Kingdom Come 2 från Warhorse Studios är Action-Rpg svar på Gran Turismo. Ett mästerverk, men relativt ointressant för den som letar efter ett rollspelens svar på Mario Kart.
För er som i likhet med mig är obekanta med serien kan det inte nog understrykas att du, för att ha rätt förväntningar på aktuell titel, behöver tänka på den mer i termer av en medeltidssimulator, snarare än ett kommersiellt Action RPG likt Final Fantasy XVI, Dragon Age eller Fable-trilogin.
Just förväntningar kan både göra och förstöra en spelupplevelse av det här slaget. Jag minns hur jag inför releasen av Breath of the Wild hade laddat i månader innan; genom att spela om Wind Waker, Twillight Princess och Skyward Sword. När jag så tryckte igång mitt nyinhandlade Switch och konfronterades med denna inledningsvis stealthorienterade sandlådeupplevelse uppstod minst sagt en kulturkrock mellan mina förväntningar och spelutvecklarnas modus operandi. Det blev den första AAA-installationen i serien som jag aldrig slutförde. Trodde jag. Drygt 6 år senare efter att ha tagit mig igenom Tears of the Kingdom borstade jag av dess föregångare och beväpnad med en hel kortlek av amibos avnjöt jag inte bara huvudäventyret utan även dess betydligt svårare uppgraderingar och även jag insåg till slut storheten med de båda udda tvillingarna i Zelda-serien.
Vad har detta med Kingdom Come att göra?
Kingdom Come har den fördelen att de som spelat genom föregångaren har rätt förväntningar. Uppföljaren är – om jag skall tro recensenterna av ettan – en ytterst putsad och uppgraderad fortsättning på berättelsen. De drygt 20 timmar jag som spenderat i Warhorse Studios tolkning av 1400-talets Böhmen har varit en buggfri upplevelse. Men den tycks dras med samma platå-problematik som sin föregångare. När jag lirar TV-spel vill jag ha en kul verklighetsflykt. Här kvalar Kingdom Come in lika dåligt som Gran Turismo.
Spelet hade behövt Amibos
Jag fortsätter kämpa i förhoppningen om att detta likt Death Stranding och Echoes of Wisdom skall öppna upp sig bara jag ger det tid. Jag tror mig ha överlistat systemet när jag upptäcker funktionen att tala mig ur strider istället för att gå till attack, tills jag kommer till en strid som tycks oundviklig och ger upp. Spelets realism kommer att förtrolla en del. Du måste äta, sköta hygien, sova, konversera och träna för att bygga upp din karaktär. Ska du göra potions så behöver du manuellt samla alla ingredienser för att sedan stå och brygga dem i realtid medan du håller koll på hur länge brygden skall koka mellan varje tillförsel av nya örter. Spelet är på många vis ett rent mästerverk, men inget för mig.
Om det hade kommit med Amibos tror jag det hade kunnat rätta det för mig, men det här är för svårt, detaljrikt och avancerat för att tilltala mina behov av eskapism. Henry är en vanlig bondpojk på ett äventyr genom medeltidens Europa. Spelet är realistiskt. En vanlig bondpojk kommer få det svårt att överleva utan magi och övernaturliga krafter.
En del av er kommer att älska detta.
Jag är dock inte en av dom.
Och ifall du tillhör dem som väljer Mario Kart 8 över Gran Turismo 7, varje dag i veckan – så är du troligtvis inte det heller.