Mumintrollet: Vinterns värme är för just vintern vad Snusmumriken: Mumindalens melodi var för våren. Spelet fullkomligen andas vinter ur varenda por. Det är nästan lite synd att vi inte fick det just i vintras – men bättre sent än aldrig. Jag tror till och med att jag tycker mer om det än Snusmumriken.
En värld i flux
Jag är inte helt säker på fysikens lagar i Mumin-världen, men tydligen är denna iteration av den ett separat kvanttillstånd. Kartan i Mumintrollet: Vinterns värme är nämligen inte densamma som i Snusmumriken. Jag är dock helt med på noterna, och tycker det är fullkomligt rimligt att det här är sin egen, separata tolkning av Mumin och hans värld. Jag misstänker att det helt enkelt inte finns en etablerad kanon för kartan – eller invånarnas bostadsritningar, för den delen.
Hur som haver är Mumintrollet: Vinterns värme därför idel överraskningar, på samma sätt som dess föregångare. Du ska fortfarande hjälpa Mumindalens invånare med diverse sysslor och problem, men ditt huvuduppdrag är att rädda våren.
Familjen Mumin går varje vinter i ide. De sover bort hela vintern och väcks till våren av fågelsång, vackert väder och Mumins bästa vän, Snusmumriken. Den här gången går dock något på tok, och Mumin vaknar utan att kunna somna om. Huset är öde, men runt ikring hörs ljud han inte känner igen. Samtidigt är snön allerstädes närvarande, som gäckas han av självaste Isfrun. Introt fångar precis den sortens kuslighet jag själv alltid uppskattat med Mumin. Det blir dock snart något lättare i tonen, i takt med att du hjälper alla dalens invånare med att få en dräglig vintertillvaro.
Full stridsmundering
Mumintrollet: Vinterns värme har ett antal fler och roligare verktyg än sin föregångare. Mot slutet av spelet har du hela fyra verktyg som gradvis har gett dig tillgång till nya färdigheter och områden. I teorin är det faktiskt ett slags metroidvania, från den här argumentationspunkten. I praktiken är det, precis som många i den subgenren, en serie apportuppdrag.
Det gör faktiskt inte så mycket att upplägget går att reducera till hämta-detta-ge-till-mig-och-få-grej. Mumintrollet: Vinterns värme lyckas ändå med sitt mål: att med Muminvärlden målad i en vacker vinterskrud får berätta en mysig, lätt glättig saga.
Svag som jag är för vintrig instrumentering känns även soundtracket som en vinnare. Framför allt den akustiska gitarr som spelar inuti Muminfamiljens hus, där gitarristen ifråga drar sådär viskande porrigt längs strängarna (jag vet vad jag sa). Ljudsättningen är likaså kylig, isande bitter vind, klämtande istappar och pulsande snö. En mästerligt utförd ljudmatta, helt enkelt.
Lite lagom sidouppdrag
Sidouppdragen i Mumintrollet: Vinterns värme känns som de är något fler än i föregående spel. Det är nog mest en känsla dock, och är fortfarande en mycket rimlig mängd som inte är svår att klara av i en första genomspelning.
Spelet är i runda slängar en fem timmars bladvändare som med fördel kan delas upp i mycket små doser. Tack vare regelbundet, automatiskt sparande kan du dessutom fortsätta exakt där du slutade. Spelet sparar till och med var du har gått någonstans. Du kan se dina egna fotsteg väldigt länge under spelets gång. Eftersom det ju faktiskt snöar, om än i maklig takt, fylls dessa igen, men först efter lång tid. Således är ditt sökande efter exempelvis ved och bitarna till muminmammans vas (säg det fem gånger snabbt!) en något enklare bedrift.
Till mitt förtret stötte jag på en eller två buggar kring låsta uppdrag i min genomspelning, och att mumintrollets glidande hade lite problem i backarna. Mumintrollet: Vinterns värme är dock i övrigt ett paradexempel på ett mycket kompetent mysspel och en riktig fröjd för själen.
Mumintrollet: Vinterns värme släpptes den 27 april till PC (via Steam; testad version) och Nintendo Switch. Det rekommenderade priset är cirka 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
