I en värld där kapitalismen nådde sitt slutspel och apokalypsen blev ett faktum spelar du som One. Hon och hennes mor Rahne flyr den kvarvarande korruptionen i och tar till vildmarkerna för att skapa sig en dräglig tillvaro. Fram tills One får ett vått uppvaknande. Ett som låter henne hantera röd, grön och blå gegga – en makt du måste rädda världen med.
Glimrande första intryck
Redan innan alla de härliga krafterna flödar genom One, har kampsystemet redan gjort ett gott intryck. Visst är det enkelt – två knappar och en spark till en början – men det är så responsivt och saligt tillfredsställande. Och det blir bara roligare i takt med att fler statuseffekter introduceras. Och den där 300-Sparta-sparken rakt ut för stupen du får lära dig redan i första striden? Den är nästan löjligt effektiv även senare i spelet.
Men innan slagsmålen drar igång har Fading Echo också gjort ett bra visuellt intryck. Mättade färger, karga landskap som flyter i skyn, en sargad värld i spillror av det som en gång var. Karaktärsdesignen är vad som händer om du ger Latinamerika tillgång till genmanipulerat mangahår. Under vissa övergångar vänds färgerna nästan ut-och-in på och ger ett ännu starkare intryck av målarfärg. Och då har jag inte ens gått in på alternativvärldarna, vars visuella effekter leker ännu mer med fantasin.
Det enda som drar ned det visuella intrycket är en väldigt ryckig presentation i mellansekvenserna. Det är snabba puckar och kvicka introduktioner av såväl vänner som fiender, ofta med ett ”Hö-vaaaah!?”-minspel av överreaktion. Personligen inget för mig, men jag ska inte uscha någon annans mumma.
Bortom miljöerna
Så här långt är det svårt att inte gilla Fading Echo. Emeteria tycks ha haft en klar vision och ett bra driv att få allt samman, för ett projekt som började som ett penna-papper-rollspel(!). Men för allt det har saknar jag substans bakom vissa designbitar. Banorna, i den mån man kan kalla dem för det, är inga små områden direkt. Det är lätt att gå vilse, även om utvecklarna försökt göra bra landmärken. Mitt lokalsinne skriker efter en karta – eller åtminstone en kompass!
Det är viktigt att kunna navigera i spel som Fading Echo, om inte annat för att samla allt. Varje område kommer med ett antal kistor. Dessa innehåller artefakter eller valuta/poäng du kan byta mot artefakter. Dessa i sin tur utökar din stridsduglighet med diverse intressanta förmågor: fler och längre kombinationer, mer statuseffekter, undanmanövrar, med mera. Du vill med andra ord gärna hitta dem alla, men spelet gör det inte lätt för dig. Det är sällan helt uppenbart var ett område börjar och ett annat slutar!
Det är någonstans bland detta letande som miljöerna dessvärre blir lite tråkiga. Även med alla genvägar man låser upp är det lätt att råka hamna på ställen man inte ska och som är svåra att hitta tillbaka från. Att återvända till vägmärken/checkpoints går väl an, men om den senaste är halva området bort? Kanske är det banorna som sådana som är lite för stora för sitt eget bästa. Oavsett är navigationen definitivt en akilleshäl för min njutning av Fading Echo.
Onomatopoesi
Allt ljud i Fading Echo lever verkligen upp till namnet. Eteriska musikstycken ackompanjeras av rinnande vatten och hårda, våta slag. Och de där kistorna jag nämnde ovan? De sjunger! Eller ger i varje fall ifrån sig en liten kittlande ljudeffekt. Som dock låter på tok för likt två andra kittlande ljudeffekter som som tillhör helt andra saker …
Fading Echo har sitt soundtrack som möjligt köp och separat nedladdning, och det tycker jag det förtjänar. Maxwell Sterling har tillsammans med några extra namn lyckats med det ”vattnigaste” soundtracket jag hört sedan Planet of Lana II.
Jag gillar Fading Echo, men jag är inte helt sams med det. Förutom navigationsaspekten är berättelsen lite väl beroende av exposition och långa samtal som faktiskt är rätt lätta att råka spola förbi. För ett actionspel kräver det underliga mängder tålamod vid otippade tillfällen. Kanske är det en titel värd att spela om för att få mer klarhet på den här punkten? Med sina 10 timmar för ett första varv känns det inte som ett alltför stort ok.
Fading Echo släpptes den 21 juli på PC (Steam), med kommande releaser på Playstaion 5, Xbox Series X|S samt Nintendo Switch 2. Riktpriset är cirka 20 euro (i skrivande stund 220 kronor). Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
