Det första som kommer till tankarna är såklart JRPG på NES. Mycket rimligt då namnet mycket tydligt förklarar det. 8-Bit Adventures 2 är dock mer än bara en tribut till en svunnen tid, med en svunnen turbaserad gameplay. I denna direkta uppföljare får vi följa Charlie, ett gatubarn som tillsammans med sina vänner adopterats av kungligheterna i landet. Hjältarna från de första spelet dyker upp igen och för tydlighetens skull kan jag säga att jag döpte dem till Rad (förklaring längre ned), Nami (hon var orangehårig) och Gundolf (en trollkarl och jag hade slut på idéer).
När Charlies idol (och crush?) Nami återvänder till slottet hör han vad de pratar om och bestämmer sig för att hjälpa henne att hitta Rad, som försvunnit. Tillsammans ger de sig ut i världen där Charlie får lära sig hur det går till att äventyra. Det forna hotet från föregångaren verkar göra sig påmint och tillsammans med de andra legendariska hjältarna, och nya vänner, ger de sig ut för att lösa mysteriet. Tydligen är det mer än vad som tidigare påvisats som händer bakom kulisserna …
NEStetik som förtjuser
När tidiga utvecklare snickrade ihop ett rollspel till NES var det begränsat med utrymme på kassetten. På den tiden behövde du offra det visuella för innehåll och berättelse. Och självklart för att bildspråket skulle bli så tydligt som möjligt; det har blivit ett signum för genren under denna tid. Och precis som pixlar, sprites och andra visuella begränsningar har blivit en nisch i spelvärlden, har rollspelens begränsningar också blivit det. Spel som Dragon Quest och Final Fantasy 1–3 representerar detta ypperligt. I 8-Bit Adventures 2 får vi precis det upplägget, men med en lite mer omfattande färgpalett. Artstylen faller mig dock inte i smaken, då det ger för mycket Teen Titans-vibbar och ger intryck av ’USA vill göra manga/anime’. Med det sagt är det absolut inte dåligt, men det tar mig ur det ibland. Blir för mycket lördags-TV för barn.
Rollspelens starkaste kort – musiken
Är det något som hänger kvar längst från olika rollspel vi spelat genom åren måste vara musiken. Okej, det kanske inte är så givet, men för mig är musiken en av de starkaste elementen som lever kvar efter att jag klarat av ett rollspel. Jag sitter fortfarande och frossar i t.ex. Final Fantasy VI och Nobuo Uematsus oförskämt bra soundtracks. I 8-bit Adventures 2 är alltså musiken det som jag genast reagerar på. Den ger den där mysiga känslan som rollspel från 80-talet gav, men med en touch av retrospektiv. Det första jag reagerade på när jag började spela igenom introt är att trummorna påminner mig otroligt mycket om David Warhols soundtrack till The Adventures of Rad Gravity och Maniac Mansion. Givetvis döpte jag då min första karaktär till Rad. Dessutom låter det bättre än Maniac.
Medan jag spelar spelet hör jag många andra referenser och inspirationer och det är en fröjd att känna igen små detaljer och kadenser från förr. Med hela 91(!) spår har Sebastian Cruz lyckats skapa ett intressant och mycket bra soundtrack som lätt mäter sig med sina föregångare. Personligen är jag avundsjuk på honom som får sitta och komponera den här typen av musik, på den här skalan.
Det var en gång…
Det värsta med att recensera större spel är att jag alltid känner mig lite stressad. Att få spela i sin egen takt finns liksom inte med då. Det, tillsammans med att mina dagar har gått från ’rastlös’ till ’utan rast’ gör inte saken bättre. Jag har alltså inte hunnit köra klart spelet ännu, men jag har kommit en bit in och fått en bra bild av narrativet och kvaliteten bakom det. Och det är bra. Storyn tar vid där föregångaren avslutade, men du behöver inte för den sakens skull spela det första spelet för att känna att du hänger med. Här refereras till Rads, Namis och Gundolfs äventyr, men det är inte en avgörande del i berättelsen. Jag tänker att det kan ha varit kul att spela föregångaren först, men personligen känner jag att det kan bli ännu roligare att spela första spelet efter att ha fått all lore i detta spel.
Karaktärerna är intressanta, dialogerna smarta och det är uppfriskande att formuleringarna inte är helt känslomässigt förstoppade som de så ofta var förr. Något jag tröttnat på väldigt hårt när det kommer till underhållningsmedia är den givna bristen i kommunikation för att kunna skapa dramatik. I 8-Bit Adventures 2 känns det mycket tydligare, även om en del dumma missförstånd dyker upp för att gynna narrativet. Jag har dock märkt att vissa sammanskrivningar känns väldigt slarviga i dialogen. Ni har säker sett folk som skriver t.ex. ”should of” online, när de egentligen menar ”should’ve” – här har jag främst stött på det omvända, där det ska stå t.ex. ”bored of”, men istället står ”bored’ve”. Utvecklarna Critical Games är stationerade i Australien, så engelska ska inte vara ett hinder där. Det är inte ett markant minus, snarare en märklig detalj som bara inte ville glömmas bort.
Med det sagt har gänget på Critical Games gjort ett lysande jobb och det har definitivt levererat på indiescenen. De är en del av en ny spelålder, där AAA-spel sakta tappar trovärdighet och indiescenen visar hur otroligt viktiga de är på den här marknaden. Om du har en fäbless för den här typen av rollspel kan jag varmt rekommendera 8-Bit Adventures 2. Även om du redan spelat det vill du nog återvända i och med senaste uppdateringen, som ger dig en extra grotta efter spelets tidigare slut.
