I en studie som antagligen är den första i sitt slag har forskare från SWPS Universitet och Stefan Batory Academy of Applied Sciences i Polen undersökt psykologin bakom upplevelsen att nå slutet av ett spel. Den känsla av tomhet och depression som kan infinna sig efter ett spel är slut och eftertexterna rullar klart kallas P-GD eller P-GDS, flörlängt Post-Game Depression. Studien kom fram till att den spelgenre som ger starkast ”spelslutsdepression” är rollspel.
I de två undersökningar som ligger till grund för studien rekryterades 373 medverkande via plattformar som Discord och Reddit samt en utvald mejllista. De fick svara på frågor kring sitt eget liv och hälsa, spelvanor, genrepreferneser m.m. Därefter delades svaren in i fyra skalor: spelrelaterat grubblande, utmanande slutupplevelse, behov att återvända till spelet samt medieanhedoni (bristande förmåga att njuta av media). Studien finns publicerad som artikel i tidskriften Current Psychology (Volym 45, artikel 320, 2026).
Ingen överraskning
Att rollspel skulle ses som den mest engagerande, uppslukande upplevelsen är ingen överraskning. Undersökningens andra genrer var skjutspel, slagsmål, plattform, äventyr, action, narrativ, smyg, musik, MMORPG, sport, strategi samt övrigt. Semantiken mellan dessa gör egentligen hela studien rätt invecklad att diskutera på djupet. Av dessa genrer är det väl egentligen bara narrativ som huvud- eller subgenre som kan jämföras med den känslomässiga tyngden i ett rollspel. Men de är heller aldrig helt åtskilda.
Spel som To the Moon och Meg’s Monster är uppenbart narrativ vars gameplay ska orsaka så lite resistens som möjligt hos spelaren, för att deras berättelse och berättande (narrativ) ska kunna stå i fokus. På samma sätt är Clair Obscur: Expedition 33 och Final Fantasy: Mystic Quest uppenbara rollspel för sin gameplay och struktur, men uppenbart också ett berättande spel (om än argumenterbart inte i första hand). Och var hamnar spel som Shadow of the Colossus – för mitt sinne ett uppenbart äventyrsspel? Gemensamt för samtliga av dessa fem titlar är att de gett undertecknad en omisskännlig dos P-GD.
Vilka titlar har gett dig P-GD? Har du rentutav genomlidit medieanhedoni någon gång?
P-O Flodström
Minns när jag och min kompis Robin Lund avslutat Ocarina of Time för första gången efter att ha skyndat hem från skolan hela våren 1999 – vi såg på varandra och konstaterade att vi kände en tomhetskänsla och började direkt fantisera om den utlovade expansionen till N64 DD, som vi sedan kom att lära känna som Majoras Mask, nästan 2 år senare.