REPORTAGE. I våras, när jag skulle skriva min hyllningskrönika till den gamla trotjänaren PSVR1, upptäckte jag hur min PS4 Pro hade börjat låta otäckt. Som av en lyckosam slump dök det samtidigt upp en rödskäggig filur i mitt flöde; inte den gamle chefredaktören från Alingsås, utan en helt ny bekantskap. Robin Berg – helbrägdagörare av gamla konsoler, en grabb som redan som tonåring råkade bygga om sin mammas hårfön till en mindre eldkastare och som i dag arbetar heltid med att ge nytt liv åt den spelhårdvara vi nostalgiker ställt prydligt på hyllan och förutsatt kommer att fungera för evigt.
Det finns rum som ser ut som arbetsplatser och så finns det rum där själva yrket verkar ha vuxit ut över alla tillgängliga ytor. Hos Bergs IT-Service i Karlstad samsas lödstationer, mikroskop, multimeter, reservdelskort, kontakter, kylflänsar och halvt dissekerade spelkonsoler med en och annan spelrelaterad figur i fönstret. Det är verkstad, spelrum och ett mycket organiserat pojkrums-haveri på samma gång.
Det är också en miljö som snabbt punkterar föreställningen om att konsolreparation huvudsakligen handlar om att skruva isär en låda, blåsa bort lite damm med högtryck och sedan sätta ihop den igen. På Robins arbetsbänk är det ofta betydligt mindre saker än så som avgör om en maskin får ett nytt liv – en HDMI-port, en kondensator, några mikroskopiska lödpunkter eller en ledningsbana som korroderat bort under år av långsam kemisk nedbrytning.
– Det är egentligen inte bara konsoler jag håller på med, säger Robin. Allt som har någon form av kretskort kan i princip hamna här.
Det har genom åren inneburit allt från datorer och spelmaskiner till instrumentpaneler, styrkort, spabad och till och med elektronik i en husvagnstoalett. Konsolerna är alltså bara en del av verksamheten – men det är den del som gjorde att vi på Varvat fick upp ögonen för honom, efter att hans reparationsfilmer börjat dyka upp i våra sociala flöden.
Från Nintendo till en brinnande hårfön
Intresset började långt innan Bergs IT-Service. Robin beskriver sig själv som en liten datanörd och minns sitt första Nintendo Entertainment System som startpunkten. Hans pappa var fascinerad av ny teknik och nya datorer, och hemma passerade både Sega Mega Drive och Nintendo 64. Med tiden övergick spelintresset i ett minst lika starkt behov av att förstå vad som faktiskt fanns inuti maskinerna.
Reparationerna började på hobbynivå, parallellt med andra arbeten. En första satsning på ett företag med fysisk lokal blev kortvarig – hyran åt upp ekonomin – men intresset försvann aldrig. Till slut var det sambon som enligt Robin själv satte ord på det uppenbara; det här var ju det han faktiskt brann för. Han började återigen vid sidan av sitt vanliga arbete och lämnade så småningom jobbet som projektledare för att reparera elektronik på heltid.
Att vägen dit inte var spikrak illustreras kanske bäst av den reparationshistoria han själv gärna berättar om då han som tonåring, efter att ha fått prova på lödning under en praktik, skulle han laga sin mammas hårfön. En trasig komponent ersattes med en annan som såg ungefär likadan ut. Hårfönen fungerade. En stund.
– Sedan kom det eld ur den, säger Robin och skrattar.
Komponenten hade visserligen rätt antal ben och ungefär rätt utseende, men helt fel egenskaper. Den nyväckta hårfönen hade förvandlats till något som snarare hörde hemma bredvid en färgborttagningspistol. En ganska pedagogisk första lektion i att siffrorna på elektronikkomponenter faktiskt betyder någonting.
Konsolen dör medan den står på hyllan
För oss som samlat på spelhårdvara i decennier kommer sedan den mindre angenäma delen av besöket. En gammal konsol som fungerade perfekt när den ställdes undan behöver inte alls fungera när den plockas fram femton år senare. Elektronik åldras även när strömbrytaren står på av.
Framför allt återkommer Robin gång på gång till elektrolytkondensatorerna. De används för att jämna ut och lagra elektrisk energi, men innehåller material som bryts ned över tid. När de börjar läcka kan elektrolyt leta sig ut på kretskortet och angripa kopparbanor och lödpunkter. Då är problemet inte längre bara en gammal kondensator, utan även allt den hunnit förstöra omkring sig.
– Luktar den fisk är det dags att byta kondensatorer, sammanfattar Robin.
Det låter som ett skämt, men är ett fullt användbart varningstecken. Äldre läckande kondensatorer kan avge en påtagligt fiskaktig lukt. Robin pekar särskilt ut vissa Mega Drive-revisioner, den ökända klockkondensatorn i den första Xboxen och åldrande komponenter i flera äldre optiska enheter. Även en maskin som bara står som prydnad fortsätter alltså att föra sin egen, mycket långsamma kamp mot kemin.
