Love Eternal är ett pussel- och plattformsspel med skräckelement som vävs samman av en berättelse om flickan Maya. Maya har helt oförhappandes hamnat i något slags bisarr parallell verklighet, alternativt en mardröm, och tvingas genom en serie av hoppande, gravitationskiftande och tajmingberoende pussel.
Titeln har en eftertext med en knapp handfull namn som står för själva spelet, där bröderna Toby och Sam Alden tillsammans står för lejonparten (design, kod, story, ljud och illustrationer). Love Eternal är också ett extremt litet, kort och nischat spel, vilket är fakta som måste få påverka förväntningarna. Just förväntningar kan vara spelets största fiende.
Story bakom luddiga effekter
Mellan skärmar av hopp-pussel och emellanåt snortajt tajming skymtar en berättelse som väcker visst intresse. Det är till en början hyfsat lågmäld skräck som försöker (och halvlyckas) nå under huden på ett sätt som bara spelmediet kan. Lite av förtjänsten spolas dock bort av visuella effekter som långt ifrån alltid träffar den där skräckvibben utvecklaren brlka tycks sukta efter.
Jag känner inget speciellt inför huvudkaraktären Maya alls, egentligen. Jag kommer och stannar mest för roliga, men frustrerande exakta plattformspussel. Men när Love Eternal faktiskt får en skurk blir berättelsen betydligt intressantare. Särskilt som sagd skurk har en personlighet som ett trasigt kugghjul: rund, men problematiskt dysfunktionell. Här får manuset en rätt originell vinkel som smittar av sig rejält på gameplay, som till och med byter genre.
Snortajt mekanik
Originellt och intressant betyder dock inte nödvändigtvis bra, eller ens nödvändigt. Love Eternal står och faller ju trots allt med sin primära spelmekanik, vilken är exakt tajmat plattformshoppande med gravitationsmanipulation. Tack och lov är denna riktigt bra.
De singulära skärmarna för varje pussel gör att du vet precis vad du får; Love Eternal ger dig inga fula överraskningar, förutom enstaka ”jumpscares”. Enkelheten i detta absolut mest grundläggande upplägg påminner om arkadspel från förr, någonstans där skärmar av både maskinell nödvändighet och medveten design ofta inte panorerade/skrollade.
Ett par rum/skärmar satt jag själv med i upp emot en timme, framför allt mot slutet. De kändes dock aldrig orättvisa (annat än möjligen det absolut sista rummet …). Så fort ditt grepp om spelets gravitationskoefficient hårdnar blir de flesta pussel en god exercis i hand-öga-koordination.
En evighet, eller en kort sekund?
Love Eternal klockar in på 3–5 timmar beroende på hur snabblärd du är i ditt plattformshoppande. Det är kort nog att klara i en sittning, men eftersom det också bör köras på sen kväll eller natt så kanske ändå 2–3 sessioner är att rekommendera. Oavsett är det en knapp handfull timmar du varken lär ångra eller titta trängtande efter i backspegeln. Med sin ändå inte helt orimliga prislapp kan det gott vara värt att släcka nyfikenheten, framför allt för fans av båda genrer.
Love Eternal släpps den 19 februari på PC (va Steam), Nintendo Switch, Xbox Series X|S samt PlayStation 4–5. Det rekommenderade priset är cirka 100 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
