Pragmata, Capcom:s första nya IP på åtta år eller så. Hypen har hållit i sig ett tag. Projektet tillkännagavs för flera år sen och har sedan tillbringat en längre tid i ”development hell”. En del av sagda tillstånd var kanske följande: I juni 2020 förtäljer Capcom om spelet Pragmata som är under utveckling. I november 2020 åker Capcom på en ransomware-attack som drabbar 350 000 anställda, kunder och andra. 2021 börjar utpressarna läcka filer och en konstnär hittar sina verk bland Capcoms använda material – med samma filnamn och allt. Av begripliga skäl stämmer vederbörande pisset ur firman. Då kan man som utvecklare lätt tappa fokus en smula. För egen del tycker jag kanske att Capcom peakade med Mega Man 2 1988, men det är olika vad man gillar …
Hugh och Diana
Systemvetaren Hugh är del av ett fyramannateam som skickas till månbasen The Cradle. Basen är mestadels AI-styrd och i princip en gigantisk 3D-printer som simultant gräver efter, och bygger sig själv med, materialet lunafilament. Teknologin med lunafilament kan printa i princip vad som helst så länge det finns lämpliga ritningar att följa, så självklart lägger firman bakom stor vikt vid att operationen förflyter smärtfritt. Men det har varit väldigt tunt med mänsklig kommunikation från basen till jorden på sistone. Och där kommer Hugh och grabbarna in.
Föga förvånande dröjer det inte länge innan det till följd av månbävning och skenande AI är ett enmansteam bestående av Hugh kvar. Basens chefsintelligens IDUS verkar ha fått fnatt och eliminerat mänsklig personal, så nu måste förstås vår rymddräktsklädde systemteknikerhjälte klara skivan. Som tur är slipper han göra det ensam eftersom han hittar vad som verkar vara ett smärre barfotabarn i en gigantisk parkas, men som är en AI-android av betydligt vänligare slag, Pragmata kallad (vän av ordning noterar förstås att ”pragmata” är plural, vilket inte stämmer grammatiskt). I stället för den krångliga bokstavsbeteckningen pragmatan anger som namn kallar Hugh ”henne” för Diana.
Med Diana i släptåg träder Hugh an uppgiften att återaktivera basen och skicka efter hjälp. Artificiella inspektören IDUS sätter käppar i hjulet med hjälp av diverse mekaniska motmedel, särskilt de så kallade ”walkers”, lätt skräckinjagande androider något över normal mänsklig storlek. Men det är inte så enkelt som vanligt pangpang från början till slut, utan fienderna har naturligtvis olika sorters skydd mot energivapen. Dessa kan turligt nog hackas, en förmåga Diana i egenskap av fritänkande androidindivid har. Bekämpade motståndare efterlämnar lunafilament som kan användas för att uppgradera och förbättra Hugh och Dianas egenskaper och förmågor.
Ljud och bild
Capcom har enligt uppgift lagt åtskillig tid på finkänslig animering och modellering i framkant av vad deras RE Engine klarar av, och visst ser det blankt och elegant ut, men samtidigt spelar jag på Switch 2 och då är frekvensen låst till 60 hertz och bildupplösningen 520p uppskalad till 1040*. Dianas hår, som man lagt extra tid på, är i optimal miljö med 4K och raytracing upphottat till maximal naturtrogenhet, men är i bästa fall märkligt stelt på Switchtvåan och i handhållet läge en frissig samling pixlar.
Musikmässigt lämnar Pragmata inga tydliga spår, men röstskådespelet, i synnerhet Dianas, slår mig som väl utfört. Istället för att anställa ett barn för att spela den barnlika androiden valde man en vuxen skådespelare som försöker låta barnslig, med synnerligen god ”uncanny valley”-effekt. Tydligen tog det 18 månader för huvudrollsinnehavarna att läsa in alla sina repliker. Jag vet inte om det är en normal tidsrymd, men jag tycker det verkar långt.
