Survival horror möter en ny generation
Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att vrida tiden tillbaka, åtminstone om det momentet gäller survival horror. Genren fick sitt definitiva genombrott med Resident Evil. Genidraget att kombinera skräck med samlande av resurser under knappa omständigheter fick en hel värld att kippa efter andan. Efter trettio år har en ny generation försökt hämta inspiration från epoken. Flesh Made Fear är det senaste försöket att gå i den riktningen.
Direkt slungas spelaren in i bakgrundshistorian. Allt börjar med en forskare som tagit sina experiment till en nivå som passerat alla försvarbara gränser. Människor har rapporterats saknade i mängder under oförklarliga omständigheter. En militär specialstyrka kallas in för att leta reda på en försvunnen kamrat som anlitats för att snoka fram sanningen bakom händelseutvecklingen. Som väntat går landsättningen åt skogen och teamet splittras upp på var sin kant. Slagfältet är den sömniga småstaden Rotwood som förvandlats till oigenkännlighet. Jag får äran att välja mellan två karaktärer att spela som under äventyret, Jack med den större livmätaren eller Natalie med den större inventory-behållaren.
Utvecklaren Tainted Pack har inte sparat på krutet att återskapa en gammaldags härlig horror-atmosfär, kryddad med monster och interiörer hämtad från H.P Lovecrafts klassiker Color Out of Space. Känslan att tillhöra en B-film är inte långt borta och jag drar på smilbanden åt de ostiga replikerna som karaktärerna uttrycker i filmsekvenserna. Allt är så härligt hjärndött och befriat av inlevelse att det nästan blir något minnesvärt över spektaklet. Miljöerna fullkomligen dryper av död och ockult destruktion som får cenobiterna i Hellraiser-serien att blekna av avund.
Resident Evil-vibbarna är konstant påtagliga och dyker upp med jämna mellanrum. Är det inte en nyckel som krävs till en specifik dörr så är det ett pussel som behöver lösas för vidare framfart. Det händer till och med att en liten bloddränkt hint finns skriven på en vägg för att leda spelaren till rätt slutsats. Tryggheten att befinna sig i ett save room går inte att underskatta efter en tuff strid när nerverna ska lugnas och inventory-ryggsäcken bantas ned. Det enda jag saknar är musikslingor som skapar feeling i atmosfären som Tainted Pack vill förmedla. Dock är jag glad att en kniv som stridsvapen verkligen får betydelse. Resident Evil-kniven var en överflödig biprodukt medan Flesh Made Fear-kniven visar vad den går för. Med den räds jag ingen illbatting!
En tom tunna – charmen till trots
Trots den nostalgiska charmoffensiven erbjuder Flesh Made Fear inte någon meningsfull spelupplevelse. Ju mer jag spelar, desto mer får jag intrycket att utvecklaren lagt mer energi på att skapa en ”rolig grej” än en seriös produkt som verkligen anstränger sig. Hur jag än irrar runt bland (de kaotiska) banorna är det svårt att uppbåda någon motivation att fortsätta engagera sig i spelet. Handlingen och dess presentation lämnar mycket att önska i innehåll och variation, vilket den ändå långsamma introduktionen bidrar till. Någon rädsla eller känsla av utsatthet är svår att uppbåda i den enkla mängd fiender som erbjuds. Snarare lunkar jag på i rask takt utan att hämta andan från oknyttet.
Vad jag däremot hämtar andan från är den bångstyriga kontrollen och den fasta kameran som är spelets riktiga akilleshäl. Att kontrollera sin karaktär är stundvis som att navigera en oljetanker på asfalt, vilket säger en hel del om frustrationen detta medför. I stridens hetta när mycket händer på en och samma gång blir de fasta kameravinklarna en stresspålaga. Åtskilliga gånger snurrar undertecknad rakt in i fiendehopen när kameran plötsligt skiftar fokus till ett plottrigt hörn. Heavy Metal Death Can led av samma tunnelseende och nu upprepas misstaget i skapelsen framför mig. F-bomben droppar frenetiskt ur munnen när tangentbordet strejkar och stridspitten till spelfigur marscherar fram planlöst utan min kontroll.
När allt kommer omkring är det svårt att rekommendera Flesh Made Fear. Det är en gimmick som tyvärr mer försöker anspela på Resident Evil än att stå på egna ben. Jag hade hoppats att Tainted Pack vågat att spänna bågen och sikta ovan trädtopparna. Nu blev resultatet en tummetott som lämnar en hel del att önska. Det är synd, för det finns massor av material att göra något bra och unikt av. Ordet som sammanfattar helheten i slutändan blev bara ”medelmåtta”. Nöjer du dig med enbart underhållningen så har du tre timmar att se fram emot. Vi andra kan med gott samvete skippa halvmesyren.