Rådet är däremot inte att oreflekterat slå på en misstänkt konsol gång på gång. Om den luktar illa, visar tydliga spår av läckage eller inte startar bör den först inspekteras. Den som inte är van vid elektronik – och särskilt utrustning där nätspänning finns inne i chassit – gör klokt i att lämna det arbetet till någon som vet vad den gör.
Läckande komponenter och korrosion kan fortsätta arbeta även när konsolen står oanvänd. Foto: Robin Berg/Bergs IT-Service.
På den här punkten blir skillnaden mellan generationerna tydlig. Ett NES-kort är nästan förvånansvärt överskådligt. Processor, bildkrets, arbetsminne och ett begränsat antal kringkomponenter – och relativt lite värme. Robin kan fortfarande hålla fingret på många av de äldre kretsarna även efter lång tids drift. På ett modernt moderkort trängs däremot systemkrets, minnen, strömreglering, SSD-styrning, nätverkskretsar, HDMI-hantering och mängder av andra komponenter på samma yta.
– Det är så ofantligt mycket mer grejer, säger han. De är inte sämre byggda. Det är bara mer komponenter som kan gå sönder.
När mekaniken flyttade in
Det innebär inte att 1990- och 00-talets konsoler är odödliga. När optiska skivor blev standard flyttade dessutom lasrar, motorer och mekanik in i maskinerna. PlayStation 2, Dreamcast, GameCube och den första Xboxen är i Robins erfarenhet fortfarande relativt robusta, men åldern börjar nu märkas i skivenheter, kondensatorer och annan kringelektronik.
Sony uppger numera att PlayStation 2 passerat 160 miljoner sålda enheter globalt. Det gör den inte bara till ett enormt stycke populärkultur utan också till ett slags massproducerat kulturarv som nu är gammalt nog för att behöva förebyggande vård. Och när en skivläsare slutar fungera är det enligt Robin inte alltid lasern som är boven. På vissa maskiner kan det lika gärna vara kondensatorerna i själva drivenheten.
Det är en viktig skillnad för den som vill bevara originalhårdvara – för att byta laser på måfå kan vara både dyrt och onödigt; ibland räcker det att reparera den elektronik som matar mekaniken.
Red Ring of Death förändrade allt
Sedan kommer generationen som gjorde konsoldöden till ett vardagsbegrepp: Xbox 360:s Red Ring of Death var inte den första hårdvarukraschen i spelhistorien, men den blev den första som nästan alla konsolspelare kände någon som drabbats av.
När Microsoft 2007 utökade garantin till tre år för det generella hårdvarufel som markerades med tre blinkande röda ljus beskrev företaget själv antalet reparationer som oacceptabelt. Viktigt är att den röda ringen inte var en diagnos av ett enda specifikt fel; Microsoft talade om flera möjliga orsaker. I reparationsvärlden blev däremot värmerelaterade fel kring de stora BGA-kretsarna ett av de mest kända scenarierna.
Robin beskriver hur uppvärmning och nedkylning får material att expandera och dra ihop sig. På en tät, varm konstruktion kan år av sådana cykler skapa dålig kontakt i och omkring stora kretsar. Den folkliga lösningen blev förstås den mest 00-taliga tänkbara; internetforum, handdukar och en kollektiv vilja att göra precis vad garantihäftet bad oss att inte göra.
– Det bästa jag hörde var att vira in den i en handduk, slå på den och låta den stå, säger Robin.
Den så kallade towel trick-metoden kunde i vissa fall få en död konsol att vakna tillfälligt, men det gjorde den inte till en reparation. Okontrollerad överhettning kan skada andra komponenter, och en riktig reflow kräver temperaturer och utrustning som inte uppstår genom att göra spelkonsolen till en inbakad potatis. Även professionell reflow eller reball är beroende av vad som faktiskt har gått sönder – om själva kretsen är skadad hjälper det inte att bara arbeta om lödningarna.
Robin har själv varit där. När han långt tidigare försökte återuppliva en tidig 60 GB-modell av PlayStation 3 med kontrollerad varmluft höll den i ungefär tre månader. Sedan dog den igen.
PlayStation 3 fick sin egen motsvarighet i det som kom att kallas Yellow Light of Death. Även där är lampsekvensen ett symtom på ett allvarligt hårdvarufel snarare än en komplett diagnos. De tidigaste modellerna är samtidigt ovanligt intressanta att rädda, inte minst eftersom vissa varianter kombinerar PS3 med bakåtkompatibilitet och ovanliga mediefunktioner som SACD och DVD-Audio DTS-M. För den som sitter på en tidig maskin som numera låter som ett mindre jetplan är Robins råd därför enkelt: Vänta inte tills den har gett upp helt!
