Det är mer än titeln som gör Golden Sun till ett alldeles underbart sommarspel. Det första spelet i serien släpptes i slutet av februari 2002, precis lagom för att jag som Maj-barn skulle kunna önska mig det i födelsedagspresent och avnjuta det redan under sin första sommar. Att spela en original Game Boy Advance i solskenet blev faktiskt en otippat bra hjälp för den klena skärmen. Det är för övrigt också det spel jag spelade när jag dygnade för första gången, något av nyåren mellan 2003 och 2005. Men det är mina sommarsessioner med spelet jag minns som allra bäst.
Golden Sun är visuellt inte ett särskilt somrigt spel. Vintriga landskap är i och för sig klar minoritet (jag älskar Imil och Merkurius-fyren), men motsatsen är heller inte vita stränder och solstolar. Isaacs och Garets hemby Vale tillhör till exempel majoriteten: ljusa boplatser i den tempererade zonen, med vidsträckta fält och ett par lummiga skogspartier. Spelets avslutande akt utspelar sig däremot i ett ökenlandskap och sätter den varma, somriga knorren på mitt absoluta favoritsommarspel. Särskilt om man bestämmer sig för att nöta fram de starkaste vapnen och rustningarna.
Seriens andra del, Golden Sun: The Lost Age, släpptes under hösten 2003, vilket gjorde det till mitt julspel det året. Seriens tredje del dock, Golden Sun: Dark Dawn, blev även det ett kärt, soligt minne, när jag sent omsider kom mig för att spela det under sommaren 2015. Det må vara seriens sämsta del, men som man säger är även en dålig pizza en pizza. Minnet av varma sommardagar i röd timmerstuga med Dark Dawn gör sitt för att skönmåla precis allt spelet hade att erbjuda – bra som dåligt.
Det är nu minst tio år sedan jag klarade Golden Sun senaste gången. Kanske blir det nu i sommar jag tar mig an det igen.
