Mycket av det som sades om det första spelet går att eka i denna recension av Everhood 2. Grafiken är fortfarande en mörk rendering av Undertale/Earthbound-mått och musiken är fortfarande en bitrock-festival med många härliga melodier. Everhood 2 har dock mer substans än sin föregångare och en något mer engagerande nonsensberättelse.
Snacka med avgrunden
Början av Everhood 2 är en mörk skärm som ställer dig en rad frågor som kan komma att påverka hur spelet tolkar dig som spelare. En av frågorna är en regelrätt inställning av svårighetsgraden. Andra profilerar dig till en viss färg på din spelkaraktär. Att spelet kommer att bryta den fjärde väggen vid något tillfälle var jag helt införstådd med, men det här är faktiskt ett rätt trevligt sätt att påbörja ett manus av den här sorten. Jag valde hur som helst Normal-läget och blev en blå snubbe.
Väl inne i spelet finner du dig snabbt i en hubbvärld där du ska söka upp din röst. Den tyste protagonisten har alltså en anledning till sin tystnad här. Till en början är det korpen Raven som guidar dig mellan olika småvärldar och scenarier. Snart står det dock klart att hen inte har järnkoll på precis allt som försiggår i ”hooden”. Det är väl egentligen då Everhood 2 tar vid på allvar och övriga karaktärer tar större del av handlingen.
Nu med nivåer och utrustning
De största nyheterna med Everhood 2 är nog ändå levels och equipment. Du får erfarenhetsnivåer och olika vapen/accessoarer av att undersöka omgivningen och besegra fiender. Dessa påverkar så klart hur mycket du tål och ur mycket skada du gör på fienden.
Själva kamperna utspelar sig fortfarande på ett rytmspelsvis där slagfältet påminner om Beatmania eller Guitar Hero. Skillnaden är att du kan absorbera vissa av de inkommande ”noterna” och returnera dem som en attack. Ju fler du absorberar av samma färg, desto starkare blir kontringen.
Att samla upp fiendens attacker är det enda sätt du kan orsaka dem skada på, och det ger en avvägning mellan risk och belöning som heter duga. Tar du chansen och attackerar nu, eller sparar du på dig ett gång markörer till innan du släpper lös? Du riskerar hela tiden att ta skada och förlora hela den kombo du byggt upp. Lägg till att där finns sju olika element på attackerna, och att fienderna har både styrkor och svagheter mot dem. Det är inte helt olikt pokémon, och sämre inspirationskällor finns ju.
Fortfarande
Berättelsen tjänar egentligen mest som kryssningsfartyget som tar dig mellan de olika destinationerna, och i förlängningen också de spektakulära slagsmålen. Den är inte riktigt lika tungrodd som jag minns att föregångaren var, men har fortfarande ett överflöd av esoteriska, långa dialoger som inte nödvändigtvis är särskilt intressant läsning.
Destinationerna i sig är minst lika psykedeliska som förväntat, men har en skön variation av både grafisk stil och framtoning som inte riktigt var lika polerad i föregångaren. Framför allt så mixas polygoner och pixlar på intressanta sätt rent visuellt.
Överlag är Everhood 2 helt enkelt ett Everhood som jag tycket snäppet mer om. Det är mycket mer av samma, men med lite mer tillfredsställelse i progressionen, dels för att storyn är bättre och dels för att erfarenhetsnivåer och vapen med statuseffekter helt enkelt är najs. Och med ett soundtrack på över fem timmars speltid finns här en hel del bangers och stämningshöjare.
Everhood 2 släpptes på Steam och Nintendo switch den 4 mars. Det rekommenderade priset är cirka 20 euro. Denna redension är möjlig tack vare en recensionskod.
