En spelklassiker återvänder till vita duken
”F**k, f****g s*it, Got d**ned!”
Svordomarna droppar från Bryans mun fortare än karln hinner avlossa sina vapen i Zach Chreggers nya tolkning av Capcoms zombieklassiker Resident Evil. Här porträtteras en enkel man som fått sin beskärda del av livet med tillfälliga, underbetalda uppdrag som hunsad budkille och dessutom med en grinig, gravid flickvän. Vad mer kan gå fel liksom? Efter en avslutad leverans inkommer en ny förfrågan till Bryan att ta ett paket till en stad, långt borta från hemmatrakterna. Stadens namn? Raccon City. Problemet? Snöstormen som pågår utanför. Mitt under den kaotiskt sliriga färden inträffar incidenten som kickar igång filmen och slungar ut tittaren på en 95-minuters lång resa kantad med skräck, fniss – och idel humor.
Den här gången är berättelsen betydligt mer jordnära och ”back to the roots”. Chregger har valt att hoppa över den traditionella antologin med etablerade karaktärer för att i stället förmedla handlingen genom medicinkuriren Bryans utsatthet. Spänningen är olidlig när karln tuffar sig igenom den första konfrontationen med Umbrellas muterade skapelser. Tankarna kommer osökt att hamna på John Carpenters tidlösa och psykologiska klassiker The Thing i hur bestarna framställs med tentakelspröt som girigt greppar efter nästa offer. Därefter byggs handlingen successivt upp och sätter tittaren på nålar när nästa moment slungas in i form av ett ”jump scare” eller ny utmaning för den stackars tafatte Bryan. Stundtals blir det komiska situationer som får smilbanden att breda ut sig men också idel blodiga som kanske inte är lämpliga för den äckelmagade. Som Resident Evil-fan måste man bara älska anekdoterna Chregger slänger ut till publiken som en blänkare till originalspelen. Kanske är det ändå den pyttelilla nyckeln som flyttar berget i stället för det maffigaste hagelgeväret?
Vackert kameraarbete lyfter inte upp besvikelsen
Dramaturgin och kameraarbetet hjälper till att skapa den stämningsfulla atmosfären (med många färgpaletter, kan tilläggas) som håller mig på alerten – ända tills upplägget plötsligt skiftar fokus från skräck till zombiekomedi under andra halvan av filmen. Det är tydligt att Chregger tappar balansen, vilket förstör kvaliteten som filmen vilar på. Den psykologiskt skräckmässiga bas som konceptet är grundat på hamnar i otakt med regissörens osäkerhet att veta åt vilket håll filmen ska luta åt – och slutar i trams. Det är synd. Här är verkligen ett försök att ge Resident Evil en mer seriös framtoning, något som serien är i behov av. Jag lider med Bryan, skrattar åt hans klumpighet och älskar survival horror-detaljerna som Chregger strösslar längs resans gång. Men jag får inte ihop den ojämna kvaliteten. Det är något som skaver med helheten.
Trots bristen vill jag ändå rekommendera Resident Evil. Det är nytt blod till en konservativ filmfranchise som länge kört på i samma hjulspår. Den kommer inte nomineras till nästa Oscarsgala men väl underhålla dig – och kanske skapa lite skrämselhicka. Bortser du från den logiska kullerbyttan har du 95-minuters härlig biotid i mörkret framför dig. Låt filmen bli ett trevligt avbrott under hösten som ligger framför oss.
