RedOctane-namnet är tillbaka och i december återvänder plastgitarrerna till vardagsrummet med Stage Tour. För mig innebär beskedet samtidigt en tidsresa tillbaka till en mörk höstkväll i Gävle, en gristårta, en synnerligen märklig variant av Spindelmannen-kyssen och ögonblicket då jag för första gången såg två människor stå framför en tv och fullständigt hänge sig åt varsin plastgitarr.
Jag minns första gången.
Det var en mörk och mustig höstkväll i Gävle. Jag hade promenerat via Stigsgård upp mot Stigslund från min villa i Strömsbro för att ta mig hem till Peter och Hampan, som bjudit in till gemensam födelsedagsfest.
Där skulle det enligt traditionen serveras gristårta.
För den som inte är bekant med detta gastronomiska begrepp handlar det om nummer ett till fem på den lokala pizzerian plus en kebabpizza, monterade på varandra till någon form av kulinariskt byggnadsverk och därefter kompletterade med Willys största bytta bearnaisesås. Det är möjligt att någon dietist skulle ha synpunkter på konstruktionen. Vi hade det inte.
När jag klev in i lägenheten pågick dessutom ett maraton i Spindelmannen-kyssen, där gäster höll varandra upp och ned samtidigt som de försökte kyssas enligt förebilden från Sam Raimis film. Kul på sitt sätt. Ganska avancerat efter ett par öl.
Men det var egentligen något annat som pockade på uppmärksamheten.
Framför tv stod Peter och Hampan med varsin plastattrapp i händerna och viftade frenetiskt som om de hade ägnat hela sina liv åt luftgitarr och nu slutligen fått den tekniska infrastrukturen som gjorde verksamheten legitim.
Det var Guitar Hero.
Föga anade jag där och då att vi stod inför en mindre revolution vid dörren.
När plastgitarren erövrade förfesten
Under de följande åren skulle våra förfester inte riktigt bli sig lika. Plastgitarrerna flyttade från vardagsrummen och de hårdrockande förfesterna hela vägen in på Kårhuset, där skäggiga GefleTeknologer och piffiga högskolemäklare plötsligt kunde mötas på samma scen och, åtminstone för några minuter, tävla på någorlunda lika villkor.
Det krävdes ingen musikalisk utbildning. Ingen Marshallstack. Ingen långhårig gitarrist som ägnat halva tonåren åt pentatoniska skalor.
Fem färgade knappar räckte.
Det fanns något nästan demokratiskt över fenomenet. Människor som aldrig skulle ha ställt sig på en riktig scen kunde några timmar senare stå bredbent framför en tv och uppleva sig själva som gitarrhjältar inför ett vrålande vardagsrum. Missade man den gröna tonen var det naturligtvis kontrollens fel. Klarade man solot var man däremot ett musikaliskt geni.
Sedan försvann plastgitarrerna.
De hamnade i förråd, garderober, på loppmarknader och i de där lådorna med gammal spelutrustning som man absolut ska sortera någon dag men av någon anledning fortfarande äger femton år senare.
Nu knackar de på dörren igen.
RedOctane är tillbaka
RedOctane Games återupplivades 2025 av veteraner från rytmspelsgenren tillsammans med en yngre generation utvecklare. Bland personerna runt satsningen finns folk med bakgrund från bland annat RedOctane, Neversoft och Harmonix, medan det ursprungliga RedOctanes grundare Charles och Kai Huang finns med som rådgivare.
Namnet väcker naturligtvis särskilda associationer för den som var med när allt började.
Det ursprungliga RedOctane gav tillsammans med Harmonix ut det första Guitar Hero till PlayStation 2 år 2005 och stod också bakom den gitarrkontroll som gjorde spelet till någonting betydligt större än ännu ett rytmspel. Redan året därpå köptes företaget av Activision, samtidigt som Guitar Hero började växa till ett av 00-talets stora populärkulturella spelfenomen.
Nu heter det nya spelet Stage Tour.
RedOctane är samtidigt noga med att beskriva det som en ny serie snarare än ett nytt Guitar Hero. Likheterna kräver dock knappast något detektivarbete.
