Spelmode, del 19: Rymdäventyr (Starcraft II)

Som många av er märkt blev det inget Spelmode förra veckan. Jag har haft fullt upp med att arrangera Årets Spel och den serie artiklar som komma skall i mellandagarna. Det kan vara så att jag råkat bli helt oresonligt kär i ett “nytt” spel också. Läs pvidare å så kommer ni förstå vilket detta är. Beklagar det lilla onämnda avbrottet, men jag är tillbaka nu!

Klädesplagg: T-shirt
Spel: Starcraft II
Motiv: Kerrigan
Köpt: Hemligt (fick inte säljas egentligen!)

Spel är ett ypperligt sätt att fly in i andra världar. Film har varit ett medium för det ännu längre och böcker har sedan urminnes tider. Tillsammans med muntliga sagor har de varit den ursprungliga formen av verklighetsflykt. Vi läser en bok eller ser en film och dras in i den värld den presenterar och vi fastnar för karaktärer. Vi hoppas att vissa karaktärer ska dö stenhårt och vi flämtar när den vi håller på nätt och jämnt undviker en säker död.

Spel är inte annorlunda. Tvärtom. Där film och böcker erbjuder oss att uppleva det som en beskådare ger spel oss en fullständig upplevelse, mitt i händelsernas centrum. Vi fattar besluten, vi lurar döden och vi ser till att skurken viker hädan. Där film är toppen på isberget är spel hela den djupfrysta härligheten.

Jag har haft fantastiska upplevelser i spel. Jag har skrattat, gråtit, skrikit av skräck och varit allmänt förtrollad av vissa världar. De världar som har en tendens att fastna starkast för mig är dock de som utspelar sig i rymden. Att sätta sin fot på främmande planeter är riktigt häftigt. I slutändan är det ändå själva berättelsen som är det viktiga. Narrativet, röstskådespelet, animationerna (karaktärerna) – dynamiken i berättandet. Rymdtemat är bara en accessoar, något som du klär det väsentliga i. Personligen tycker jag att sci-fi ger ett riktigt intressant scenario att jobba med. Begränsningarna är få, vilket låter fantasin få jobba mer ostört.

Rymdäventyren vi minns

Av alla sagor jag tagit del av är det några som har satt lite extrastarka spår. Jag har en lätt fetisch för det teknologiska gränslandet som finns mellan människor och robotar. Det tillsammans främmande raser och välutvecklade universum gör att det är svårt att inte dras in i dem. De är inte rymd sci-fi för att vara just det. Det är mer en bonus, där fokuset ligger på narrativet och viktiga frågor som lätt kan formuleras på ett mer realistiskt sätt. Men de väljer en mer fantastisk och fantasifull väg. Vi rymdterror där protagonisterna försöker överleva i Alien-serien, den mer “realistiska” varianten som ger oss en alternativ framtid på jorden i Terminator, svåra filosofiska frågor i Ex Machina och Her, samt fantastiska äventyr med politiska inslag i megaserien Star Trek och filmserier som Star Wars.

Med de senaste två filmerna i Star Wars-serien fortsätter kampen mellan ont och gott. Det är en generisk typ av story, men den fungerar. I denna rymdsaga känns det bara naturligt. Det ska inte vara på något annat sätt. Med de senaste installationerna i serien, The Force Awakens och The Last Jedi har mitt intresse återuppväckts riktigt starkt också. Darth Vader må vara ikonisk och Boba Fett en favorit bland fansen, men personligen finns det inget som tar Kylo Ren och hans genuina frustration, hans mångfacetterade natur och känslospråk. Han gör allt rätt som Anakin misslyckades med. Phasma är långt mycket mer intressant än prisjägaren som mest bara är snack och lite verkstad. När hon trots sitt nederlag ger sin potentielle baneman en blick av hat och avsky säger det otroligt mycket om henne. Star Wars-serien är ett bombastiskt rymdäventyr som verkligen ger oss allt det klassiska vi tycker om, inlindat i snygga detaljer från senare tid.

Spelvärldens svar…

Självklart har vi ett gäng fantastiska rymdäventyr i den här kategorin också. Det är ju ändå det jag ska skriva om. Det första spelet jag kommer att tänka på är vad jag ser som spelvärldens svar på Star Trek och Star Wars – Mass Effect.

I en värld full av olika raser, politiska faktioner, filosofier och kulturer möter vi Sheppard. Som protagonist kommer hen ta rollen som det nav, där universum sakta formar sitt öde. I form av uråldriga hot som efter eoner kommit tillbaka för att radera allt. Reapers är den tidlösa, artificiella organism som vill ge universum en hard reset. Starta om och göra bättre. Självklart tycker inte Sheppard och hans allierade att det är en särskilt bra idé, så de vill självklart stoppa dem. Precis som Star Wars så får vi tydliga polariseringar, där det är det goda på ena sidan och det onda på den andra. Karaktärerna som fyller ut de både sidorna är dock ofta mer komplexa än så, vilket ger berättelsen så mycket mer färg.

