Ninja Theorys mörka saga är tillbaka – nu i en förbättrad PS5-version. Rösterna i Senuas huvud är återigen huvudrollen – och med Dolby Atmos känns de som att de står precis bakom din nacke. Men är det här verkligen en upplevelse att spela, eller snarare att uthärda?
Ett jobb, men ändå ett förbaskat trevligt jobb
Jag har alltid haft svårt för spel som känns “clunky”. Det spelar ingen roll att jag intellektuellt förstår varför The Witcher 3 hyllas som ett mästerverk – för mig infinner sig aldrig känslan. Samma sak med Kingdom Come eller The Witcher 2. Och Hellblade II Enhanced är tyvärr inget undantag.
När jag spelar börjar jag likt Senua höra röster i huvudet. Den fryntlige göteborgaren, Varvats chefredaktör Jonas Hernstigs ord ringer på repeat i bakhuvudet:
“Jag måste varna dig, om du älskar spel nu och har det som passion – så riskerar det att förändras när du börjar skriva för oss.”
Och ja – här känns det som ett jobb. Ett förbaskat trevligt jobb, absolut, men ett jobb.
En mörk resa som aldrig riktigt klickar
Estetiskt och atmosfäriskt är spelet en knockout. Tänk Game of Thrones i sin mest blodiga form, med sadismen hos Ramsay Bolton, mixat med den spöklika stämningen i Tomb Raider (2013) och vissa segment från Fable II. Men rent speltekniskt? Clunky. Att gå, att lösa pussel, att slåss – allt känns segt.
Som spel betraktat är det lika tråkigt som de första timmarna av Death Stranding, men med en svagare story.
Ljudet – rösterna som kryper innanför skallbenet
Här briljerar Hellblade II. Senua hör röster i huvudet – och med Dolby Atmos i mitt vardagsrum (samma sak händer med 3D-audio i bra hörlurar) rör de sig runt mig i 360°. En viskning startar snett bakom vänster axel, svaras från höger fram, och landar plötsligt rakt ovanför – som att någon lutar sig in över soffkanten. Det är obehagligt, effektivt och exakt den sinnesstämning Ninja Theory vill åt. Kombinationen av binaurala inspelningar, aggressiv panorering och stilla brus gör att spelet känns som ett styrt delirium – fjärde festivaldygnet blandat med ofrivillig haschpsykos – och ljuddesignen bär upplevelsen när gameplayet inte gör det.
Mellan hackat och malet
Problemet är att spelet aldrig blir vare sig hackat eller malet. Andra “clunky” lir – som The Quarry, Life is Strange eller Until Dawn – kommer undan med det eftersom de drivs av quick time-events och narrativ. Men här, i ett actionspel, blir det bara påträngande.
Det räddas delvis av längden. Med knappt två kvällar i speltid är det kort – men kanske just därför lättare att rekommendera.
Vad är nytt i Enhanced på PS5?
Den här versionen lägger till ett Performance-läge i 60 fps (PS5 och PS5 Pro) samt högre dynamisk upplösning – på PS5 Pro via PSSR (PlayStation Spectral Super Resolution). Utöver det finns Dark Rot (ett hårdare läge), utökad Photo Mode och Developer Commentary. PS5-versionen nyttjar även DualSense-haptik och konsolens 3D-ljud; spelar du på hemmabio kan PS5 skicka Dolby Atmos till kompatibel anläggning. Väljer du Deluxe Edition på PS5 ingår dessutom en uppgraderad version av första Hellblade med nya grafiska lägen.
Slutsats
Jag rekommenderar Hellblade II Enhanced som en unik upplevelse snarare än ett roligt spel. Om du uppskattar intensiva atmosfärer, mörka berättelser och högklassigt ljuddesignat delirium – kör. Men om du, precis som jag, aldrig fastnade för The Witcher 3 och stängde av Death Stranding efter de första timmarna… då är det kanske bäst att vänta tills det här reas ut i PS Store.