PS5 kommer ofta in med HDMI-problem
På Robins egen arbetsbänk är det däremot inte Xbox 360 som dominerar längre. Den konsol han säger sig få in oftast är PlayStation 5, och där återkommer framför allt HDMI-porten. Det ska inte läsas som statistik över hela PS5-beståndet, utan som vad som faktiskt hamnar hos just Bergs IT-Service.
Robin beskriver flera fall där konsolen transporterats ofta och där kabeln fått ligga kvar i porten eller utsatts för belastning. En stöt mot kontakten kan då räcka för att skada lödningar, böja porten eller i värsta fall trycka loss den från kortet. Hans regel är därför brutalt enkel: Om konsolen flyttas, ska kabeln ur först.
Sedan finns dammet. De tekniska bilderna från verkstaden visar kylflänsar som mer påminner om grå heltäckningsmattor än om luftkanaler. Sony rekommenderar självt minst tio centimeter fritt utrymme runt PS5, att konsolen inte placeras i trånga utrymmen och att damm hålls borta från ventilationsöppningarna. Det är alltså en av de sällsynta situationerna där bruksanvisningen faktiskt är mer spännande än vi önskar att den vore.
Mikrolödning, BGA-inspektion och kylning – konsolservice sker ofta långt under det blotta ögats nivå. Foto: Robin Berg/Bergs IT-Service.
Series X: vackert byggd – men inte fri från låsningar
När samtalet kommer in på Xbox Series X händer däremot något med reparatörens tonläge. Första gången Robin öppnade en Series X blev han närmast imponerad av ingenjörsarbetet.
– Den är så vackert byggd. Så bra kyld och så lättskruvad. De har inte gjort många fel i själva designen, säger han.
Men reparationsvänlighet handlar inte bara om hur lätt det är att få loss en fläkt. Robin pekar särskilt på den interna SSD:n och på hur systemets lagring och säkerhetsdata hänger ihop med konsolen. iFixits reparationsguide bekräftar att SSD:n rent fysiskt går att byta, men varnar samtidigt för att Microsofts formatering kräver ytterligare mjukvara och procedurer för att en ersättningsdisk ska fungera korrekt.
Här har utvecklingen dessutom rört på sig. Microsoft säljer i dag officiella reservdelar till flera Xbox Series X-varianter och har tillsammans med iFixit öppnat för mer självreparation än tidigare. I Microsofts nuvarande sortiment finns bland annat fläkt, nätaggregat och olika dotterkort – men inte den interna SSD:n. Det är en ganska träffsäker bild av den moderna konsolen; föredömligt modulär på vissa områden, hårt integrerad på andra.
Nintendo klarade sig länge – sedan kom Wii U och USB-C
Nintendo har länge haft rykte om sig att bygga maskiner som överlever både generationer och barnkalas. Robin tycker att ryktet i stora drag är välförtjänt – åtminstone fram till Wii U.
Där pekar han på ett välkänt problem i reparationskretsar kring vissa NAND-minnen, särskilt vissa Hynix-kretsar. När minnet blir korrupt kan systemet få svårt att starta och reparationsvägen blir betydligt besvärligare än att byta ett vanligt utbytbart kort. Robins råd till den som fortfarande har en fungerande Wii U är därför att faktiskt använda den med jämna mellanrum och inte bara låta den stå bortglömd i åratal. Problemet gäller inte varje Wii U, men tillräckligt många för att han reagerar när en sådan maskin dyker upp.
På Switch är det i stället USB-C-porten som väcker hans irritation. Inte för att USB-C är en dålig idé – tvärtom gillar han standardiseringen – utan för att den lilla kontakten får bära laddning, data och en hel del mekaniskt slitage. Portar som belastas snett eller rör sig medan kabeln sitter i kan skadas, och på Switch sitter kontakten direkt i den typ av kompakt elektronik där bytet snabbt går från enkel reservdel till mikrolödning.
Hans konservativa råd är att använda dockan när det går och undvika att låta laddkabeln fungera som hävstång medan man spelar. Det är inte lika bekvämt som en powerbank i soffan, men det ger kontakten ett betydligt lugnare liv.
Switch 2 har redan gett honom nästa variant av samma vardagsproblem. Robin har fått frågor om konsoler som slutat läsa spel efter att ett kort pressats i fel väg och skadat stiften i kortläsaren. Nintendo instruerar uttryckligen att etiketten ska vara vänd åt samma håll som skärmen och att man ska avbryta om kortet känns svårt att föra in. Med andra ord: Om det kräver kraft är det inte Nintendo som plötsligt har återupplivat Game Pak-kassetternas våldsamma 80-talsmekanik. Ta ut kortet och titta en gång till.
