Steams förfestival, eller Next Fest, stänger i skrivande stund sina dörrar för den här gången. Det har varit en vecka av till och med för evenemanget oväntade mängder glimtar av både nytt och gammalt. Själv har undertecknad dammat av ett par demor som legat sedan ett tag (demor som fortfarande är tillgängliga, så klart) – men självklart är det mesta av veckans spelfrosseri sprillans nytt!
Squirreled Away
Så vi börjar så klart med något gammalt. Squirreled Away släpptes ju för snart ett helt år sedan, så jag hade väl egentligen ingen större anledning att testspela dess demo, eller? Nja, som sagt så finns ju demon tillgänglig fortfarande, och den fanns ju ändå kvar på min hårddisk så, varför inte?
Squirreled Away kommer inte hålla dig vaken i natt med något beroendeframkallande designelement eller fantastiskt story, men för en halvdan husbyggarsimulator för ekorrar är det inte så pjåkigt ändå. Bara premissen plockar ju alla viktiga poänger inom ”mysspelsgenren”. Då har man faktiskt råd att se ut som ett billigt Unity-spel också.
Med en halvtimmes speltid hann jag genom spelets första ö och skulle precis bekanta mig med själva kojbyggandet. Där någonstans svalnade intresset. Men när jag ser Squirreled Away:s kvaliteter, samt dess online-co-op i fullversionen, är jag övertygad om att det borde ha sina fans. Det här är den sortens spel jag hade kört med partner eller barn om man inte bodde på samma ort. Men såvida jag inte gör ett försök att ragga upp brorsan, är nog fönstret i mitt liv för en sådan upplevelse åtminstone tillfälligt stängt.
Alruna: End of History
Alruna är tillbaka, och det är precis lika stylish och fullt med rock- och metalcitat som jag minns det. Det är alltså verkligen mer av samma, utan att så mycket som missa en beat, och här är det något positivt. Det är ett 8-bitsmetroidvania med lite filosofiska undertoner och ett bildförhållande som numera är i widescreen. Är du osäker på om det här är för dig kan du alltid kika in min recension för Alruna and the Necro-Industrialists.
Dreams of Another
Skjutarspel som säger sig tänja på genrekonventioner är alltid välkomna. Att skjuta ihjäl sina problem är ibland balsam för själen, men en titel som kan ha samma kärnmekanik och ändå kännas långt ifrån normen är den fräschaste av fläktar industrin kan bidra med. Ändå har det tagit mig så här lång tid att ge Dreams of Another en halvtimme av min tid. Jag menar, även detta spel är ju faktiskt ute nu – sedan oktober, närmare bestämt.
Ledsamt nog är de blandade omdömen Dreams of Another fått välförtjänta, vad det verkar. Demon ger ingen mersmak, utan känns ironiskt nog som ännu mer substanslöst skjutande än genren (tredjepersonsskjutare, för att vara exakt) annars är känd för. För vad gör skjutandet? I demon är det som en pensel som målar in detaljer i ett nästan klaustrofobiskt litet landskap. En tilltalande mini-värld, men som jag snabbt finner mig alldeles neutralt inställd till, på ett sätt jag tvivlar starkt på att det fulla spelet kommer ändra på.
Cathedral: Crow’s Curse
Nu snackar vi stämning. Cathedral: Crow’s Curse har lite lätta Robin Hood-vibbar till en början, men i den övermättade genrekombinationen metroidvania-soulslike. Min gard sänks dock direktnär jag får göra mitt första smygmord, och lagom till skogens första tempel är infiltrerat är jag totalt investerad.
Att slagsmålen är väldigt beroende av tajming tänker jag att Clair Obscur har vant mig vid nu. Även om det går knaggligt till en början, får mina odöda(?) fiender snart käka grus igen. Och jag ser fram emot att få göra mer av det här när Cathedral: Crow’s Curse kommer ut senare i år. Bara att de har mage att avsluta demon på en rent demonisk cliff-hanger bådar lika gott som det frustrerar!
Lady Dracula
Antalet hyllningar till Castlevania-serien är cirka tretton på dussinet, men här kommer någon som djärvt gett sig på ett par försök till egen identitet. Samtidigt som grafiken lagt alla korten på 8-bitsbordet, komplett med krattfilter och andra visuella artefakter, är musiken i stället tyngre elektronisk med lite dubstepinfluenser (tänk Daniel Deluxue och Ghostrunner-soundtracken).
Avsticket i musiken gör tyvärr inte resten mycket mer lättsmält. Bandesignen är inte alls lika tajt som genresyskonens. Faktiskt skulle jag förmedla känslan av hela Lady Dracula:s designmässiga in- och avtryck som ”oväntat lågprisfynd”. I dagsläget kan jag inte kalla det en positiv bemärkelse, men eftersom Lady Dracula har en liten bit kvar till release (det släpps i år), har det tiden att räta ut en hel del av mina problem.
Bara faktumet att Lady D har både piska och svärd/kniv från start kommer man långt med!
Vampire’s Veil
Den enda demo som låste sig för mig – och det direkt efter ett rätt så långsamt intro. Vampire’s Veil har faktiskt exakt samma problem som inlägget ovan, bara det att det är lite mindre Castlevania och lite mer metroidvania/soulslike. Inte för att jag hann undersöka mycket av någondera genrebeskrivning i demon egentligen. Jag gissar att vår antihjältinna blir av med sina vampyrförmågor och måste spendera ansenlig tid att återuppbygga denna ondskans arsenal.
De brev man hinner hitta i demon ger ledtrådar om en betydligt intressantare story än jag först förväntade mig. Tillsammans med ett par okej illustrerade, men utsökt pixlade och animerade karaktärer, kommer jag nog helt strunta i den där kraschen och ta mig an Vampire’s Veil när det väl släpps (på ett ännu okänt datum).
