Little Nightmares 3 är vackert – men frustrerande
Spelet är ett mörkt, kusligt och oväntat vackert tvåspelaräventyr. Tyvärr saknas soff-co-op och pusslen väljer ofta irritation före finess.
Jag ska erkänna direkt: jag hade knappt hört talas om Little Nightmares innan trean dök upp i min inkorg. Inga nostalgiska minnen, inga jämförelser med svenska Tarsier Studios – bara ett tomt blad och en kopp kaffe i höstrusket. Och kanske var det just därför upplevelsen slog så starkt visuellt.
För Little Nightmares III, utvecklat av Supermassive Games och utgivet av Bandai Namco, är bland det mest stämningsfulla jag spelat den här hösten. Färgpaletten är dämpad, ljuset filtrerat som genom smutsigt glas, och varje miljö andas förvriden sagovärld. Från groteska tivolin till viskande korridorer fångar spelet den där känslan av barndomens drömmar som gått snett – ett slags vackert obehag som passar perfekt en regnig kväll i Mellansverige.
Det är dessutom den första delen i serien som kan spelas i co-op. De två huvudkaraktärerna, Low och Alone, har sina egna färdigheter – pilbåge respektive skiftnyckel – och samarbetet är spelets kärna. Tyvärr bara på nätet. Inget lokalt samspel, ingen möjlighet att dela skräcken på samma soffa. Det känns som ett missat öppet mål, särskilt när allt annat i spelet nästan ber om att spelas i mörker tillsammans med någon i det nedsläckta biorummet.
Pusslen är kreativa, men ibland också frustrerande. Det är ofta oklart vad spelet vill att man ska göra, och lösningen visar sig först efter ett par dödsfall. Det kan säkert tolkas som medveten design – att misstaget är en del av resan – men för mig blev det mest ett tempoavbrott. Kontrollen är dessutom stel och kräver ett ständigt grepp om R2-knappen för att hålla i objekt, vilket gör vissa sekvenser onödigt fumliga.
Där spelet verkligen glänser är i det audiovisuella berättandet. Ljudet, skuggorna och de groteska figurerna skapar en obehaglig men aldrig rent skräckinjagande värld. Den känns snarare sorgsen än skrämmande – som en saga du inte vet om du vill vakna ur.
Efter cirka fem timmar var resan över. En kort men minnesvärd mardröm. Hade jag fått spela den tillsammans med någon i soffan hade betyget stigit till en svag sjua. Nu stannar jag på sex. Men, en väldigt vacker sexa.