Vem berättar historien när spelaren tar över? – en detaljerad sammanfattning

Många hade mycket att säga, om mycket.

Hur förändrar interaktivitet vårt sätt att förstå berättande? Och vad kan spelens utveckling lära oss om berättandets framtid, bortom spelen? Med dessa frågor som ledstjärna höll Jonas Thente (Dagens Nyheter) ett seminarium med Gregorius Kythreotis (kreativ ledperson, Shed-Works [Sable]), Christoffer Bodegård (bakom spelet Esoteric Ebb), Louise Persson (programansvarig Game Writing, Högskolan i Skövde) och Kim Belair (Sweet Baby Inc.).

Samtalet återges i sådan detalj att det svårligen kan kallas för ett referat. Skribenten anser att orden här väger såpass mycket i sitt sammanhang att de helt enkelt inte bör avlägsnas mer än nödvändigt.

Värdet av tid

Om du frågar vem som helst som läst Proust, Dostojevskij eller Joyce, har de flesta en sak gemensamt – de älskar den, börjar Thente. Han har en teori om varför: De kan inte stå ut med tanken på att ha förbrukat så mycket tid i onödan.

Att slutföra [The Elder Scrolls V] Skyrim tar runt hundra timmar om du inte bara ränner genom spelet. Det gäller särskilt för kompletionister som Thente själv (och stämmer för övrigt rätt bra med vad howlongtobeat.com säger). Det är rätt många timmar spenderade och därför att tappert försvara. För andra kan det handla om dagliga duster i World of Warcraft i tjugo år. Själv har Thente ett EVE Online-konto sedan 2003 han återbesöker med jämna mellanrum än idag.

Han fortsätter med att visa upp en rad spel: Leather Goddesses of Phobos, Deja Vu, Ultima IV, The Secret of Monkey Island, Gabriel Knight: Sins of the Fathers, Baldur’s Gate, The Elder Scrolls III: Morrowind, Mass Effect, BioShock, EVE Online, Alan Wake, Fallout: New Vegas, Grand Theft Auto IV, The Last of Us, Disco Elysium. Alla exempel på berättelserika spel i sin egen rätt, men Thente poängterar också att så länge spelaren kan identifiera sig med en prick i ett spel, kan det sägas ha en story. Han avslutar med en bild från Sable.

Berätta lite om det här för oss.

Uppmärksamheten riktas mot Kythreotis. Han berättar om Sable och dess handling (ni kan läsa mer om det i vår recension). Resan Sable gör är tillsammans med spelaren. Den öppna världen är medvetet gjord för att lämna upptäckandet åt spelaren, och handlingen är menad att reflektera det. Varje berättelse du stöter på sånär som på enstaka nyckeltillfällen [i princip allt efter introt, red.anm.] är i princip sidoberättelser.

Det är väldigt vackert, kommenterar Thente, som också erkänner att han bara hunnit spela en dryg timme av spelet.

Och vad har vi här då?

Uppmärksamheten skiftar till Bodegård. Spelet är Esoteric Ebb, ett spel med mycket text i sig, där du får ta många beslut. Du spelar som en typ riddare och tar iväg på äventyr, löser ett mysterium.

Och här ser vi då, menar Thente, hur spel gör något som få andra medier gör, nämligen refererar till andra texter inom mediet. Valen du gör i spelet påverkar alla dina statusar [som alltså var och en utgör en del av din personlighet reds.anm.], och ibland är det så frustrerande när de dyker upp på skärmen. Det hela är väldigt meta.

Gamla DnD-spelare har en bild av vad dessa stats är, förklarar Bodegård, och gör helt enkelt en tvist på den bilden. Thente berättar att han själv vanligen börjar med karisma och visdom.

Och sen har vi det här.

Turen har kommit till Belair.

Oj, ja. Det här är vår webbsida, förklarar hon och tackar att Thente valt ett städat skärmfoto. Sweet Baby Inc. är ett bolag för narrativ utveckling, fortsätter hon. Vi sysslar med att skriva manus, narrativ design, berättelseutveckling, och självklart konsultation inom kultur och [fin]känslighet, vilket gett oss lite hett om öronen online. Vi har jobbat med spel som Spider-Man 2, God of War 2 [den nyare], Alan Wake 2, och mest nyligen South of Midnight, Wolverine, med flera. Vårt främsta uppdrag är att jobba vid sidan av eller som ett författar-team. Och det är omöjligt att lyfta fram vår berättelse utan den historia av trakasserier som förföljt och förföljer oss online.