Här finns gitarrer. Här finns bas. Här finns trummor och sång. Framför allt finns de fem färgade knapparna och noterna som återigen rullar nedför skärmen mot den där punkt där hjärnan på något märkligt sätt lär sig att sluta läsa färger och i stället börjar reagera direkt med fingrarna.
Spelet får fyra huvudsakliga spellägen vid lanseringen. Quickplay erbjuder traditionellt rytmspel för upp till fyra personer, medan Judgements lägger större vikt vid precision. Karaoke låter sångaren kliva fram i centrum och Tour blandar femknappsspelandet med roguelite-inslag, där spelaren arbetar sig från mindre scener mot större arenor och samtidigt utvecklar sin utrustning.
Plastinstrumenten gör också comeback
Men här kommer förstås den avgörande detaljen.
Det kommer nya plastinstrument.
RedOctane lanserar bland annat en trådlös Kramer-gitarr, ett nytt trumset samt mikrofoner. Gitarren behåller det klassiska upplägget med fem greppknappar och anslagskontroll, men under plasten finns modernare teknik med bland annat Hall Effect-sensorer och anslutning med låg fördröjning.
Moderna instrument som Riffmaster och Rock Band 4-kontroller ska dessutom kunna fungera på kompatibla plattformar. Även gamla instrument från tidigare konsolgenerationer kan i vissa fall användas med adapter.
Vilket innebär att någonstans i Sverige kommer en människa i december att öppna sitt förråd, lyfta undan en flyttkartong märkt ”SLADDAR”, hitta sin gamla plastgitarr och känna sig fullständigt ekonomiskt rättfärdigad över att aldrig ha slängt någonting.
Den som inte har samma framförhållning kan naturligtvis köpa nya prylar.
Det kommer också paket med spel, gitarr, trummor och mikrofon.
Som 2008 igen, alltså – med den lilla skillnaden att vi numera förmodligen behöver både bättre ekonomi och mer uppvärmning innan vi försöker spela stående en hel kväll.
Från Metallica till Olivia Rodrigo
Musikbiblioteket ska vid premiären bestå av över 90 licensierade låtar hämtade från sex decennier. Bland artisterna finns Metallica, The Rolling Stones, Red Hot Chili Peppers, Paramore, Slipknot, Muse, blink-182 och Olivia Rodrigo.
Det är också här Stage Tour behöver bevisa att RedOctane förstår varför Guitar Hero en gång blev större än själva spelet.
För naturligtvis handlade fenomenet om musiken och den märkligt tillfredsställande känslan av att sätta en lång följd noter perfekt. Men minst lika mycket handlade det om människorna runt omkring.
Guitar Hero fungerade därför på ett sätt som ganska få spel gör. Det kunde stå på en förfest utan att festen behövde anpassa sig efter spelet. Någon spelade. Någon sjöng med. Någon väntade på sin tur. Någon hävdade att den egentligen kunde låten bättre på riktig gitarr och blev omedelbart ombedd att bevisa saken.
Spelet blev en social mötesplats maskerad som plastleksak.
Kanske är det just därför min första association till beskedet om Stage Tour inte är en spellista eller någon särskild bana.
Jag tänker på Peter och Hampan.
På gristårtan.
På människorna som hängde upp och ned och kysstes framför en lägenhet full av festdeltagare.
På två plastgitarrer framför en tv någonstans i Stigslund och känslan av att bevittna något oerhört fånigt som några månader senare hade blivit fullständigt självklart.
Turnén börjar i december
Stage Tour utvecklas av RedOctane Games med stöd från Third Kind Games och Eidos Montréal, medan RedOctane Games också står som utgivare.
Spelet släpps den 10 december 2026 till Nintendo Switch 2, PlayStation 5, Xbox Series X|S och PC.
Om plastgitarren verkligen kan återerövra vardagsrummen efter alla dessa år återstår förstås att se. Spelkulturen har förändrats, människorna som stod på våra förfester har blivit äldre och gristårtan bör rimligen numera föregås av åtminstone någon form av hälsodeklaration.
Men jag ska erkänna att någonting händer när jag ser de fem färgade knapparna igen.
Plötsligt är det höst i Gävle.
Peter och Hampan står framför tv.
Någon har öppnat bearnaisesåsen.
Och plastgitarren är världens framtid.
