Det finns kulturupplevelser som inte riktigt går att återvända till utan att först passera barndomens passkontroll.
För några år sedan försökte jag visa en ”kristen barnfilm” för min då nyfrälsta kompis Erik. Det var en sådan där film som jag själv mindes med en värme som gränsade till andakt; ett barndomsminne som på något sätt hade överlevt både VHS-brus, vuxenliv och den obarmhärtiga insikten att ganska mycket av det man älskade som barn egentligen var märkligt producerat.
Erik satt tyst en stund. Sedan konstaterade han, med den sortens vänliga precision som bara riktiga vänner kan komma undan med:
“Du, jag tror att det här kan vara en sådan film man behöver ha sett som barn för att kunna uppskatta som vuxen.”
Det är möjligen den bästa sammanfattning jag hört av nostalgi som estetisk kategori.
Det är också ungefär där jag börjar med Bubsy 4D. Inte för att jag hatar Bubsy. Inte för att jag bär på gamla trauman från Mega Drive-tiden. Jag har faktiskt haft ett Bubsy-spel i hyllan sedan 90-talet, men kan inte minnas att jag spelade det mer än någon enstaka gång innan jag bytte tillbaka till Sonic. Det säger kanske mer om Sega:s blå igelkott än om Bubsy, men det säger också något om relationen jag tar med mig in i spelet: Bubsy är inte en gammal vän som återvänder – han är snarare en bekant från förr som jag vet att jag träffat, men där minnet mest består av att jag – så att säga – gick hem till någon annan efteråt.
Därför är den stora frågan inte om Fabraz och Atari har lyckats återupprätta en älskad spelikon. För mig har Bubsy aldrig varit en älskad spelikon. Frågan är snarare om de har lyckats göra ett bra modernt 3D-plattformsspel av en figur vars största kulturella kapital länge har varit att folk minns honom som ett problem med morrhår.
Svaret är; ja, faktiskt. Men med vissa mycket viktiga reservationer.
Bubsy rör sig bättre än han förtjänar
Det mest överraskande med Bubsy 4D är att kontrollen är väldigt bra. Inte “bra för att vara Bubsy”, inte “bra om man sänker förväntningarna till 90-talets mer optimistiska maskotträsk”, utan genuint följsam, snabb och tillfredsställande på ett sätt som många 3D-plattformsspel fortfarande misslyckas med.
Bubsy har en rörelsearsenal som snabbt börjar kännas naturlig. Han hoppar, glider, rusar fram, använder fartmoment och tar sig genom banorna med en lätthet som gör att spelet nästan omedelbart hittar ett eget tempo. Det är inte det tyngdlösa kaos som 3D-plattformare ibland kan drabbas av, där kameran, karaktären och spelaren verkar ha tre lika djupt ideologiskt grundade övertygelser om vilken gravitationsteori som gäller – som ett valfritt kommentatorsfält på Facebook. Här sitter grunderna. Man känner vad spelet vill att man ska göra, och när det fungerar som bäst uppstår den där enkla men svårfångade plattformslyckan; man ser en väg genom banan, testar den, misslyckas, försöker igen och märker att det faktiskt var ens egen tajming snarare än spelets klumpighet som stod i vägen. Det är en stor komplimang.
Samtidigt blir just denna styrka också spelets märkligaste problem för mig. För ju bättre Bubsy 4D känns i händerna, desto oftare kommer jag på mig själv med att önska att detta i stället var ett nytt Sonic-spel. Det låter kanske orättvist, men det är också svårt att komma runt. Med samma grundkänsla, samma rörelseglädje och samma fart hade Bubsy 4D kunnat vara det bästa 3D-Sonic-spelet sedan Sonic Adventure till Dreamcast. Det är inte lika bra som det, men det är helt klart i höjd med Sonic Adventure 2, vilket i sig är en ganska dråplig komplimang till ett spel om en återuppstånden bobcat som spelhistorien länge behandlat som ett varnande exempel i päls.
Ska man tro internet så det inte ofta någon spelat ett Bubsy-spel och tänkt att Sega borde anteckna, men här är vi.
Roligt att spela igenom, mindre lockande att återvända till
Bubsy 4D är uppbyggt som ett modernt samlarplattformsspel, där banorna bjuder på garnnystan, hemligheter, sidomål och små utmaningar längs vägen. Det är lätt att förstå, lätt att komma in i och tillräckligt varierat för att hålla intresset uppe under genomspelningen.
Första gången igenom fungerar det bra. Banorna har ett tempo som passar spelets rörelse, och de olika utmaningarna är sällan särskilt svåra, men oftast tillräckligt underhållande för att man ska vilja fortsätta. Det finns också något sympatiskt i att spelet inte försöker vara större än det är. På 8–12 timmar, beroende på hur hårt man drabbas av samlarsjukan, har man fått ut det mesta av upplevelsen. Det är i grunden ingen dålig sak. Alla spel behöver inte vara livsprojekt, särskilt inte spel där huvudpersonen ser ut som någon försökt göra om maskoten till ett frukostflingpaket från 90-talet till en 20-talets influencer.
