En boxande nostalgitripp som slår rätt i själen
Donkey Kong Bananza är ett spel som inte bara spelas – det lever vidare i kroppen långt efter att du stängt av konsolen. Fråga min fru, som i natt väckte mig ur djupsömnen eftersom jag tydligen låg och skuggboxades mot en osynlig Peekabruiser. Jag har spelat mycket i mitt liv – men det är inte ofta ett spel sätter sig så fysiskt i både kropp och sinne.
Plattformsmagi på nästa nivå
Det är något med Bananzas mekanik som går bortom det uppenbara. Som om Tears of the Kingdoms kreativa frihet gift sig med Astro Bots glädjesprudlande taktilitet. Det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad – mer än att spelet uppfyller en. Precis som Horizon en gång gjorde. Du försvinner in. Spelar i timmar. Drömmer vidare på nätterna.
När jag var liten kallade min mamma alla plattformsspel för ”hoppa-gubb-spel”, långt innan genrebegreppet satte sig. Det var de spelen jag älskade mest. När mina PC-vänner började köpa Voodoo-grafikkort och installera Quake, önskade jag mig istället en Saturn och Playstation som sällskap till mitt Nintendo 64.
För mig var det inte GoldenEye eller Super Mario 64 som definierade singelspelandet på N64. Det var Banjo-Kazooie och Donkey Kong 64 – samlarplattformsäventyren med för många dörrar, för många färger och för mycket kärlek.
Tropical Freeze är charm – men det här är storverk
Gamecube kom och gick, lika så Wii och dess uppföljare U. Visst har Donkey Kong Country Returns HD och Tropical Freeze sina stunder. Men för mig, som sätter Yoshi’s Island över alla Mario-spel alla dagar i veckan, har 2D-Kong aldrig fångat mitt hjärta i mer än korta stunder.
Det var därför hoppet tändes med Switch – kanske, kanske skulle Nintendo äntligen återvända till 3D-rötterna. Och nu, åtta år senare, är den äntligen här: den andliga uppföljaren till Donkey Kong 64 – i all sin voxel-krossande, bananskramlande prakt.
Bättre än Yooka – men hur står sig Bananza mot Mario, Kirby och Astro?
När Yooka-Laylee släpptes 2017 bar det löftet om en andlig uppföljare till Banjo-Kazooie, men möttes av blandade reaktioner. Trots charm och nostalgikrokar föll spelet på spretig design, kameraproblem och känslan av att försöka återskapa något snarare än att förnya det. Donkey Kong Bananza gör tvärtom: Det tar sin genre på allvar och förnyar den på riktigt.
💥 Jämfört med Yooka-Laylee är Bananza tekniskt och designmässigt överlägset. Kameran är följsam, kontrollen responsiv, och de många samlarobjekten integrerade i spelmekaniken snarare än staplade för kvantitetens skull.
🎩 Jämfört med Super Mario Odyssey är Bananza mindre showigt men mer fokuserat. Där Mario imponerar med sin uppfinningsrikedom, imponerar Donkey Kong med sin tyngd, sin interaktion med miljön och sin fysiska närvaro.
🌸 Jämfört med Kirby and the Forgotten Land har Bananza mer tuggmotstånd. Kirby är mjukt och charmigt – Bananza är taktilt och energiskt.
🤖 Jämfört med Astro Bot är Bananza kanske inte lika tekniskt glänsande, men vinner på djupare spelmekanik och utforskande nivådesign. Det är två mästare med olika styrkor. Där dock Astro Bot vinner med sin inovativitet, ”wow-effekt” och variationsrikedom.
Bananza – känslan sitter kvar längre
Jag vet inte om det är åldern, nattens sömnbrist eller bara kärleken till ett riktigt bra plattformsspel – men Donkey Kong Bananza har påmint mig om varför jag en gång föll för spelmediet. Det handlar inte om grafik, features eller betyg. Det handlar om känslan av att sugas in i en värld där varje hopp, varje hemlighet, varje banan känns meningsfull.
Nintendo ger oss, i likhet med Team Asobi, en vacker och taktil uppvisning i nostalgiosande spelglädje – av det slag som bara ett riktigt bra plattformsspel kan erbjuda. Det är samma typ av spel som borrar sig in under huden och lämnar avtryck långt efter att konsolen stängts av.
Om Varvat hade använt sig av Super Plays gamla 100-gradiga skala, så hade nog Astro Bot fått 92 och Bananza 90. Men eftersom vi kör 10-skalan får båda samma betyg – och rättvist är det. Objektivt är Bananza ett bättre spel än Donkey Kong 64. Men subjektivt? Den sistnämnda kommer förmodligen ändå ha ett starkare grepp om mitt nostalgihjärta om 20–30 år.
När jag låg där och boxades i sömnen var det inte bara en rolig anekdot – det var ett fysiskt kvitto på att Donkey Kong fortfarande har kraft nog att ruska om min spelglädje på djupet. Det är inte många spel som lyckas med det längre.
Bananza må vara en ny titel, men för mig är den redan ett minne.