Flera generationer på samma arbetsbänk – från kassettmaskiner till optiska system. Foto: Robin Berg/Bergs IT-Service.
På kontrollsidan är bilden också lite mer komplicerad än den vanliga berättelsen om Joy-Con-drift. Robin säger att han personligen får in fler DualSense-kontroller med drift än Joy-Con. Grundproblemet är välbekant där mekaniska delar och resistiva spår slits. Den som minns hur en Nintendo 64-spak kunde förvandlas till en sladdrig glasspinne efter tillräckligt mycket Mario Party vet att analogstickans död knappast uppfanns 2017.
Blås inte i kassetten
Sedan kommer den kanske mest traumatiska upplysningen för en hel generation: Vi gjorde fel hela tiden!
– Blås inte i kassetten, säger Robin.
Alla som växte upp med NES, SNES eller Mega Drive känner igen ritualen. Spelet startade inte. Kassetten åkte ut. Ett beslutsamt andetag rakt över kontakterna. In igen. Plötsligt fungerade det – alltså måste metoden ha varit vetenskapligt bevisad.
Problemet är att det ofta inte var luften som hjälpte, utan fukten i utandningen som tillfälligt förbättrade kontakten. Fukt och metall är däremot ingen lysande långtidskombination. Korrosion är betydligt sämre för spelhistorien än den där frustrerande grå eller blinkande skärmen.
För rengöring använder Robin isopropanol och rätt verktyg. Den som själv vill rengöra kontakterna bör göra det strömlöst, sparsamt och med material avsett för elektronik; den som inte vet vad den tittar på bör stanna vid utsidan och låta en reparatör ta resten. Originalkontakter är dessutom ofta värda att rädda. Robin byter hellre inte en fungerande originalkontakt mot en sämre tredjepartsdel bara för att den gamla är smutsig.
Gamla bärbara konsoler kan fortfarande restaureras – här en Game Boy Color före och efter arbete där bakgrundsbelysning installerats. Foto: Robin Berg/Bergs IT-Service.
Det här är våra framtida museiföremål
Det är lätt att göra hela berättelsen till en nostalgisk klagosång över att saker var bättre förr. Robin gör egentligen motsatsen. En modern konsol kan ha fantastisk kylning, enorm prestanda och ett ingenjörsarbete som hade framstått som science fiction när ett NES stod under tjock-tv:n. Men det finns fler delar, fler lager, mer värme, mer lagring och fler komponenter som är beroende av varandra.
Det innebär också att bevarandet av spelkultur håller på att förändras. Att spara en kassett och en fungerande konsol var en relativt enkel uppgift när hårdvaran bestod av få komponenter och programvaran fanns på fysisk media. När en modern maskin kräver krypterade lagringsdelar, systemprogramvara, specifika nycklar och fungerande nätinfrastruktur blir frågan om vad som egentligen går att bevara betydligt större.
Samtidigt står våra privata samlingar där hemma och ser trygga ut. NES, Mega Drive, PlayStation, Dreamcast, PS2, Xbox 360 och allt det andra – uppställda i bokhyllor och vitrinskåp som små monument över ett spelande liv. Den lätt obehagliga lärdomen från besöket hos Bergs IT-Service är att ett museum också behöver underhåll.
Det positiva är förstås att mycket fortfarande går att rädda. Ett korroderat spår kan byggas upp igen. En dålig kondensator kan ersättas. En Game Boy Color med trött skärm kan få nytt liv. En maskin som tillverkades innan internet fanns i vardagsrummet kan fortfarande starta och spela samma kod trettio år senare.
Min egen PS4 Pro blev till slut ett ganska handfast exempel på saken. Robin fick byta både hårddisken och en del i strömförsörjningen; båda hade helt enkelt slitits ut. Den otäcka ljudkulissen som skickade mig hit hade alltså inte varit konsolens sista dödsrossling, utan en ganska tydlig begäran om verkstadsvård.
Men den behöver lite kärlek.
Läs mer: Bergs IT-Service
Faktaruta: Robins fem regler för ett längre konsolliv
Ge konsolen luft. Följ tillverkarens ventilationsråd och stäng inte in moderna konsoler i trånga möbler.
Transportera utan kablar. HDMI- och USB-portar är mekaniska svagheter. Koppla ur allt innan maskinen flyttas.
Ta dammet på allvar. Rengör ventilationsöppningar och låt äldre eller hårt använda maskiner få service innan kylningen är igensatt.
Var vaksam på retrohårdvara. Fiskliknande lukt, läckage, bildstörningar eller onormalt tjut kan vara tecken på åldrande kondensatorer. Fortsätt inte tvångsstarta en misstänkt maskin.
Blås inte i kassetten. Rengör kontakter på rätt sätt och undvik fukten från utandningen.
