Planet of Lana II har rätt rejäla skor att fylla, efter originalet som trollband oss för snart tre år sedan. Det lyckas med bravur att kännas precis lika delar fantastisk uppföljare och en fantastisk mellanakt. För efter del två känns det precis lika naturligt att Planet of Lana torde bli en trilogi.
Tre år i görningen
Mycket har hunnit hända undertecknad på de tre år som gått sedan Lanas första äventyr avslutades. Inte minst är jag numera såväl kattpappa som människopappa. Kanske är det därför flera av berättelsens växlingar i Planet of Lana II spelar lite extra på hjärtesträngarna. Föräldra-/syskon/-vänskap är centrala teman även i detta äventyr, men mer så. I Planet of Lana II är allt mer.
Förutom de vidsträckta grässlätterna och de Ghibli-eska vattenmiljöerna kring Lanas hemby får vi bland annat stifta bekantskap med snöiga berg, havsområden och en soptipp till tekno-kyrkogård. Det är fortfarande naturen som är i fokus, men mer så människans tämjande och (så klart) exploaterande av den. Vi får också veta – och det här står i klartext redan i prologen/sammanfattningen – fler hemligheter bakom skeppet från föregångaren.
Tre år som ingenting
Genom prologen för Planet of Lana II en riktigt bra takt från start och jag känner mig som spelare snabbt hemma bakom spakarna igen. Alla pussel upplever jag som precis lagom självförklarande. De är välkomna avbrott i storyns framfart och det märks att de avvägts mycket noggrant för att den där taktpinnen ska slå fast som en metronom.
Eftersom det handlar om en ”cinematisk plattformare” rör sig Lana inte som en balettdansös direkt, men här finns ändå en viss följsamhet. Åtminstone så länge du inte planerat att mucka med fienderna på tu man hand (gör inte det). Kontrollen är dessutom generös med tajmingen för ”svåra” hopp; jag störtade bara mot min klantiga död ett par gånger.
Svårt är dock ett epitet näppeligen applicerbart på Planet of Lana II. Prestationen för att klara hela spelet utan att dö är visserligen inte kvar, men du lär inte gå över många av dina egna lik ens på en första genomspelning.
Treenigheten
Det enda negativa jag upplevde under mina dryga sex timmar med Planet of Lana II är att längre sessioner tenderade att få spelet att hicka och hacka som en bitsk fyllekaja. Lana tog för evigt att svara på kommandon och musiken började sakta men säkert låta allt grynigare. Jag tog det hela som att det var dags att avsluta för dagen och felsökte inget vidare. Men en sak är säker: 99+ öppna flikar i webbläsaren gjorde nog inte saken bättre.
Jag lämnar Planet of Lana II bakom mig med stora förhoppningar om en uppföljare. Berättelsen tycks nu ha nått sitt crescendo och jag törstar efter mer. Den värld spelet bygger upp kittlar varenda sci-fi-nerv i min varelse och allt starkare berättande gentemot föregångaren göder bara min längtan mer. Ett berättande som verkligen når filmiska proportioner med ett lika fantastiskt soundtrack som sagd föregångare, signerat densamme. Takeshi Furukawa och en mindre orkester levererar flera kompositioner jag inte skulle finna främmande i en klassisk storfilm. Allt som allt är Planet of Lana II helt enkelt en nationalskatt av samma kaliber som det nu snart tre år gamla originalet.
Planet of Lana II släpptes den 5 mars på PC, Xbox One, Xbox Series X|S, PlayStation 4–5 samt Nintendo Switch 1–2. Den rekommenderade prislappen är cirka 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
