Många har säkert blivit otroligt vana med hur Capcom gör med Resident Evil-serien. Ett visst antal skräckfokuserade varvat med ett visst antal actionbaserade. Den titel i ordningen som vi skulle få den här gången var enligt formeln ett skräckbaserat, men vi fick något mer.
Istället för långsamma zombies, ett tredjepersonläge och fasta kameravinklar så fick vi Ethan i Louisiana tillsammans med det absolut senaste inom bioterrorism. Serien har inte bara fått sig en makeover utan en hel renovering från grunden. Och den grunden är stabil.
Åter igen så kretsar den största delen av spelet kring ett hus. Trots att det är ett hus och inte en helt öppen värld så känner man sig otroligt liten. Som de flesta Resident Evil så bjuder inte sjuan på så mycket musik. Istället så försöker man lyssna lite extra vid varje hörn för att höra om något man inte vill träffa finns utom synhåll. Husets knakande och knarrande blandat med de infekterade som andas där du inte ser dem är ett recept för sömnlösa nätter.
Den sjunde installationen ger oss även möjligheten att spela hela spelet i VR. Visst tappar man en del av känslan när Ethans armar på ett olustigt sätt slutar efter handleden. Men lyckas man ta sig förbi det mentala hindret så är det, om en skrämmande, en fantastiskt häftig upplevelse. Det är inte ett monster när det kommer till grafiken, dock absolut det snyggaste vi sett i serien hittills.
Det är inte alltid lätt eller rätt att försöka ta tillbaka en serie till sina rötter när det utvecklats till något annat. Capcom lyckades. Resultatet är inte en remake av det första utan en helt egen entitet som står stadigt på sina egna ben och berättar en helt egen story. En som följer den röda tråden och utvecklar den samtidigt som den får oss att längta efter mer.
