Ett bortglömt testosteron på sidolinjen
Det är inte varje dag som undertecknad får återuppleva barndomen. Men när tillfället ges så är den tiden guld värd. Det tillfället stavades SiN och var en shooter från den lilla amerikanska spelbyrån Ritual Entertainment. Med sin ostiga dialog, stenhårda attityd och fartfyllda tempo var SiN en frisk fläkt i den annars generiska FPS-genren som dominerade det sena 90-talet. Tyvärr hamnade spelet under radarn på grund av konkurrensen från Half-Life. Nästan trettio år senare har Nightdive Studios haft den goda smaken att återlansera titeln i en ny kostym. Grafiskt har spelet fått ett litet lyft, även om upplägget är identiskt med ursprunget från 1998.
Handlingen utspelar sig sent 2030-tal i den fiktiva staden Freeport City där säkerhetsagenten John Blade får uppdraget att nysta upp en konspiration från företaget SinTEK. Bolagets ledare har ambitionen att mutera jordens befolkning genom en drog och någon måste givetvis grusa dom planerna. Spelet slänger direkt mig in i hetluften. Jag får ratta en stridshelikopter och låter maskingevären föra min talan. Testosteronet rusar i kroppen när skottväxlingarna förvandlar fienderna till köttfärs och knallarna ekar ljudligt från mina maffiga krutpåkar. Men självklart finns de mindre pusselbaserade momenten kvar som får hjärncellerna att sträcka sig lite extra utanför komfortzonen.
Spelets stora innovation när det begav sig var systemet med träffpunkter på kroppen. En träff som når huvudet orsakar maximal skada medan en benträff ger lägsta möjliga utdelning. Pansarskydd ökar möjligheten till överlevnad och sänker skadefrekvensen beroende på var fiendeelden träffar. Det är här spelet utmanar mig att vara noga med siktet och att varje skott ska räknas. Ju tyngre beväpnade skurkarna är, desto viktigare blir skyddet ju längre in i spelet du avancerar. Det märks tydligt att SiN: Reloaded är utformat som en ”run-n-gun”-shooter. Tempot är intensivt och lämnar ingen stund för eftertanke eller vila. Jag bokstavligen rusar mellan korridorerna i jakten på nästa uppgift att bocka av på listan. Med jämna mellanrum fogas filmsekvenser in som broderar ut handlingen, vilket där och då fortfarande sågs som lite nytänkande.
En naggande god smällkaramell – men inte mer än så
Bandesignen är linjär, men stundvis kaotisk utan tydlig riktning. Just lokalsinnet blir ett irritationsmoment som bromsar upp tempot. Här hade jag önskat en karta som indikerar var jag befinner mig och var jag ska gå. Som bäst blir spelet när det öppnar upp sig och skänker lite variation bland uppdragen. Det kan vara att röja runt på ett lager med en truck eller utöva lite långdistansskytte på en oljerigg. Kommunikationen med kompanjonen JC ger mig känslan av närvaro och avancemang i spelet. Det går som sagt fort, speciellt med min tunga arsenal av skjutjärn som gör livet surt för illbattingarna. Det är startpistolen med sin magnifika precision till det klassiska raketgeväret som rensar rummet i ett nafs. Genom ett hjul kan jag snabbt välja vapen, eller göra det som ursprunget gjorde: ändra fram och tillbaka med ett tryck på styrkorset.
När solokampanjen väl är avklarad finns extramaterialet kring utvecklingen och expansionspaketet Wage of Sin att tillgå. Det ger några extra timmars underhållning innan krutröken äntligen får lägga sig. När eftertexterna väl rullar är jag hyfsat nöjd. SiN är en oslipad diamant som levererar med en knytnäve i solar plexus. Det är rått, brutalt och tar absolut inga fångar med sin tydliga inramning på maskulin 90-talsaction. Tyvärr är det där det stannar. Det är synd. Jag hade hoppats på lite större potential från Nightdive Studios, även om återlanseringen är ett nostalgiskt kraftpaket som inte kommer lämna besvikelse bakom sig.
Recensionskoden erhölls från Plan of Attack och spelet testades på en PS4.