I Mass Effect har en av de våra förrått oss och jobbar med Reapers. Det visar sig dock att det är like mer komplicerat än så. Saker är inte svartvita. I Mass Effect 2 får vi, efter en av de mest chockerande öppningsfilmerna vi sett, bekanta oss med the Illusive Man, en mystisk man vars ursprung och plats är okänd och vi vet inte riktigt vad han är ute efter. Vi måste fatta beslut som strider mot vissa livsåskådningar i besättningen och lita på våra största fiender. Har ni inte spelat Mass Effect 1+2 kan jag varmt rekommendera dem. De är, i synnerhet tvåan, ett av de bästa rymdäventyr som skrivits i spelform.

På tal om uråldriga varelser…

Det enda spelet som konkurrerar med (och i min mening briljerar över) Mass Effect-serien är Starcraft II. Redan i Warcraft III fick vi en otroligt spännande och intrikat berättelse och Blizzard har inte slutat imponera. Trots att Starcraft II-trilogin är gammal nu är det fortfarande en saga som är värd att upplevas. Jag blev tårögd i slutet av andra kampanjen och den är så otroligt bra skriven och regisserad. Det blir mer än bara ett spel.

I Starcraft II är humorn lite mer filtrerad och det är en mycket mörkare stämning som möter oss. Vi får ta del av de tre huvudsakliga raserna Terrans, Zerg och Protoss. I samma ordning får vi ta del av de tre kampanjer, alla släppta separat, för att få en så genomgående bild av vad som faktiskt händer. Vi märker att ingen ras är ond, ingen är oviktig. Alla har en viktig roll att spela. Vi får möta klassiska hjältar, kaotiskt neutrala personer som egentligen inte bryr sig, lömska förrädare och maktgalna tyranner. Vi får ta del av de som vill bevara en uråldrig kultur och vägrar vika sig för den progression framtiden för med sig. Vi har de som finner nytt liv i vad de trodde skulle vara en säker död – vi har de som lägger personliga åsikter åt sidan för en större sak. Vi har alla typer av karaktärer och det känns så mycket mer trovärdigt. Tillsammans med den intrikata politik som förs på olika fronter skapar detta en fantastisk spänning, en balans som är så bräcklig att allt kan vara slut vid minsta knuff åt fel håll.

Den nya utmanaren

Jag har tidigare spelat en hel del Destiny, även det en serie som tar plats i en fantastisk värld, med en fantastisk story som på något fantastiskt sätt helt har bortsetts ifrån. Ni kommer få läsa mer om vad jag tycker om Curse of Osiris i en kommande artikel, samt varför jag är lika arg som besviken på Bungie när det kommer till den serien. I min saltiga besvikelse hittade jag tillbaka till ett spel jag bara testade i förbifarten till Playstation 4. Min bror har fått in mig på Blizzards spel och hans passion för loot och ration ansträngning/belöning är väldigt snarlik min. När han lite fint föreslog Warframe för mig kände jag att jag kanske kunde få det som Destiny 1+2 så desperat försökt med, men aldrig gett mig. Sa jag att spelet är helt gratis?

Jag skulle kunna prata om hur det här är en loot-a-palooza, med gameplay som påminner dig om Bayonetta och Metal Gear Rising från Platinum Games, men det får bli en annan gång. Köper jag en tröja med Warframe på kommer jag gå in mer på varför det här, till skillnad från Destiny, är ett tioårsprojekt. Jag skulle kunna prata om hur de skapat en lysande balans i grind/loot/belöning, samt hur jävla häftig du känner dig när du spelar det. Skill Up gjorde en otroligt genomgående och briljant recension på spelet, så vill ni veta varför det här är ett skänk från spelgudarna, se hans recension.

Den story jag tagit del av hittills (har bara petat på spelet i ca 70 timmar) ger oss en bild av Tenno, de krigare som legat i dvala i en mindre evighet. Vi får lära oss om den styggelse som är Grineer, en fantastisk sammanslagning av maskin och människa, på ett groteskt sätt. Vi får även lära oss var infested kom ifrån och hur Corpus blev den teknologiska ras den är idag. Storyn följer klassiska mönster men gör det helt rätt (än så länge). Med en design på frames och vapen som är en ogreppbar kombination av biologiskt strömlinjeformade mönster och symmetrisk teknik är helt underbart. Det ger en särskild, genuin känsla. Spelet har en originalitet som gör det så mycket mer intressant. Det känns lockande att dyka in i den här världen av sällsamt mörker. Du vill ta del av vad den har att berätta.

Att allt är gratis känns nästan overkligt ibland. Med deras konstanta uppdateringar, nya innehåll och tillfredsställande lootsystem är det svårt att ens komma ihåg de där spelen från Bungie. Vad hette de nu igen?

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.