Samlande är avkopplande. Katter är avkopplande. Självklart är kombinationen av dessa tu också något avkopplande.
Cat Me If You Can tillhör troligtvis genren man brukar kalla för hidden object. Ditt enda uppdrag över nio separata nivåer är att hitta och fotografera katter. Och det är hysteriskt beroendeframkallande. Du kan till och med ta om bilderna för att få till bättre vinklar, och sparar du dem kan du se att alla katterna har namn. Mycket gulligt.
Banorna är uppdelade i tre världar, där det ena är influerad av Japan, den andra av medeltiden, och den tredje av forna Egypten. Banorna i sig är indelade i mindre områden för att bättre hjälpa dig se hur många katter du har kvar att fotografera eller grejer kvar att hitta.
Nogpratat?
Det skulle inte finnas mycket mer att tillägga här egentligen. Cat Me If You Can har en solklar premiss och en rätt uppenbar målgrupp bland mysspelarna. Men jag kan inte komma över att det gör mig illamående. Är det den svartvita grafiken? Spelet låter dig välja ljusstyrka och till och med en sepia-ton för att minska den visuella stressen – och har dessutom den goda smaken att låta dig utvidga synfältet (FOV) rejält. Ändå blir jag åksjuk som katten i en torktumlare, och jag vet inte varför.
Även efter att ha återkommit till spelet efter någon dag kan jag konstatera att nyhetens behag avtagit likt illamåendet. Det märks att katterna snart börjar återanvändas, tillika att den lilla musik som finns snart blir mycket enformig. Några visuella buggar som lär ha att göra med mitt klena grafikkort drar dessutom ned andra intrycket något. Ska ett monokromt spel med så här enkel grafik verkligen vara så taxerande på hårdvaran?
Även utan illamåendet är Cat Me If You Can ett spel jag inte hade spenderat mer än någon timme i stöten på. Letandet är kul ett tag, och hjälpen du får – en kattradar du själv kan välja hur hjälpsam den ska vara – är precis rätt för speltypen. Men ska jag betygsätta spelet som sådant tycker jag om det ungefär som jag tycker om sudoku eller nonogram/picross: Ett halvgivande hjärnpussel som bäst avnjuts i små doser. Framför allt om det faktiskt ska ha den avslappnande, masserande effekten på hjärnan. I motsats till att kräkas, som tyvärr verkar vara mitt eget överdossymptom.
Cat Me If You Can släpptes till PC (via Steam) den 8 september. Priset är cirka 200 kronor och en Switch-version är planerad. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
