Dagen kom. Uppföljaren till Nintendo Switch 2 fanns i butik, folk världen över lade labbarna på sin enhet… men inte jag. Så går det om man bor en av de mer avlägsna förorterna till Stockholm, och valde att få sin Switch 2 skickad till Elgiganten Phone House i närmsta småstad. Öppningstiden kom, kl 10, men inget SMS för upphämtning. Klockan blev elva, sedan tolv. Åh, varför, varför valde jag inte uthämtning i butik i Stockholm? De får säkert inte in den i tid! Ack, detta grymma öde, Fredag var ju nationaldagen! Säkerligen var jag dömd att gå hela långa helgen utan—nämen oj, där plingade det till!
Likt Rosalina jagad av ett blått skal flög jag iväg på min cykel, och lika snabbt var jag hemma. Första intrycket? Enorm! Den här tingesten täcker så mycket mer av mitt synfält att jag verkar liksom sugas in i den! Och känslan att hålla i den, så premium! Att klicka in och ut de nya, gigantiska joy-connarna känns så tillfredsställande att man nästan blir rädd att man kommer vilja göra det under gameplay. På tal om gameplay, Mario Kart World är nog det tekniskt snyggaste spelet jag hållit i mina änder, och det i 60fps! Min kollega här på Varvat skrev att Switch 2 inte är är fullt ut next-gen, snarare en försenad Switch Pro, men jag håller inte med. Det här känns så polerat, så vidöppet för nya möjligheter, att den mer än förtjänar sin tvåa i namnet.
Suddigt i paradiset
Med det sagt har väl ruset hunnit lägga sig efter en veckas användning. Är jag fortfarande lika hajpad? Är Nintendo fortfarande husgudar och kommer Switch 2 vara min nya huvudkonsol för nya spel framöver? Tja, ja och nja. Så länge maskinen hålls i sin docka är allting frid och fröjd. Eller, nästan. Jag kan inte längre väcka den med Pro-kontrollen från Switch 1. Inte heller stängs kontrollen av när jag tar ut Switchen ur dockan, så jag måste söva och väcka den för att kunna spela bärbart. Petitesser, i slutändan. De flesta Switch 1-spel jag testat har åtminstone funkat galant, ofta i högre framerate! Eshoppen är omgjord och flyter på som rinnande vatten! Det är när jag spelar bärbart som det… nästan är frid och fröjd, med en ganska betydande asterisk.
Jag var en av tre människor på jordklotet som föredrog joy-con-greppet till föregående Switch framför dess motsvariga Pro-kontroll, men den här gången känns den inte riktigt lika klockren i handen.
Jag satte igång ett indie-plattformsspel för att se om det kördes bättre än på Switch 1, vilket det gjorde, men jag lade också märke till att skärmen fick lite eftersläpningar i rörelse. Till och med färgblödning. Subtilt, men märkbart. Jag gick tillbaka till Mario Kart World, och mycket riktigt, det fanns där också, nu när jag tittade efter det. Switch 2 använder sig som bekant av en LCD-skärm, så att den har sämre pixelresponstid jämfört med OLED är oundvikligt. Men när jag jämförde med hur det såg ut på TVn, och även ovan nämnda indie-spel på Switch 1-skärmen, fick jag samma resultat: bådaderas eftersläpning är avsevärt mindre, knappt ens märkbara. Ett bekymmer som verkar ha förbigåtts av media i stort, men lyckligtvis var jag inte den enda som uppmärksammade det online. En teori var att eftersläpningen blir mer märkbar när 120hz-skärmen spelar 60hz-spel. Vilket för mig verkar underligt, eftersom skärmen bör vara VRR , dvs. anpassningsbar bilduppdatering. En annan var ursprungslandet av skärmarna, Kina gentemot Vietnamn. Vem vet. Det är inte som om det förstör upplevelsen, men för en maskin på 7000 SEK+ blir man lite besviken, speciellt då jag hade tänkt använda den huvudsakligen handhållet.
För alltid ett Nintendofan
Den skavanken till trots är jag glad att jag har Switch 2 i min ägo. Mario Kart i all ära, men det greppar mig inte som Breath of the Wild gjorde, så det blir att vänta på de där riktigt fräsiga AAA-liren. Och med spel som Donkey Kong Bananza, Metroid Prime 4, Pokémon Legends: Z-A och Splatoon Raiders kanske väntan inte blir alltför lång. Konsolen må vara dyr, men det är en investering för framtiden, för än är jag inte villig att släppa min ovillkorliga dyrkan för Nintendo.
Också till skillnad från min kollega vill jag mena att Switch den Förste ännu har ett existensberättigande. Dels är den lättare och något skönare att hålla i, dels finns fortfarande gott om spel som Switch 2 inte lyckas skala upp på ett värdigt sätt. Jag kollar på dig, Xenoblade.
