värmer dock snart upp och tar dig till sig, inte minst skogsfen April på vems uppdrag du är här. Hon berättar aldrig vart all timmer du bärgar tar vägen, men hon behöver i princip oändligt av det!
Spelloopen
Själva loopen (och det är verkligen en loop) går ut på att hugga ned så mycket träd du kan av de sorter du kan, dumpa dem i en låda att skickas iväg, få på tok för lite betalt men till slut spendera pengarna på något nytt föremål eller andra underlättande grejer.
Problemet i April Grove är egentligen samma som dess tillgång. Spelet är designat för att vara repetitivt och en ”zen” upplevelse där du bara maler på samma enformiga uppgift hela tiden. Den ändrar sig minimalt när ett nytt område eller föremål låses upp, men det är snart exakt samma gno med ny yxa. Och det går verkligen onödigt långt mellan uppgraderingarna, för både affärsflickan Maple och byggargrävlingen Daisy dubblar sina priser efter första köpet! Sistnämnda tror man har vettet att stanna vid 1400 spänn för en postbox eller andra användbara byggen, men båda vill verkligen flå dig. Snacka om artificiell förlängning!
Förutom att samla pengar samlar du också nivåer. Vid ett antal fasta nivåer kan du börja ta dig an allt svårare träd, som då även inbringar (minimalt) mer kosing. Träden brukar också dölja vägen du ska gå härnäst, vilket gör den lilla navigation du behöver ta dig an oerhört simpel.
Än zen då?
April Grove är egentligen ett rätt kort spel, med en enerverande dryg spelloop som ändå är otippat vanebildande. En eftermiddag eller två kan man lätt göra av med i den lilla lunden, med dess meditativa melodier och sällsamma sysslor. Men det är inget som kommer ändra ditt liv till det bättre.