På frågan om antalet anställda på företaget svarar hon mellan 10 och 12 stycken. Tolv med frilansare. Våra jobb, fortsätter hon, sträcker sig över allt från 3 månader till 3 år. Mycket av det är frisering av skript och story – hennes egen favorit.

Nu kunde jag ju inte hitta en mer ’insider view’ än denna …

På skärmen visas en bild på Högskolan i Skövdes. Persson tar snabbt till orda och presenterar Högskolan i Skövde och dess program inom spelutveckling på kandidat- och masternivå. Hon är själv ansvarig för Game Writing på kandidat-/grundnivå. Hon har tidigare jobbat tillsammans med Bodegård.

Med detta är introduktionerna ur världen och huvudämnet tar vid. Tidtagaren har just passerat elva minuter.

Narrativ struktur

Lånad från Story and Discourse: Narrative Structure in Fiction and Film (1978:151), reprod. av Schlomith Rimmon-Kenan (2005:89).

Det här är forskaren Seymour Chapmans modell över narativteori inom fiktion och film. Med ’riktig’ menas den fysiska människan på vardera delar av spektrumet, som i sig försöker gestalta övergången, hur berättelsen överförs mellan de två. Men vi hinner inte bli akademiska, för Thente fastslår: Den här modellen fungerar inte för spel.

Så vad är så speciellt med spel som berättar historier?

Efter en stunds betänketid är den första att ta till orda Kythreotis:

”Spel för mig är ett medium i sin egen rätt. Det har sina egna styrkor, sina egna svagheter. Där finns olika typer av berättelser som [spel] gör bättre; andra det kämpar med.”

Han brukade studera arkitektur på universitetet, säger han. Hans eget sätt att närma sig ämnet för seminariet är därför arkitektoniskt. Insinuerat narrativ genom rumslig formgivning: Sättet du leder spelaren genom ett utrymme, vad som utspelat sig i utrymmet före spelaren tar sig dit, och det spelaren själv gör där. Böcker, film och teve har ett annat sätt att närma sig de här narrativen, ett som inte har samma utforskande som spel har. Den största skillnaden är hur du som speldesigner eller manusförfattare måste försöka hamna i linje med spelaren på systemnivå; spelaren och skaparen upplever enligt Kythreotis något slags 1:1-förhållande [när berättelsen når hela vägen fram till spelaren]. Att försöka nå dit är det viktigaste för en speldesigner.

Antalet människor bakom spel, framför allt inom AAA-sfären så stort – större än en Peter Jackson-film. Jämfört med manusförfattare för film, var i hierarkin står författare inom spel?

Frågan riktas mot Persson. Hon vet var hon vill att författaren ska vara, om hon nu för drömma, och det är i kärnan, det innersta teamet. Hennes studenter tror arbetet är klart när manus är det, men hon vill lära dem att bygga och bygga om, med en början och ett slut som ett skelett för storyn. Det ska finnas ett fogmedel mellan vad spelaren gör och varför hen gör det. När storyn lämnas till människor som ska foga in den i spelet, går den här själva meningen ofta förlorad. Författaren torde vara i mitten.

För Elder Scrolls-serien har [Bethesda] en Lore-snubbe, vars enda uppgift är att se till att spelets kanon är intakt, berättar Thente. Han vet vad för svärd där finns och vilka som har ägt dem. Spelen har böcker du faktiskt kan läsa om detta i.

En fansida som samlar hela Skyrims bibliotek och kategoriserar det. Klicka för att komma dit.

En stor del av jobben, berättar Belair, är inte ens att skriva. Du är proaktiv i början och i slutet. Mycket däremellan är däremot reaktivt. Det är att sitta i möten med de som designar strider och uppdrag med en fråga konstant i huvudet: Är det här samma berättelse som den jag skriver? Berättelsen är heller inte författarens egen ägodel, utan måste så klart delas med teamet, som blir en del i hur den gestaltas.


Upplevelsen blir ju också helt annorlunda om du råkar finna dig själv i nivå 60 och göra ett nybörjaruppdrag, tar Thente som exempel. Spelet har liksom transformerat din upplevelse redan. Det är väldigt komplicerat.

