Definitionen av en soulslike är ganska bred. Vissa ger definitionen att du har stamina, andra att det är svårt. Båda två känns väldigt missvisande, då det missar själva kärnan. Personligen skulle jag säga att det främst ligger i atmosfären och hur handhållen du blir i spelet. FromSoft har briljerat med att berätta sina historier genom världen och dess omgivningar, utan konstant handhållning i form av HUD-kryckor. När jag startade upp Death Howl och började röra mig i världen hade jag väldigt lite koll på vad jag skulle göra. Men inte på ett dåligt sätt. Ingen handhållning, bara utforskning. Med tillhörande misstag i mitt vandrande.
Det lilla narrativ jag fick gav tillräckligt med exposition för att förstå protagonistens syfte och incitament. Just minimalistisk narrativ känns väldigt soulslike, så där får Death Howl poäng. Utöver det har spelet en känsla i atmosfären som påminner mig om Souls-spelen också. Det är definitivt svårt, men det är inte en av de främsta likheterna i mitt tycke. Jag skulle definitivt kalla det en deckbuilder, dock. Jag har aldrig varit intresserad av deckbuilders, men Death Howl har lyckats göra det på ett sätt som gör att det känns genuint roligt för mig.
Inte utan min son
Du tar rollen som mamman, vars son är på väg över till andevärlden. Då du vägrar släppa taget om honom ger du dig av till andevärlden för att hitta honom. På din väg möter du olika andar, både fientliga och vänliga. Bland de sistnämnda möter du en älg som hjälper dig förstå den värld du befinner dig i. På din väg hittar du olika material som du kan använda att bygga nya kort. Du hittar även totems som ger fördelar på din resa i en värld lika dyster och mystisk som den är fientlig.
Till en början förstod jag inte hur jag skulle ta mig vidare, men efter att ha slagits mot samma fiender flera gånger om och utforskat den skog jag startat i, märkte jag att du sakta men säkert samlar på dig material för att stärka dina kortval. Efter några vändor märkte jag att jag gjorde mycket mer framsteg och mitt momentum sakta ökade. Det finns olika fast travel-punkter i form av fyra stenar. Dessa återställer hälsa, men resettar även alla fiender. Du kan också uppgradera passiva färdigheter om du har tillräckligt med Death Howls. Att sakta bli starkare är väldigt tillfredsställande, särskilt då det så tydligt märks när du slåss mot diverse andar som finns i världen.
Ett spel att periferispela
Grafiken är härligt pixlad, på ett sätt som ger mig den där nostalgiska, härliga dysterhetskänslan. Det kanske är för nischat och vagt, men jag kan inte låta bli att tänka på känslan som första banan i Ghost ’n Goblins och Trojan gav mig. Det är något särskilt med svarta bakgrunder och matta färger i bandesigner. Det är inte färgglatt och intrycksladdat som t.ex. Kirby-spelen. Absolut inget ont om spel som skriker tuggummipop på partydroger, men att få den där dystra, mörka känslan i spel med den här typen av visuella begränsningar har verkligen en särskild känsla. Ett annat spel som osar samma känsla är för övrigt Loop Hero.
Med det sagt är det inte ett spel som trollbinder mig med sin story och gameplay. Det är ett enkelt upplägg som kan avrundas till utforskning och turbaserad strategi, med inslag av story. Jag kan definitivt se mig spela det här med en video på i bakgrunden och bränna av timme efter timme i det. Men det är bara min approach till det. Det finns en särskild typ av grind i Death Howl som känns väldigt lockande, och det faktum att det är en deckbuilder gör att det erbjuder många roliga timmar med att min-maxa sin kortlek.
Sammanfattningsvis …
Death Howl är mysigt på det där deprimerande, fina sättet. Det känns övergivet, öde och hopplöst, men på ett så inspirerande sätt. Bland indiespel som är värda att testa är det här ett av dem. Gillar du deckbuilders ska du definitivt göra det. Om du inte har något direkt intresse av deckbuilders – ta en titt och se om det inte kan vara intressant ändå. Det var det för mig. Det är inte ett spel du nödvändigtvis spelar för storyn, eller för gameplay, men det har en väldigt tillfredsställande kvalitet som är svår att undgå.
