Destiny 2: The Relapse

De mindre bra sakerna

Bungie är ett företag som verkligen balanserar på gränsen mellan totalt haveri och storhet. De flesta skulle nog säga att de redan är del av den sistnämnda delen, men jag personligen känner inte samma entusiasm. Halo-serien var extremt medioker i mitt tycke och Master Chief är en av de absolut tråkigaste protagonisterna jag har haft vanäran att ta del av. Han borde definitivt ha tagit efter Link i att bara kommunicera med stånk och stön istället. Och då tycker jag att Link är en extremt orelaterbar och tråkig protagonist också!

Vi hoppar framåt till Destiny 2 och narrativet det ger oss. Det är bland det dassigaste jag har upplevt i spelväg och det går mer än en gång över gränsen för pinsamheter i inadekvat presentation.

Ta bara högstadiefantasin om att din karaktär är den absolut bästa och coolaste som har existerat.
Allt du gör är saker din ghost aldrig sett maken till, legender ger dig beröm för att vara så mycket coolare än vad de är och så vidare. Det är en sådan extremt egostrykning som för mig är mest pinsam. Hur extremt pissig självkänsla tror de att vi har? Att vi köper en coolhetsfaktor som 80-talet aldrig gav samtycke till att dela med sig av? Jag vill inte idoliseras, jag vill vara en del av världen – inte den som världen är beroende av. Det blir så klyschigt och intelligensbefriat i mitt tycke.

Jag tänker inte kritisera röstskådespelarna, men definitivt den regi de fick. Dialogerna känns extremt styltiga, som att de skrivits av någon edgelord i 17-årsåldern. De är dåligt formulerade och alldeles för platta. Det finns för mig ingen som helst anledning att bry mig om någon av karaktärerna, för de känns inte verkliga. Det är som att Bungie styrs av rymdvarelser som tittat på en clickbaitvideo på Tiktok om hur människor fungerar. Kasta in en massa 80-talsaction, med alla klyschiga fraser du kan tänka dig – sedan skrev de alla karaktärerna, och deras dialog, till Destiny 2.

Sättet de uttrycker sig på gör det så uppenbart att det inte finns någon finkänsla för hur människor ter sig. Antagonisterna vet liksom om att de är elaka och låter som tecknade bovar, med sina elaka skratt och ”ondskefulla” betoningar. Protagonisterna överdriver varje känsla och överdramatiserar allt bortom mänsklig realism. Varje scen med starka känslor inblandade (Variks bråkar med Eramis, Ikora märker att Cayde-6 lever, och så vidare) känns som en skolpjäs där skådespelarna är alldeles för socialt obekväma, men tvingats till rollen. Jag vet inte varför, men jag kommer osökt att tänka på barnen på Mitchell Brook Primary School.

Hade det varit tecknat på lördagsmorgonen för tioåringar hade det varit en sak, men det är det inte. Det här är episkt och superseriöst, men med Kalle Anka-skurkar och Nickelodeon-hjältar.

Jag har aldrig varit ett fan av live service-modellen. Vad jag dock föredrar är spel utan paywalls, mikrotransaktioner, har färdigt innehåll och möjligheten att spela när en vill, utan att känna sig stressad av att missa något. Det är lätt att säga att en ska låta bli, men när vi lever i en tid med rokastligt låg koncentrationsförmåga, där alla vill ha ALLA belöningar på en gång, är det föga förvånande när AAA-trollen enablar alla endorfinjunkies som inte orkar jobba för presenterna. Det är en påtvingning av FOMO som inte ska behövas i ett bra spel.

På tal om påtvingat – allt kostar. Ville du ha nya vapen och kosmetik får du betala. Vi hade säsongspass, dungeons som krävde nyckel, Eververse… Nästan allt fanns bakom paywalls och när vissa säsonger nyttjade innehåll som obetalande spelare använde, låstes de ute. Såvida de inte betalade, det vill säga. Allt i tornet skrek den nya säsongen, så du blev konstant påmind om att all loot det kända lootspelet hade att erbjuda kostade att få. Det började diskret, men blev snabbt en företagskult där fanboys fick rollspela CoD-trollkarlar vars främsta hobby är repetition och pay-to-win.

