The Rogue Prince of Persia har på Switch funnits digitalt sedan den 16 december 2025, men släpps nu även i två fysiska utgåvor (Standard och Immortal Edition) – dock keycard-version – från den 10 april 2026. Inför den lanseringen har utgivaren Ubisoft skickat en recensionskod.
Spelet är utvecklat av Evil Empire – studion bakom mycket av efterarbetet på Dead Cells. Redan där anar man vart det barkar: tempo, precision och ett tydligt fokus på roguelite-struktur.
Min relation till serien är lite som till Sibylla. Den har alltid funnits där – men bara vid några få tillfällen varit mer än… just Sibylla.
Mitt första möte med serien var på NES. En födelsedag där jag, utöver Prince of Persia, även fick Startropics och Maniac Mansion. De två sistnämnda blev mitt första möte med guldetiketten – och därmed batterisparande. Prince of Persia, med sitt lösenordssystem, kändes plötsligt som gårdagen. Dessutom var det för svårt för att mitt nioåriga jag riktigt skulle uppskatta det – särskilt bredvid Flintstones, Chip ’n Dale och Super Mario Bros. 3, som annars gick varma.
Under 00-talet dök serien upp igen. Sands of Time, Warrior Within och The Two Thrones blev stapeltitlar från reabacken i väntan på något större. Mitt senaste starka minne är från omstarten 2008 – där det där trötta men ändå helt okej Sibylla-målet plötsligt levlade upp till ett Frasses. Fortfarande inga gourmeträtter, men ändå skillnaden mellan bulk och något som faktiskt var minnesvärt.
Så när jag nu sätter mig med The Rogue Prince of Persia gör jag det med viss distans. Varken hype eller skepsis – mer ett “vi får väl se”.
Roguelite möter Persien
Ganska snabbt står det klart att detta är ett sidospår. Den filmiska actionäventyrsserien kliver åt sidan och lämnar plats för ett sidscrollande roguelite-upplägg.
Här handlar det om kortare rundor, slumpmässiga nivåer och en struktur där du börjar om – ofta. Berättelsen kretsar kring ett Persien under invasion, där prinsen via ett magiskt armband kastas tillbaka i tiden varje gång han faller. En enkel premiss, men den gör jobbet.
Det som däremot verkligen bär spelet är rörelsen. Vägglöpningar, hopp, tempo – allt sitter där. I sina bästa stunder känns det som en modern tolkning av seriens DNA snarare än en ren indieavstickare.
Det som faktiskt fungerar
Spelets styrka ligger i loopen.
Du dör. Börjar om. Men inte från noll.
Istället bygger du långsamt upp din karaktär – låser upp nya förmågor, hittar bättre utrustning, testar olika kombinationer. Varje runda ger något tillbaka, även när det går dåligt.
Det finns också ett tydligt tänk kring builds. Små val får större konsekvenser än man först tror, vilket ger variation i hur man tar sig an spelet.
Och det är nog här spelet vinner över mig mer än jag först vill erkänna.
Det som skaver
Men.
Efter snart 20 år av spel som slipat bort onödig repetition märks det att jag inte riktigt är målgruppen.
Att gång på gång återvända till samma miljöer och fiender tappar mig. Inte direkt – men tillräckligt för att jag ska börja titta på klockan istället för på nästa run.
Jag ser vad de vill göra. Jag förstår varför det fungerar. Men det klickar inte.
Dessutom dras helhetsintrycket ner av tekniska problem i mitt recensionsexemplar till Switch 2. Små hack och framedrops – inget som kraschar spelet, men tillräckligt för att störa i ett upplägg där tajming är allt.
Inget spel jag kommer drömma om
The Rogue Prince of Persia är ett genomtänkt och stundtals riktigt bra spel. För dig som redan är fast i roguelite-träsket – särskilt om Dead Cells är din grej – träffar det här rätt.
Men för mig, som redan börjat blicka fram mot höstens Tomb Raider och Fable, blir det aldrig mer än ett stopp på vägen.
Slutsats: Ett helt okej, småbra spel. Men inte för mig.