Problemet är snarare att banorna är roligare att upptäcka än att återvända till. När jag väl klarat dem känner jag sällan den där starka längtan efter att gå tillbaka och dammsuga varje hörn. Det finns belöningar att hämta, absolut, men inte riktigt den världsliga dragningskraft som får samlandet att kännas som en upptäcktsresa snarare än en checklista.
Här märks också hur mycket genren har förändrats. Efter Astro Bot, både till PSVR1 och PS5, och efter Donkey Kong Bananza, har ribban för vad jag själv vill få ut av ett modernt plattformsäventyr höjts rejält. Särskilt när jag saknar den nostalgiska koppling som annars kan få gamla figurer, enkla miljöer och välbekanta strukturer att kännas större än de egentligen är.
För den som bär Bubsy i hjärtat kan det här kanske kännas som en oväntat generös återkomst. För mig blir det snarare ett stabilt och småroligt plattformsspel som jag gärna spelar igenom, men inte känner någon större lust att återvända till.
Humorn fungerar, men minnet saknas
Bubsy pratar. Bubsy skämtar. Bubsy vet att han är Bubsy.
Det är både spelets försvarsmekanism och en del av dess charm. Bubsy 4D förstår att serien har ett rykte, och försöker inte låtsas som något annat. Det finns en självironisk ton här som ofta fungerar bättre än väntat. Skämten är småroliga, ibland på gränsen till fåniga, ibland precis så trötta som man befarar, men sällan så outhärdliga att de förstör upplevelsen.
Samtidigt misstänker jag att humorn landar bättre hos den som har följt serien i trettio år. För mig, som mest haft Bubsy som en kort parentes i Mega Drive-hyllan, blir det mer ett leende än ett skratt. Jag förstår skämtet, men delar inte riktigt minnet som skämtet bygger på.
Det är här Erik-anekdoten återvänder. Vissa saker behöver man kanske ha sett som barn för att uppskatta fullt ut som vuxen. Inte därför att de nödvändigtvis var bättre då, utan därför att de hann få ett rum i ens inre innan smak, kritik och vuxenliv anlände med flyttlådor och synpunkter.
För mig har Bubsy aldrig haft det rummet. Han har på sin höjd stått i hallen, bredvid Sonic, och fått vänta medan jag tog på mig skorna och gick någon annanstans.
Ett spel med bättre mekanik än personlighet
Det märkliga med Bubsy 4D är alltså att spelet ofta är bättre än sin huvudperson. Kontrollen är bättre än figuren. Tempot är bättre än skämten. Grunddesignen är bättre än min relation till varumärket.
Det betyder inte att Bubsy förstör spelet. Tvärtom finns det något nästan rörande i hur mycket omsorg som verkar ha lagts på att göra honom spelbar igen. Fabraz har inte gjort en billig nostalgiprodukt som bara pekar på 90-talet och förväntar sig applåder. De har gjort ett spel som faktiskt fungerar, och det är mer än man hade kunnat begära.
Men det finns också en gräns för hur långt god kontroll kan bära en figur som inte riktigt betyder något för spelaren. När jag spelar Astro Bot vill jag se vad nästa idé är. När jag spelar Donkey Kong Bananza vill jag slå mig vidare genom världen och känna hur hela spelet svarar. När jag spelar Sonic Adventure, med alla dess brister, finns fortfarande den där märkliga energin av ett spel som försöker springa snabbare än sin egen teknik.
När jag spelar Bubsy 4D har jag oftast trevligt. Det är inte oviktigt. Men det är heller inte riktigt samma sak.
Slutsats
Bubsy 4D är inte ett dåligt spel. Det är nästan det konstigaste med det.
Det är ett förvånansvärt kompetent, snabbt och underhållande 3D-plattformsspel med riktigt bra kontroll, rimligt omfång och mer självdistans än man kanske hade vågat hoppas på. Det lyckas göra Bubsy spelbar, vilket i sig nästan är en kulturhistorisk insats.
Samtidigt blir det aldrig mer än just ett helt okej och underhållande plattformsäventyr för mig. Banorna är roliga första gången, men inte särskilt lockande att återvända till. Humorn fungerar, men hade troligen landat bättre om Bubsy faktiskt haft en plats i mitt 90-talshjärta. Den starkaste känslan jag tar med mig är därför inte att jag återupptäckt en gammal favorit, utan att jag spelat ett märkligt bra Sonic-spel som råkat få fel huvudperson.
För gamla Bubsy-fans kan detta mycket väl vara en oväntat lyckad revansch. För mig blir det något mer återhållsamt: ett stabilt, charmigt och småroligt plattformsspel som överraskar positivt medan det pågår, men som inte stannar kvar särskilt länge efteråt.
Det är lite som att gå på middag med någon annans barndomshjälte. Man har trevligt, skrattar artigt åt några interna skämt och förstår på ett principiellt plan varför personen i fråga betydde något för värden. Men när kvällen är slut går man ändå hem utan att riktigt känna att man själv fått en ny gammal vän.
Bubsy har landat på fötterna. Det är imponerande. Men jag går fortfarande hem till Sonic.
