Tjenare Varvat och var hälsade, kära läsare och lyssnare. Jag har tagit mig friheten att återuppliva den här gamla godingen till artikelserie, för att spelmusik trots allt inte kan få för mycket kärlek eller uppmärksamhet. Det vet ju alla gamers som nynnar Terra’s Theme i duschen eller spelar något från Journey to Silius på luftgitarr när ingen ser (jag ser dig, och jag respekterar dig, min vän).
Men vem är då jag som skriver det här? Jo, som man kan se i sidhuvudet så är mitt namn Daniel Onemark. Jag är en exilerad skåning i den kongliga hufvudstaden och jag älskar spelmusik. Inte gillar – älskar! Jag har ingen som helst teoretisk bakgrund för mitt tyckande och tänkande (har jag något sådant är det i citatform), utan går helt och hållet på uppskattningsfaktor när jag pratar om spelmusik. Och var började denna uppskattning?
Uppvaknandet
Som liten trodde jag ett tag att jag var störd som faktiskt kunde tycka om de där blippen och bloppen som kom från spelkonsoler äldre än jag själv. Visst var de trallvänliga och satt som en smäck i minnet efter ett par spelsessioner, men de var ju egentligen bara platshållare i väntan på att tekniken kunde pumpa ur sig riktiga kompositioner. Eller?
I mitt sinne representerade Super Nintendo i och för sig redan ett perfekt ljud. N64 med PlayStation i släptåg (vi kan slåss om saken där ute sen) tillförde i min verklighet i princip bara röstskådespel. Som sagt, det där med musikteori och ett öra för toner var väl aldrig min starka sida. När jag väl började lyssna på spelkompositioner även utanför spelen så tyckte jag att det moderna ljudet föll platt i jämförelse med det jag precis var för ung för att ha växt upp med, nämligen ljud som på åttabitarsnintendo.
Jag fick min upprättelse med Super PLAYs augustinummer 2002. Tidningen med stort T som kom med Skivan med stort S – en skiva vid namn Bitpop volym 1, inspelad i samarbete med Alistair ”Boz” Bowness från c64audio.com. Den här skivan var en hyllning utan dess like till ett format ännu äldre än NES och dess sparsmakade elektroplonkande, nämligen hemdatorn Commodore 64. Än idag slår jag på den när jag får tillfälle. Slow Poisons Monty on the Run ger verkligen en ”tingle down the spine, everytime”.
Men det här kan vi snacka om senare. Det bästa sättet att lära känna min musiksmak är ju så klart med exempel och därmed erbjuda er läsare en nostalgitripp, eller rentutav en nyupptäckt.
Kolossala slagsmål
Här finns så mycket att plocka från ljudspåret i Shadow of the Colossus; nästan varenda låt är fantastisk och de är alla oumbärliga. Men den som väger lite extra och som alltid får mig adrenalinstinn och ger mig lust att bestiga förmänskligandet av kinesiska muren är A Violent Encounter.
Det är så underligt att tänka sig att samme man, herr Otani, gjort ljudspåren till anime som Outlaw Star och Blade of the Immortal. Dessa ljudspår är fulla av stämningsfulla kompositioner förvisso, men Shadow of the Colossus spelar i en helt annan liga, om du frågar mig.
Stationära himlakroppar
Det här är vad du får om du tar Phantasy Star, försöker trycka in det i en NES och på något konstigt vänster får det att starta. Lagrange Point är ett sci-fi-äventyr som släpptes sent i NES:ens liv och är den enda kassetten som utrustades med Konamis VRC7-chip. Det är alltså än mer sofistikerat än VRC6:an som sitter i bland andra Castlevania III (i Japan, åtminstone), och det märks.
Lagrange Point är inte långt från Mega Drive när det kommer till vad som ljuder ur högtalaren. Ska vi vara ärliga så överglänser det nog även rätt många av den konsolens titlar, åtminstone bland tidiga och mindre ambitiösa sådana. Alla spår kanske inte lyser av samma geni, men ett par fenomenalt stämningsfulla är introt och de många olika stadsteman ljudspåret flödar av.
Den gyllne solen
Det är ingen hemlighet att jag är förälskad i Golden Sun. Är det något J-RPG som jag vill omnämna i musiksammanhang så kommer det alltid först och främst, toppat enbart av Skies of Arcadia i vissa aspekter. Ni läste rätt; jag är en kättare inom Final Fantasy-communities världen över.
Golden Sun och dess uppföljare The Lost Age har Motoi Sakurabas absolut bästa kompositioner till dags dato. Venus Lighthouse, Saturo’s Battle, Lemuria, Forest Requiem – det finns nog inget spelsoundtrack som håller så många minnen för mig och som väcker ännu fler när jag lyssnar på det. Men den mest fenomenala melodin av dem alla, det är The Elemental Stars. Folk må ge Game Boy Advance en massa hat för undermålig ljudproduktion, men jag kommer att fortsätta trycka de här spelen i ansiktet på dem så fort de yttrar sig.
Det här är inte ens i närheten av en topp-3, men det är de låtar jag tänkte på först och främst när jag skulle skriva den här lilla inledningen. Nåja, Lagrange Point var faktiskt mest för att vinylen jag har fick spinna några varv så sent som härom dagen. Men vinyler är något för en annan dag. Jag hoppas att alla läsare har haft en trevlig helg och kan få lite extra avkoppling och pepp inför nästa vecka med dessa, vare sig ni ska bestiga grästäckta monster, kryssa över stjärnhimlen eller frammana diffusa demoner.