I egenskap av ledande spelberättare, eller spelvävare, som vi vill kalla det, måste du också konstant tänka på vem spelaren är i din berättelse, säger Persson. Det är en stor skillnad från att skriva för en bok eller för teve. Spelaren är en del av berättelsen [på ett sätt som tittaren eller läsaren inte är].

Och de vill så gärna vara det också, lägger Thente till. Annars hade vi inte haft reaktionsvideor, Let’s Play-videor, patcher med mera. Spelskapare måste lyssna på feedback [och ibland genomföra ändringar]. Filmskapare behöver inte alls bry sig om sådant. Och på tal om det så är ju spelaren ofta en stor del av storyn, fortsätter Thente. Ta EVE Online, som jag nämnde tidigare, där spelare förstörde spelets hubb. I Ultima Online mördades skaparen Richard Garriots karaktär av spelare. Sådant ingen trodde var möjligt.

Hur interagerar författaren med spelarna?

Det är så bra att få höra om det här, för jag är själv riktigt dålig på allt med spelmekanik, systemdesign, etc, berättar Bodegård. Jag lär mig fortfarande allt det där. Mina berättelser är helt avvägda på författarintention och på hur spelarna interagerar med den. Jag är med andra ord skraj för att spelarna gör något oväntat med den.

Direkt tycker jag nog att ditt sätt är mer responsivt med spelarna, säger Kythreotis. Du anpassar ditt narrativ till spelarens val, vilket jag sällan gör i min design. Din design är mer dialogisk, så att säga.

Men samtidigt: Om du i en öppen design får ett objekt att blänka, vet du att spelare kommer söka sig dit, fortsätter Bodegård. Men det finns ett fåtal speciella människor som kommer göra avsteg från den upptrampade stigen. Jag älskar dem. För oss är det sådana som till exempel vägrar gå och lägga sig. Spelet påminner dem konstant om att göra det; de dör efter 48 timmar utan sömn. Och här är Steams statistik användbar. Du kan se exakt hur många spelare som gör de här knasiga sakerna [via Prestationer]. Det är sånt som får mig att vilja bli bättre på att miljöbetingat berättande.

De olika sätten att designa avgör vilken typ av historia du kan berätta, säger Kythreotis. En öppen värld innebär ett visst val du gör redan i början [av skapandeprocessen]. Sen får du hålla dig till det valet i sisådär 4–5 år.

Här finns ju ett känt svenskt exempel på konstant spelarfeedback och vidareutveckling, fortsätter Thente: Minecraft.

Minecraft: En svensk klassiker.

Jag har respekt för den typen av ’öppen utveckling’, berättar Bodegård. Jag försöker själv vara väldigt transparent när jag arbetar. Men samtidigt vill väl de flesta spelare ha någon form av överraskning, inte sant?

Jag tror det är en viktig färdighet att ha inom skrivande för spel, att kunna sätta sig in i spelarens roll, säger Persson. Våra elever får ibland rollspela: Vi uppmuntrar dem att tänka som spelare och hitta på alla de knasiga val som spelare kan göra, vilket de också gör. Att kunna presentera en sandlåda [eller lekplats] för sådana historier att spira är en viktig, levande del i att lära upp författare att vara mångsidiga och flexibla.

Jag tänker ofta på ögonblicket när allt ställs på ända – när du får kontrollen i handen och inser att somliga saker du trodde du visste fullkomligen går i kras, berättar Belair. Och jag tänker ofta på den taktila delen av interaktionen, kontrollen eller tangentbordet, som ju också är en del av spelarens upplevelse [av berättelsen]. Det är fler dimensioner att leka med [för författaren], och för vissa är det en källa till besvikelse snarare än möjlighet när de inte drar jämnt. Och kanske är det där den mest häpnadsväckande delen av berättelsen finns: mellan ditt arbete, konsten, känslan och designen.

Om du spelar en karaktär som är menad att vara dålig på att slåss vill du så klart inte ha en responsiv kontroll, säger Thente. Och det är ju där den stora skillnaden från film ligger: DU styr karaktären; det är en dörr du måste gå genom och du måste göra det själv.

Belair kommer att tänka på P.T. och hur det hanterade skräck. Du hade bara två förmågor: gå eller titta. Den här begränsningen är vettskrämmande när du ser ett spöke runt hörnet. Thente kontrar med Slenderman, som använder liknande spelmekanik.

Så, vilka är några av era favoritspel? Det här?