(*I handhållet läge. Kopplat till TV är det vanlig 1040)
En av Pragmatas stora framgångar är den på mässor ofta visade in game-versionen av Times Square i New York. Det är en 3D-printad imitation – slop förfärdigat av AI på en galen månbas. Det hade törhända varit lockande att låta den verkliga världens generativa AI sköta, men istället fick mänskliga 3D-konstnärer förfärdiga varje glitch, varje malplacerad pixel, varje bil som sjunkit genom det digitala gatuplanet. Recensenter boende i New York påpekar att banan trots problemen verkar trevligare än originalet. Reklam för synnerligen billiga burgare övertrumfar det faktum att platsen kryllar med galna dödsrobotar (som vet att gå på trottoaren).
Mer om gameplay och story
Man skulle kunna tänka sig att marknaden för tredjepersonsskjutare med skäggig herre i huvudroll är mättad, men tydligen inte. Förväntningarna från hugade spekulanter har länge varit höga, och spelet nådde en miljon sålda enheter inom 48 timmar från släpp om jag minns rätt. Med sån hög konkurrens och så hög press behövs det naturligtvis något för att skilja sig från mängden. Större delen av spelet styr du Hugh medan Diana står på rymddräktens ryggsäck. Eftersom rymddräkten är en rymddräkt har den också små raketer som hjälper till att hoppa högre, springa fortare och levitera korta stunder. Jag har inte tittat efter, men jag förmodar att det går att uppdatera dräktens funktioner senare i spelet. Så långt är det ganska likt en standardlösning, om än lite bättre förklarad.
Det mindre vanliga händer när Diana från sin uppflugna position hackar fienden du siktar på med Hughs pangare. Medan en fiende nalkas måste man sikta in sig och sedan raskt trycka på kontrollknappar från start till mål i en liten hackningsruta som dyker upp, för att sen ha en stund där fienden tar skada. Detta sker i realtid, vilket naturligtvis är stressigt för en ovan, men ändå trevligare – tycker jag – än gamla tiders quick time events och andra liknande lösningar. Utöver detta var det ganska mycket kött och potatis-action så långt jag hann spela, för newsflash: även på inställning ”casual” var min progression väldigt låg över den avsatta tidsperioden.
Däremot har jag läst hela storyn i efterhand och kan man tänka sig, den var precis som jag gissade att den skulle vara mindre än en minut in i introt. Men det hävdas ju att det bara finns sju berättelser i hela världen, så det må vara hänt. Det som jag däremot skulle säga är Pragmatas starka sida, både i story och tajmingen med vilken spelet lanserats, alla förseningar till trots, är hur väl det fungerar som kommentar på dagens AI. Jag vet inte om Capcom är beredda att tydligt ta ställning emot bruket av AI. Det lär ju sitta nån fokusgrupp på huvudkontoret i Osaka och räkna på i vilken utsträckning man kan komma undan med generativ AI i framtida verksamhet, precis som det säkerligen gör hos alla teknikjättar.
Sammanfattningsvis så är jag inte med på hypen, men jag har full förståelse för hur andra sorters spelare, i synnerhet Capcom-fanboys, hamnar där. Det är också lite synd, men fullt begripligt utifrån omständigheterna, att marknadens nyaste konsol blir smälld på fingrarna av drygt fem år gamla konkurrenter. Den stora behållningen i mina ögon är spelet som inlägg i AI-debatten, och jag har svårt att tro att kreatörerna på studion inte hade avsikten även om inte slipsnissarna på kontoret kanske var lika begeistrade. I en tid där datacentren orsakar skenande elpriser, uttorkning, förorening och femdubblade komponentpriser – samtidigt som produkten är historiens största ekonomiska bubbla utan fördel för gemene man (samme gemene man som genom okritiskt bruk bidrar till ovanstående och dessutom riskerar rycka mackan ur truten på hela kreativa yrkeskategorier), så kunde inte Pragmata ha landat med bättre tajming.
Pragmata lanserades 17 april 2026. Vi har spelat på Nintendo Switch 2, men spelet finns även för PlayStation 5, Xbox Series X|S och Windows.
Bilder från Capcom och Nintendo
