Jag brukar ha lite svårt för gulliga spel. Japanska isekai/shounen/blablabla känns bara uttjatat. Nintendo har en del mörkare spel, men det känns som att de främst riktar in sig på hubbabubbaglittrigt myspysmjäk som 8-åringar ska gilla. Klart ungen ska få spela om de har fingrar för det, men att få vara vuxen och spela vuxna spel som inte kofotar in våld och sex känns sällsynt. Se även: Årets Spel. Med det ur världen så växte jag fortfarande upp med Nintendo. NES och SNES var mina främsta underhållningsformer och källan till min fantasi och kreativitet. Minishoot’ Adventures lyckas vara precis det jag tycker om med Nintendo och jag ska gå in i detalj på varför. Förbered er på ett ohämmat namedroppande och spretiga referenser …
Lätt att lära, svårt att bemästra
När jag får kontroll över mitt lilla skepp känner jag på en gång hur intuitivt det känns. Minishoot’ Adventures är en twin-stick shooter som känns otroligt bra och bekväm. Allt medan du spelar låser du sedan upp nya förmågor. Det är inte en hög skicklighetströskel för att kunna ha kul, det är ingen hardcorehets, utan har helt rätt svårighet för ett ett äventyrsspel. Du kan välja på tre olika svårighetsgrader, samt hur du vill att pangandet ska fungera (manuellt, auto-aim, eller skjuter automatiskt när det är fienden inom radien). Jag valde att köra på normal, med manuellt sikte.
Jag spelade på PC med en PS4-kontroll, så de två huvudsakliga förmågorna sitter på de översta axelknapparna (L2, R2), medan de två sekundära sitter på de nedre axelknapparna. På L-sidan har du två rörelsebaserade förmågor, på R-sidan har du två attackrelaterade. Och det är allt! Två svampar, fyra knappar – less is more på precis rätt sätt, som gör spelupplevelsen lika lättillgänglig som rolig. Istället för att gå igenom komplexa kombinationer, kontraintuitiva kalibreringar och lära sig spelets rytm och takt den första timmen, kan du från minut ett börja spela med full kontroll.
Nostalgi av ett sällan skådat slag
Jag vet inte hur de lyckas med ett spel som vida överträffar titlar från 90-talet, men de har lyckats fånga precis rätt saker i artstyle och musik. När jag startar upp spelet får jag en trudelutt som drar mig tillbaka till spel som Gradius och Twinbee till NES. Den där episka, minimalistiska kompositionen som bara landar helt perfekt för någon som växt upp med äldre Nintendo. När spelet väl startar är det samma perspektiv som Legend of Zelda och The Binding of Isaac. Jag nämner dessa två spel specifikt, för världsdesignen och artstylen är extremt mycket det förstnämnda. Det bullet hell du kommer ta del av drar tankarna till det sistnämnda (att Isaac är inspirerat av Zelda gör bara saken ännu rimligare).
När jag utforskar världen gör jag det i färgglada, lummiga omgivningar, med samma mysiga design vi sett i A Link to the Past och det är en otroligt väldesignad värld, estetiskt sett. Fienderna du slåss mot påminner mig mycket om fienderna du möter i gamla top-scroll shoot’em ups som Xevious och diverse okända, japanska spel i samma genre. Anonyma, opersonliga små robotar, som på något vis känns så självklara och personliga ändå. Av alla referenser till gamla spel är min absoluta favorit en skärm du kan hitta söder om din lilla rymdskeppsby.
Svårt att inte ta personligt
En av de första tankarna som dyker upp när jag spelar Minishoot’ Adventures är det band jag tydligen har med utvecklarna. Deras lilla studio heter Soulgame och består av Séverin Larose och Adrien Sele. Jag känner dem inte, men det är som att de talar rakt in i min åttabitiga själ. Séverin med sin musik, Adrien med sin artwork. Det är som att vi känt varandra sedan barndomen, vi pratade om våra favoritspel till Nintendo, musiken och grafiken, vilka spel vi tyckte mest om. De har fångat så specifika och viktiga detaljer, i allt från musik, design och spelmekanik. De har all min respekt och jag är så tacksam för den här konstellationen av detaljer.
Wanderlust
För er utan vetskap om detta uttryck är det från tyskan och kan i det i princip beskrivas som ”lust att vandra och resa”. Det är precis vad det här spelet väcker i mig när jag spelar det. Med en världskarta som du saktar låser upp, är det svårt att inte vilja utforska varenda vrå. Du kan låsa upp finesser som låter dig se vilka instanser du inte har hittat allt i, så med varje ny bit av världskartan får du ett dussin nya saker att utforska. På din item screen kan du se precis allt du hittat och INTE hittat, tillsammans med alla uppgraderingar. Att ha en tom lucka får mig att vilja finkamma hela världen och hitta precis ALLT.
Och det gjorde jag.
När jag väl spelade ut spelet hade jag toppmedaljer på alla utmaningar, låst upp alla uppgraderingar och hittat alla artefakter. Med mera. Det var konstant jätteroligt och jag började till och med klura i det som jag gjorde förr i tiden. Med screenshots av hela kartan började jag göra anteckningar på alla oavklarade ställen för att försöka låsa upp allt. Grattis Soulgame – ni lyckades göra mig nostalgisk även på den punkten.
Har vi en handling?
I sann 90-talsanda får vi en väldigt grundläggande story som är mer fluff än något annat, precis som förr i tiden: ”Det onda har stökat till det och du måste rädda allt och alla!” Vi får lite exposition med några stillbilder i början, där vi får lära oss vad som har hänt. The Unchosen är en korruption som har fyllt världen med elaka rymdskepp och den allsmäktiga kristallkulan behöver hjälp att stoppa det. För att återställa en balans till världen måste du, det snälla rymdskeppet, stoppa det korrupta, onda rymdskeppet. Storyn är ungefär lika viktig här som i valfritt Call of Duty-spel, men till skillnad från generiska pengakossor i AAA-klassen har det här själ.
Storyn må vara väldigt grundläggande, men i ett spel som detta är det på en väldigt fin nivå. Mer storydriv hade bara sänkt kvaliteten på spelupplevelsen. Ju mer du utforskar, desto fler rymdskeppskompisar hittar du. Alla med sina egna specialiteter som kommer hjälpa dig på vägen. När jag väl nådde vad jag trodde var slutet, visade det sig att de här utvecklarna ville ta det ett steg längre. Och de gjorde det på ett helt fantastiskt sätt. Jag vill inte avslöja något, men jag är helt okej med att det inte finns ett NG+ i det här spelet. Det vi får är bitterljuvt och fint och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