Louise: Fable. Min introduktion till skrivande för spel. Så otroligt brittiskt, satiriskt och samtidigt klassiskt. Jag bär hela serien med mig, särskilt dess förhållande till moralitet. I det första spelet lär du känna rövarna, som ska vara onda, genom att infiltrera dem. Du lär dig om deras motivationer, deras familjer etc. Och sen får du fortfarande moraliska pluspoäng för att döda dem.

Spelen har oftast en moralitetsparagraf, säger Thente. Det är sällan särskilt kul att spela skurken och ha ihjäl alla NPC:er du kan om resten då vägrar prata med dig.

Det finns mycket att kritisera med Fable, fortsätter Persson. Det levde inte riktigt upp till marknadsföringen, det är klyschigt och stereotypt. Det fick mig att tänka på hjältearketyper och varför så mycket [av spelarens handlingar] ursäktas.

Mycket hjälpsam illustration av You Dragon Slayers.

I Baldur’s Gate har du i stället liering, vilket får vissa att instinktivt älska eller hata dig direkt, vilket inkluderar karaktärer i din egen grupp. Och speldesignen tillåter det, med konsekvenser.

Och vad har vi här?

Oh, ’the GOAT’, Elden Ring, svarar Belair. Mitt favoritspel senaste decenniet, kanske någonsin. Jag älskar det för sin diegetiska berättelse, som vissa hävdar inte finns där eller att det finns så lite av. Allt du gör är storyn – DU är storyn. Förutom utforskandet är varenda gång du stupar lika mycket en del av storyn. Till skillnad från exempelvis Fable straffas du heller inte för dina val. Spelet bara låter dig existera med ditt eget samvete.

Thente erkänner att han RQ:ade efter 25 timmar, men avser att återvända till Elden Ring så småningom. ”Det är så, så vackert […] men krossar mitt hjärta.”

Planescape: Torment

Bodegårds narrativa favoritspel. På tal om att dö och väva in det i spelets narrativ. Jag spelade det en gång i högstadiet, berättar han, och det förstörde mitt femtonåriga liv. Det är en specifik typ av berättande spel, för det innehåller så mycket text. I sitt esse är det ett peka-klicka-spel. På det sättet är det precisa motsatsen till Elden Ring.

Dråpligt kul skrivet, men också ofattbart ledsamt, säger Thente. Det kan få dig att gråta framför skärmen.

På det sättet påminner det om Disco Elysium, poängterar Bodegård. De två sammanfattar storyn i Planescape: Torment: Du spelar som en namnlös, lite problematisk men mycket rolig snubbe som söker sina minnen.

Och detta.

På skärmen visas bild på Persona. Det är främst delarna tre till fem som Kythreotis föredrar, rent narrativt, berättar han. Du bor i en liten stad, går i skolan, utforskar hålor. Även utan hålorna är spelen rätt njutningsfulla. Striderna är rätt irrelevanta för Kythreotis. Världen känns levande även utan honom; karaktärer interagerar med varandra, saker händer i deras liv och i bakgrunden. Det ger en övertygande illusion av en värld man själv lever i.

Nu är de här långa projekt, bekänner Kythreotis, vilket får mig att tänka på din tidigare poäng om investerad tid …

Och de är kultförklarade, fortsätter Thente. Människor som spelar [ett spel] så länge är speciella.

Jag har massor med nostalgi för Persona 4, berättar Kythreotis. När jag spelade det var jag 14 och bodde jag hos en värdfamilj i Japan, i en stad rätt lik den i spelet. Då var inte dag-för-dag-systemet lika vanligt som det är nu (framför allt inom bondesimulatorer, som inte riktigt är hans intresse). Det finns många andra sätt att skildra tid i spel, men just ett skolschema som tidsram är mycket effektiv. Det gör sättet tiden rör sig på förutsägbart och linjärt. Jag tycker framför allt det är det här som gör [Persona] spelen speciella.

Thente väger in med tidskänsliga, specifika händelser och det speciella sättet karaktärer lär känna varandra i en skolmiljö. Kythreotis återkommer till narrativa röda trådar för vart och ett av spelen. I Persona 4 utforskar du psyket i de karaktärer du lär känna, och varje håla/grotta har sin egen narrativa struktur. Persona 5 imponerar honom med sin narrativt detaljerade återgivning av Tokyo samtidigt som det använder minimala grafiska tillgångar för att åstadkomma det.

Dark Seed

Bild lånad från GameFAQs.