De helt fantastiska sakerna

Men allt var inte skräp. Annars skulle jag inte ha närmare 4000 timmar i serien. På något magiskt sätt lyckas Bungie dra upp kontrasten till nivåer vi vanligtvis bara ser på bandtröjor i dödsmetallgenren. Missade de målet var det så till den grad att de träffar en stackars bäbis i publiken, som får ägna resten av livet med horribla hjärnskador. Träffar de mål är det i krysset, avgörande och med några sekunder kvar. Följt av eftertexter…

Orsaken till att jag har suttit så mycket med spelet är för att det har gameplay och spelmekanik som är bland den bästa jag har upplevt. Jag har testat en mängd olika FPS:er med co-op, men inget har ens varit i närheten av Destiny 2. Jag kan inte komma på något spel som kan mäta sig med spelglädjen som finns där. Borderlandsserien är det närmaste jag kan komma på. Känslan av att få en hybrid med XP, levlar, utforskande, pangpang, sci-fi, fantasy och builds är helt magisk.

Trots att jag betalade för originalspelet, vars innehåll knappt finns kvar, känns det fortfarande värt att betala ytterligare ca 400 kronor för allt som nu finns tillgängligt.

Med miljöer som är magiskt vackra är det en fröjd att hoppa runt och utforska på de olika platserna. Plötsligt stannar en till, stänger av HUD:en och tar en skärmdump. Detaljrikedomen, formerna, kompositionerna – allt är så sjukt snyggt! Jag vet inte hur många skärmdumpar jag har från det här spelet, med det fodrade en egen mapp för att få plats med allt på ett bra sätt. Framåt slutet fick Bungie dock frispel och designade pyramiderna som någon eccentrisk modern konst. Ibland är det smyggt, ofta är det bara glorifierat lego med mystiskt skimmer.

Ljuddesignen är även den helt fenomenal. Att stunna en champion har ett ljud som är så sjukt tillfredsställande. När jag poppar en fiende med olika vapen låter det krispigt och köttigt. Det låter till och med bra när jag hoppar! Mycket av musiken är också grym, särskilt från första spelet, men ingen kan ha undgått Deep Stone Crypt vid det här laget. Den är ikonisk. Sedan har vi såklart några låtar som låter mer som Temuvarianter av Biker Mice From Mars, men det är uthärdligt och knappast i majoritet.

Men!
Det absolut bästa (som innebar att de tog bort det värsta) med Destiny 2 är det som gjorde att jag började spela det igen:

Det är ett färdigt spel

De negativa elementen var till en början lätta att kringgå. Jag kunde åtminstone dra ned dialogvolymen, men när allt fick paywalls och systematisk FOMO behövde jag till slut lägga ned spelet. Och jag saknade dess gameplay varje dag. Andra spel påminde mig konstant om hur makabert bra Destiny 2 var. Jag fick nöja mig med andra spel, men fick aldrig känna mig nöjd. När de gått från Online Service till End of Service har spelet, ironiskt nog, blivit så otroligt mycket bättre.

Destiny 2 har alltid haft ett stort fokus på builds, som vid det här laget är i hundratalet. Nu kan du äntligen – ÄNTLIGEN bygga en karaktär som känns färdig. Vapen, aspekter, element, bonusar – allt som finns att välja på är det du har. Destiny 2 har gått från att vara ett FOMO spel, till en färdig produkt du kan ta din tid med. Du har din premiss och du kan bygga dina karaktärer på ett mer konsekvent och bestående sätt nu. Det påminner mig mycket om Soulsbornespelen där du har en mängd olika vapen och rustningar att använda dig av. Spelare sitter fortfarande och testar olika builds i t.ex. Dark Souls, som nu är 15 år gammalt.

Destiny 2 har nått samma känsla nu. Det innehåll som finns är det innehåll du får, men det är astronomiskt mycket! För en prislapp strax under fyrahundralappen får du mer än vad de flesta spel erbjuder dig. Det är MYCKET spel per krona, helt enkelt. Allt utan stressen att du kommer missa något nytt och måste anpassa dig till utvecklarnas hets. Du kan spela spelet som du vill spela det.

Utöver massiva mängder innehåll har Bungie även gett spelare otroligt många quality of life-finesser på sistone. Jag kan inte datera dem, då jag gick tillbaka till spelet för ca två veckor sedan, men det är en otroligt glad överraskning som mötte mig. Förbättrade menyer, bättre buildmöjligheter, en missionmeny som täcker alla aktiviteter, både gamla som nya. Det finns så mycket incentiv som känns samtyckligt och jag upplever verkligen en spelglädje av att sitta i spelet nu.

I ett visst perspektiv kan det ses som ett återfall.
Jag väljer att se det som att det äntligen blivit det storslagna, vackra spel jag fantiserade om att det skulle vara när Destiny släpptes. Som jag upplevde varje minut när jag började spela serien.
Bra jobbat, alla aliens på Bungie! Ni må inte förstå hur människor fungerar, men efter 12 år kan ni se er som lyckade när det kommer till Destiny 2.