30 dagar spel, dag 22: En uppföljare som gjorde mig besviken

Med förväntning kommer besvikelse. Ju större det ena, desto större det andra. När det kommer till Destiny och dess uppföljare var besvikelsen mer än måttligt berättigad.

Det är definitivt värt att ta upp Mass Effect 3 här, men det är snarare slutet i det spelet som gjorde mig besviken. Jag har tidigare nämnt (i andra sammanhang), under flera olika tillfällen att med förväntning kommer besvikelse. Det är väldigt sant. Särskilt om det du har förväntningar på är mycket sämre än vad en räknar med. Ju högre förväntningar, desto större besvikelse. Ni kan kanske gissa hur det slutade när jag kom till ett abrupt slut på kampanjen i Destiny 2, sedan pangat runt efter exotics och särskild gear, för att slutligen landa i ett monotont slentrianfarmande som kändes helt meningslöst. Jag tar det från början, så får ni lite kontext.

Destiny

När Destiny visades upp 2013 blev jag ordentligt intresserad. Hypen startade och jag kände att designen, spelupplevelsen och allt därtill kändes helt perfekt för mig. Spelet släpptes året därpå och jag köpte det vid release. Vi lyckades samla ett gäng som spelade spelet och hade otroligt roligt i vår klan Spruttibangbang. Huvudspelet var väldigt kort och blev tråkigt ganska snabbt. Första expansionen höjde förväntningarna, men (trots underbara miljöer, grym lore och en då spännande raid) så var den lite underväldigande. Det var först med spelets tredje expansion, The Taken King, som Destiny blev vad det borde ha varit från början. När Destiny 2 hade börjat posta trailers och teasers var förväntningarna större än tidigare. Nu kommer fortsättningen på vad de har lyckats skapa med Taken King!

Med The Taken King cementerades en av de bästa berättelser spelvärlden har sett – The Books of Sorrow.

Icke

När jag väl bankade skiten ur Gary tänkte jag “Wow! Det här var en riktigt cool första akt!” Till min besvikelse visade det sig att jag var klar med spelet då. Eller ja, kampanjen iallafall. Nu var jag tillbaka i farmandet och det repetitiva nötandet då endgame hade infunnit sig. Första expansionen var inte bara en besvikelse, men en pungspark bakifrån och en spottloska i ansiktet. Precis som föregående spel blev det vad det borde ha varit från början med sin tredje expansion. Tyvärr på bekostnad av den enda personligheten i hela spelet. Jag hoppas fortfarande att vi får se Cayde-7 i kommande expansion.

Jag har hutlöst roligt med Destiny 2. Bungie har kastat in en massa roliga saker som lätt får mig att glömma bort tiden, men det har tillkommit med tiden. Precis som första spelet så startar de väldigt svagt. När jag väl satte mig och kändes det rimligt att förvänta sig ett spel som fortsätter där ettan avslutade, kvalitetsmässigt. Det var långt ifrån det. Men trots det är det oförskämt roligt. Destinyserien följer ett spelupplägg som fångar några av mina favoritdelar från spel – questnötande, FPS och kompisaktivitet. Mina känslor för spelet är väldigt märkliga – jag älskar att spela det, men jag har noll förväntningar på det. Med den kommande vaultmetoden kommer även en massa innehåll försvinna, till förmån för nytt, så jag är lite nyfiken på om det är en ny besvikelse att vänta sig, eller om de lyckas göra det bra. Det återstår att se den 22 september då Beyond Light kommer.

Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.