Jag ska vara ärlig, jag hade inte särskilt höga förhoppningar på Miitopia för Nintendo Switch, det såg ut som 3DS-förlagan från 2017, vilket det också är. Det betyder däremot inte att det är ett dåligt spel. Sprungen ur det sociala kölvatten som var appen Miitomo spann Nintendo hela mii-galenskaperna ett varv till genom att sätta figurerna i ett äventyr. Nu kunde dina och andras mii-avatarer agera hjältar, skurkar och NPC:s i ett typiskt japanskt rollspel. Konceptet låter riktigt fyndigt och visst är det lajbans att sätta vänner och bekanta som typiska bybor i pittoreska gårdar, eller gammelfarmor som en mäktig magiker. Varför inte låta morfar ta rollen som en fager prinsessa? Eller grannen som byfånen? Miitopia låter dig leka med rollistan och sedan se karaktärerna agera sina fåniga roller. Det är både fantastiskt kul och hiskeligt tråkigt.
En bra idé som går halva vägen
Problemet med Miitopia är att det har en bra stomme, men inte så mycket mer. En grund som är tydlig och enkel att begripa, fast inga funktioner som motiverar dig att stanna kvar. Du väljer miis till karaktärer, du strider och levelar dina hjältar och följer en sagoboksberättelse. Men det överraskar dig inte. Som de bästa Nintendospelen är det lekande lätt att börja, vem som helst i familjen kan plocka upp spelet och fatta vad det handlar om – det är också kul att bara titta på när någon annan spelar – men det är inte utmanande. Det har en simpel men charmig grafisk stil och trallvänlig musik, däremot saknar det minnesvärda stunder.
Mina ungar tyckte det var superkul att klä upp släkten i olika roller, se dem göra fåniga ansiktsuttryck och förvandlas till tillfälliga fiender. Interaktionerna mellan deras mii-avatarer, som i egenskap av olika hjälteroller (popstjärna!), kunde kivas om bananer och vem som gillar vem mest. Eller gapskratta när en av dem somnade i skogen. Miitopia har massor med såna buskisögonblick som häpnar dig och lockar till skratt. Tyvärr håller förtrollningen inte särskilt länge. Det kan bero på att Miitopia är utformat som ett mobilt spel, något som är tänkt att åtnjutas i intervall på fem minuter. Det kan också bero på att spelet inte har något vidare produktionsvärde, utan bygger på till synes ekonomiska lösningar.
Miitopia saknar nämligen något som förankrar den sociala källan den bygger på. Samtidigt som hela leken bygger på att låna in vänners miis online (kräver Nintendo Switch Online-medlemskap på 40 SEK/månaden) finns det ingen interaktion mot de vännerna. De vet inte vad deras miis gör i ditt äventyr, de kan inte ta del av knasiga ögonblick. Spelet värnar inte om gemenskapen den lånar för sin spelmekanik. Istället behöver du anstränga dig för att ta bökiga skärmdumpar, dela dem via någon social media och tagga den berörda personen – istället för att hen till exempel kunde få en notis när de loggar in på Switchen. Det är så typiskt Nintendo att inte ta tillvara på dagens moderna tankesätt och det väger tyvärr ner Miitopia.
Miitopia är dock ändå skoj i lagom doser och kan vara ett perfekt tidsfördriv för familjen på trötta sommardagar i stugan, under bilsemestern eller hemma i soffan. Det bjuder till skratt på fåniga vis och kan ibland även värma hjärtat litegrann. Du måste däremot vara beredd att det inte är något episkt rollspel som håller i 60 timmar, utan är ett mobilt spel som är lika enkelt att lägga undan som det är att plocka upp.
