Pac‑Man World 2 Re‑Pac landar i en tid då plattformsgenren återigen mår bra, men också efter en svacka där HD‑eran gjorde produktion dyr och publikens smak gled mot öppna actionvärldar. Frågan är inte bara om remaken är trogen 2002, utan om den känns relevant 2025.
Från 00‑talets nedgång till dagens renässans
Vi som närmar oss 40‑strecket minns hur plattformsgenren tappade fart i mitten av 00‑talet. HD‑eran drev upp kostnaderna och publikens smak gled mot öppna actionvärldar och skjutare. 3D‑plattformarnas akilleshäl var ofta kameran och djupkänslan – dyrt att polera, lätt att störa rytmen. Samtidigt mättades publiken efter collect‑a‑thon‑design som sällan nådde Mario‑klass i flöde och variation. Renässansen kom via digital distribution och indievågor i 2D/2,5D, följt av remakes och hyllningar som putsar 90/00‑talsidéer för dagens förväntningar. Pac‑Man World 2 Re‑Pac landar rakt i den här kontexten: en nostalgisk 3D‑plattformare som vill behålla tempo och färg men räta ut 2002 års skav – kamera, precision och temposvackor – med QoL, VO och modernare nivålogik.
Tillbaka till Moster Ullas gillestuga
Pac‑Man var mitt första möte med konceptet ”dataspel”. Det var nere i Moster Ullas gillestuga i Gislaved som min näst äldsta kusin Magnus förvarade sitt gula bärbara “Puck Monster”. Ganska snart växte kusinerna ur detta och vandringen gick i rask takt vidare till Mattel Intellivision och Amiga 600 medan min mamma införskaffade ett NES. Men under några år där, innan Tiger Electronics översvämmade våra liv med LCD‑handhållna, var Pac‑Man synonymt med det här för oss nya konceptet ”dataspel”.
Det är alltså med ett ganska stort mått av nostalgiskt skimmer jag tar mig an Pac‑Man World 2 Re‑Pac, då jag inte haft någon som helst kontakt med serien under dess renässans i generation 5 och 6. Jag hade faktiskt missat att detta är en remake (även om tillägget “Re‑Pac” borde fått mig att ana pixlar i spritsen) och tar mig därför an det med samma förväntningar jag skulle haft på ett nytt spel.
Spelupplägg & tempo: tre timmar, tre faser
Första timmen. Mysigt, bekant och charmigt. Spelet flörtar med sina rötter och blinkar samtidigt till Sonic the Hedgehog i rytm och lutningar.
Andra timmen. Tankarna börjar flyga iväg och tristessen smyger sig på. Allt känns väldigt mycket 2004 – generiskt. Jag hinner överväga om det inte vore roligare att leta upp HD‑uppdateringen av Ty the Tasmanian Tiger. Jag googlar vad kollegor tyckt och inser att jag faktiskt spelar en 2000‑talsklassiker i ny skrud; det gör mig mer förlåtande.
Tredje–fjärde timmen. Jag närmar mig slutbossen. Bara två världar kvar och inget nytt har egentligen hänt sedan den första timmen. Jag stänger PlayStation 5 och loggar in på Varvat.se för att dela med mig av mina intryck.
Det här är (oftast) bara… okej
För 399 kr är det en budgettitel, så den korta speltiden är delvis förlåten. Pac‑Man World Re‑Pac (ettan) går dessutom ofta att hitta för runt 80 kr på PS Store. Men jag är inte säker på att någon utan starka nostalgikänslor kommer ha särskilt roligt här. Allt känns hyfsat. Efter Astro Bot och Donkey Kong Bananza är ribban dock satt för högt för dessa 20‑åriga upplägg från perioden då många av oss kollektivt inledde den stora plattforms‑fatigue‑n.
Det som räddar Re‑Pac 2 från ett lägre betyg är de nostalgiska känslorna som kickar in när man åter äter gula pluppar i labyrinter och aktar sig för spöken. Vill du återuppleva millennieskiftets vibbar rekommenderar jag hellre Spyro‑remaken – charmigare, mer variationsrik och lika barnvänlig.