Välkommen ned till djupet!
Det är inte varje dag en recensent får nöjet att överleva ett sjukdomsutbrott på ett metalskrov några hundra meter ned i havet, tolkad med tonvis av retronostalgi. Upplevelsen bjuder den svenska spelbyrån Krufs Productions på med debuttiteln Heavy Metal Death Can. Bakom byrån gömmer sig ett gäng herrar från de värmländska trakterna som förenats med spel och musik som gemensamt intresse. Det här är deras elddop när vingarna ska prövas för första gången hos en skeptisk publik.
I en alternativ historieskrivning har de nordiska staterna förenats till en gemensam statsbildning under sent 1970-tal. I samband med en oljeexkursion har en främmande livsform letat sig ut till omvärlden och nu tagit kommandot över en ubåt där du och din besättning befinner er. Merparten av manskapet omkring dig är döda. Kvar i mörkret står du, ensam mot mot resten av det okända. Den invasiva arten omnämns som ”sludge”, en svart materia vars förmåga är att erövra en värdkropp och sedan föra över sin massa till nästa offer.
Utvecklingsteamet hymlar inte med sina inspirationskällor för hur upplägget är skrivet. Det är klassisk survival horror som står på menyn. Resurserna är begränsade och farorna oändliga. Runt varje hörn lurar i en utmaning, antingen en dörr som ska låsas upp eller en sifferkod som behöver matas in. Jag behöver försiktigt tassa mig fram och konstant vara på min vakt. Att befinna mig på en ubåt är minst sagt klaustrofobiskt och kan jag känna den där otäcka känslan av utsatthet krypa inpå skinnet. Grafiskt påminner stilen om Resident Evil 2 med ”low poly”-karaktärer till förrenderade ”high poly”-bakgrunder som perfekt sätter tonen för berättelsen.
Studion har inte missat en sekund att sprida kaos i korridorerna. Det märks att spelaren ska korsa eländet på osäker grund. Saken blir inte lättare med de fasta kameravinklarna som gör jobbet ännu svårare att navigera runt i de stålmässiga katakomberna. Det är hellre fly än illa fäkta som gäller för att spara den skrala arsenalen till ett bättre tillfälle. Det är viktiga visdomsord att ha med sig när undertecknad står framför tre monster med tre kulor kvar i pistolen. Varför var jag tvungen att ödsla ammunitionen när jag borde ha använt den till detta moment? Zombierna hasar fram och gör sina sedvanliga utfall med armarna hängandes i vädret. Lyckligtvis är de inte speciellt smarta och med lite list kan spelaren snabbt snirkla sig förbi dem.
Till tonerna av death metal
Precis som ett välskrivet äventyr ska göra utvecklas handlingen ytterligare ju mer jag avancerar framåt i den gudsförgätna sarkofagen till farkost. Det är breven som berättar om incidenten, kollegorna som utdelar nästa nyckel och miljöerna som öppnas upp till mer detaljerade och vidsträckta vyer. Jag kan fortfarande känna pulsen av det där monstret som tornade fram från ingenstans och svullade upp till en grötig mastodont. Precis som 1990-talets klassiker från Playstation-eran gäller det att lägga benen på ryggen och undvika strid om förmågan understiger kraftmätningen.
När spelaren stöter på en rejäl utmaning bjuder Krufs Productions på en riktig smällkaramell – metalmusik! Ut från högtalaren sprider sig de skränande tonerna som direkt sätter mig på helspänn. Studion har talanger som tidigare spelat i band. Den erfarenheten döljer inte utvecklarna när den omsätts i produktionen framför mig. Det är något helt ovanligt i sådana sammanhang, något som bryter den invanda lunken jag förväntat mig från tidigare upplevelser i genren.
Ett kärleksbrev till Resident Evil
Jag gillar Heavy Metal Death Can. Det är ett kärleksbrev till forna tider när spelmässig skräck regisserades i drag av utforskande, resurshantering och långdragen psykologisk stämning. Jag kan fortfarande känna den nostalgiska ådran komma smygandes när resurserna ska fördelas på inventory-skärmen eller stressen att hitta rätt nyckel till rätt lås. Samtidigt står spelet på egna ben som prövar att hitta en egen identitet. Den finner jag bland alla härligt kreativa bossar som poppar fram vid vissa partier. Berättelsen broderas fram kontinuerligt genom alla dokument som avslöjar detaljerna fram till katastrofen.
De fasta kameravinklarna är spelets riktigt stora nackdel. Jag finner dem fortfarande mycket frustrerande, speciellt under hektiska partier. Då kan kameran plötsligt skifta vinkel och jag kutar rätt in i fienden. Det är tur att spelbranschen lämnade otyget bakom sig, även om jag förstår idén att ha dem för ett specifikt syfte. Det blir en balansgång att förhålla sig till inslaget och jag finner snabbt min relation till det. Förutom det enstaka klagomålet är Heavy Metal Death Can ett charmigt initiativ som fler spelutvecklare borde inspireras av. Med små resurser kan stordåd åstadkommas, vilket produktionen visar tecken på. Det är dock en liten produktion att ha i åtanke. Omspelningsvärde är knappast det jag har i tankarna när eftertexterna väl rullar på skärmen. Se det som ett litet tidsfördriv inför den ankommande sommaren.
Ett stort tack till Mi5 Communications och utvecklarna för recensionskod!
