Ett spexigt partyspel med världskomplex
Jag tillhör dem som det tog ganska lång tid för Mario Kart-serien att charma. Jag har haft spelen i hyllan ända sedan Super Mario Kart till SNES, men mest för att mina kompisar gillade dem. Själv föreslog jag hellre Diddy Kong Racing eller Mario Party när vi samlades – vilket vi ofta gjorde hemma hos mig. Inte för att jag var den med störst TV eller var populärast, utan för att min mamma, ensamstående och vaksam, tyckte det kändes tryggare att vi höll oss i vårt vardagsrum än att jag skulle ränna runt hos andra föräldrar som blandade fredagsgroggar. Det kändes lugnast så, sa hon.
Så Mario Kart 64 och Double Dash gled förbi utan att lämna särskilt stort intryck. Jag tyckte aldrig det var dåligt, men andra spel var helt enkelt roligare. Det dröjde ända till våren 2011 innan jag började förstå grejen. Då köpte jag Mario Kart Wii, och plötsligt började något klicka. Det var fortfarande ett partyspel i mina ögon – men ett som jag gärna stannade kvar i. Mario Kart DS och Mario Kart 7 hade börjat nöta ner mitt motstånd, och när MK8 kom en försommardag 2014 föll bitarna på plats på allvar. Jag blev, med fördröjning, Mario Kart-fanboy.
Ett nytt ”World”? Nja…
Nu sitter jag här, över ett decennium senare, med Mario Kart World i min hand – ett namn som viskar om revolution. För oss Nintendo-veteraner förpliktigar ”World”. Super Mario World överträffade det fulländade Mario Bros 3. Men Mario Kart World? Det här är snarare New Super Mario Bros – ett snyggt, polerat och ibland inspirerat tillskott, men inte det paradigmskifte som titeln antyder.
Visst, här finns massor av innehåll. 24 spelare online. Nya rörelseformer som rail grinding och wall jumps. En öppen värld att köra fritt i. Men Free Roam-läget är… mest ett slöscrollande i gokartform. Det tillför varken dramatik eller spelglädje, snarare får det spelet att kännas mer som Forza Horizon: Mushroom Kingdom Edition än Mario Kart 9.
Tuff prislapp – tunt innehåll?
Och det är kanske där skon klämmer. Med tanke på prislappen – full Switch 2-premium – hade jag hellre sett fler banor än ett halvhjärtat friläge. Det som verkligen imponerar, som Knockout Tour-läget, skulle i sig kunnat bära spelet. Battle-läget? Jag har aldrig älskat det, men det tycks hålla samma nivå som i MK8 Deluxe – stabilt, men inte revolutionerande.
För att testa spelets appeal bredare lånade jag in barnen till min vän Nanny Sahlin. Olof och Dahlia, luttrade MK8-spelare och kallar det spelet för ”Mario Kart 1” (vilket är lite oroväckande, men vi släpper det). De tröttnade snabbt och ville tillbaka till Rayman Legends. Fritjof däremot, min gode broder och medkartist sedan 10-talet, tyckte det var “lika bra som MK8”, men återkom flera gånger till att vi hade roligare förr med Mario Kart Wii. När jag frågade om det kunde bero på att vi var 25 år då, muttrade han bara något ohörbart till svar och svepte sin Grängesberg Lättöl.
Sammanfattning: Tryggt, kul, men inte banbrytande
Mario Kart World är ett påkostat, snyggt, och stundtals riktigt underhållande spel. Men det bär sitt namn som en kostym två storlekar för stor. Hade det hetat Mario Kart 9 hade vi alla klappat händerna och ropat “hurra”. Nu sitter vi mest och tänker: “Var det här allt?”
Free Roam-läget, som fått mycket uppmärksamhet, känns mest som när Fritjof irrar runt på stan utan att hitta till centralstationen. Det är underhållande i mikrodoser, men det leder ingenstans. Det är inte där spelets själ bor.
Det är New Super Mario Bros Wii snarare än Super Mario World. Det är en fantastisk efterrätt – men inte riktigt den huvudrätt vi kanske hoppats på.