Ivalice — min favoritvärld i serien
Ivalice. Utöver Final Fantasy VII och IXs respektive versioner av Gaia är Ivalice min favoritvärld i serien.
Mitt första möte med Final Fantasy Tactics var i Risbroskolans klassrum 1998. Längst bak hade lärarna ställt upp datorer för oss att kunna AltaVista på. Ganska snart hade min drivne barndomsvän Robin Narfström räknat ut hur han kunde ladda ner ROMs till dessa och förvandla dem till veritabla nöjesmaskiner. Jag hade svårt för hans favoritspel Final Fantasy VII, upplevde stridssystemet som segt i jämförelse med min favorit Ocarina of Time – så när han försökte introducera den här ännu långsammare installationen ruskade jag mest på huvudet och gick ner till uppehållsrummet för att se om det fanns några spännande tjejer där i stället.
Att Tactics-serien är en långsammare historia än huvudserien och den andra avstickaren ”Adventures” (som vi senare fick lära oss egentligen hette Mana) är en sanning som består. Dock har mina känslor inför detta faktum förändrats genom åren. När jag runt 2008 införskaffade War of the Lions till PSP och avnjöt det på resande fot mellan olika studentfester – var denna interaktiva saga guld. Jag älskade brädspelsupplevelsen med sitt rutnätsbaserade upplägg och taktiska strider, utspelade i ett interaktivt dockskåp presenterat i tredimensionellt diorama. Perfekt att avnjuta längst bak i bussen efter 3–4 dagar av allt för hårt festande på Gotlands stränder eller i Skövdes stadspark.
Nu, 20 år senare, känner jag mig mer ambivalent.
Ivalice – vad spelet faktiskt gör
I Final Fantasy Tactics utspelas Lion War i kungariket Ivalice: en senmedeltida värld där kyrkan Glabados, adeln och kronan drar i trådarna – politik, klass och tro är själva motorn i berättelsen (Ramza vs Delita). Striderna är turordningsbaserade på ett rutnät där höjd, riktning och avstånd spelar roll; jobbsystemet låter dig mixa klasser och förmågor på schackbrädesvis. I den nya versionen har utvecklarna dessutom lagt till en taktisk översiktsvy, visuell tidslinje för turordning och möjlighet att ångra rörelse innan du låser draget.
Eventuellt hade Final Fantasy Tactics – Ivalice kunnat landa på en 8:a, eller till och med en svag 9:a, om utvecklarna lagt lite mer kärlek på att uppdatera grafiken, kanske slängt in War of the Lions-versionen också, samt kryddat med de båda lättsammare uppföljarna Final Fantasy Tactics Advance och dess uppföljare Grimoire of the Rift.
En del har kritiserat mig för att fästa för stor vikt vid grafiken. Men för mig håller det inte att hänvisa till “artistisk frihet” när en av världens största utvecklare paketerar om sitt 30 år gamla spel så att det ser ut som sin 20 år gamla remake, plockar bort extra innehåll – och sedan tar 500 kronor för upplevelsen. 💸
För dig som spelar på Switch blir upplevelsen eventuellt annorlunda. Det isometriska perspektivet skapar en mysig känsla av att sitta och kika ner i ett dockskåp från barndomen, särskilt i handhållet läge. Det vore perfekt för en 3DS-utgivning.
Men på en 65-tums UHD-tv med PS5 i vardagsrummet luktar det snarare cash grab än klassiker. 💀
När nostalgikern möter remastern
Samtidigt, för dig som möter serien för första gången, är detta en upplevelse. Dock behöver du ställa dig frågan om du föredrog Toon Disney framför Disney Channel då du växte upp. Och uppfattar du fortfarande Olle Hellboms filmtolkningar av Astrid Lindgren som njutningsfulla? För hör mina ord: Det här spelet är lååångsamt. Förvisso stämningsfullt och indragande från första minut, men jag kan inte nog understryka hur långsamt det är.
För en generation som fått hjärnans synapser överstekta av TikTok och ljudböcker på dubbla hastigheten kan det här troligtvis liknas vid när våra morfäder undrade om vi inte ville gå ut i skogen och leka ladugård med kottar på en sten.
Vad är nytt i remasterns två lägen
The Ivalice Chronicles erbjuder:
- Classic Mode: trogen 1997-versionen med War of the Lions-översättningen.
- Enhanced Mode: röstskådespeleri, uppdaterat UI, snabbspolning och autosave.
Fokus ligger på kvalitet i gränssnitt och läsbarhet – delar av koden har faktiskt rekonstruerats eftersom delar av originalet gått förlorat genom åren.