Samtalet avslutas med 1995 års peka-klicka-äventyr Dark Seed. I detta spel, som dignar med Giger-inspirerad Alien-estetik. Spelar du i två världar som är ömsesidigt beroende av varandra för att göra framsteg i berättelsen. Ännu ett exempel på narrativ som är omöjligt i mera traditionella medier.

Härefter fanns tid för några lyssnarfrågor, men väldigt få hanns med.


Belair fyller i ett favoritirritationsmoment: När manus känns mellan raderna spelkod. Avsikten med manus skapar en så bjärt kontrast till vad som faktiskt händer på skärmen; spelarens och avatarernas reaktion är inte helt förenliga med varandra. Det är som att manuset och spelet slåss mot varandra om vem som ska strålkastarljuset, i stället för skapa en gemensam konsert.

Persson fyller på: När spelmekaniken och storyn inte samarbetar. När pussel får en att ifrågasätta syftet på en narrativ nivå: Varför gör min spelkaraktär ens det här? Jag ser framför mig en kommunikationsmiss någonstans mellan författare och designer.

Är det ludonarrativ dissonans, frågar Bodegård och salen skrattar lite lätt.

Ja, och det kan ju användas till berättarens fördel, men när det inte görs med avsikt så rycker det åtminstone mig ur upplevelsen, erkänner Persson.

För mig är [favoritirritationen] överberättande, berättar Kythreotis. Det är rentutav epidemiskt i AAA-spel. Det är som att sådana spel inte litar på spelaren tillräckligt för att lösa ett visst problem. Jag tror det har att göra med en missförstådd feedback eller en missanpassad lösning på den. Jag förstår hur man hamnar där, men jag ser det framför allt i spel som involverar pussel.

Lita på spelaren, sammanfattar Thente samtalstråden. Den allokerade tiden är nämligen slut nu och publiken måste lämna salen till nästa programpunkt.

Kommentarer

Det går inte att prata om den här programpunkten utan att nämna den stackars programledaren Jonas Thente var så hes att han flera gånger gick upp i falsett. Tyvärr hade han dock tagit det tveksamma beslutet att bekämpa halsåkomman med tuggummi, något som gav hörsalen en ASMR-upplevelse som fick flera av oss att synbart rysa av obehag. Thente verkar dessutom tycka om att prata, vilket han för all del får och borde när han har sitter på så mycket kunskap, men kanske kan man välja sina tillfällen snäppet bättre.

Vad jag tar med mig

Teorin om att mervärdet av ett verk kan ligga i tiden man spenderat med det och därmed försvarar (ofta med näbbar och klor) är mycket spetsfundigt och har mer än en gnutta sanning i sig. Det gäller för i princip all kultur vi hänger oss. Nu är jag själv en supermasochist när det kommer till att utsätta mig för vissa typer av spel, film och böcker, så bollen nådde verkligen hela vägen in i målburen.

Jag uppskattar verkligen det akademiska perspektivet på spel som kultur, konst och historia. All teori blir mycket svårtuggad när man väl kommer till mitten av det, men just denne Chapmans modell tycker jag var lättförståelig och gav panelen något att arbeta med. Kollektivt verkar panelen dock ha valt att fokusera på andra delar, eftersom den inte refererades till igen.

Spelare som påverkar sin spelvärld är ett fantastiskt ämne. Att läsa EVE Online:s djupa lore är nästan ett fritidsintresse i sig – spelet är en rymdopera i realtid! Det får mig dessutom att tänka på verk som har den typen av story i sig: .hack//-serierna (spel och anime), Sword Art Online, The World Ends With You, med flera.

Avslut

Allt som allt täckte panelen in en hel del perspektiv från flera olika delar av världen och med en bra blandning av klassiskt och modernt. Den största avsaknaden torde vara ett japanskt perspektiv, om vilket jag kan önskedrömma till nästa bokmässa. Eller läsa spaltmeter och lyssna åtskilliga timmar poddar om.

På grund av den knappa tiden fick vi en hel del tvära kast från ett ämne till ett annat, vilket syns i min återgivning. Nog hade det gått att spetsa till och runda av lite snyggare (framför allt introduktionerna, kanske), men många ämnen tömdes ur snyggt och fick verkligen mycket vettigt sagt. Att programledaren fick en hyfsat stor del av tiden gav en blandning av föreläsning och fram-och-tillbaka mellan honom och de inbjudna som jag kan uppskatta, tuggummiljuden till trots.

0 Delningar

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.