Resident Evil 7: Biohazard Recension

För över tjugo år sen lanserade Capcom sitt halsbrytande skräckspel Resident Evil. Med Resident Evil 7 tar bolaget nya tag för att fräscha upp varumärket. Vågar du se skräcken i vitögat?

För mig och många andra var Resident Evil 4 kulmen på Capcoms långkörare, något som mattades av med två halvdassiga uppföljare. Många kritiker ansåg att serien hade kommit från sin ursprungliga form där fokuset mer låg på action än skräck. Capcom tog till sig åsikterna, spottade i nävarna och satte spaden i jorden. Med Resident Evil 7: Biohazard gör studion en återresa tillbaka ”till rötterna” där atmosfären är tydligt influerad av genrens betoning på survival horror.  Allt sker numera i förstapersonsperspektiv. Det är mörkt, dunkelt och alldeles isande kallt, den sortens känsla som går från nackhåren ända ned till länsryggen. Precis så som det ska vara.

En gång en vacker herrgård. Nu helvetet på jorden.

Möt familjen Baker

Handlingen kretsar kring Ethan Winters, en man som en dag får ett meddelande från sin försvunna fru Mia efter tre långa år.  Meddelandet leder honom rakt mot en övergiven herrgård i utkanten av delstaten  Louisiana. Vad Winters inte vet är att spåret går raka vägen i armarna på familjen Baker, i synnerhet överhuvudet Jack som styr med järnhand. Frun Marguerite är trollpackan som omger sig med magiska krafter och sonen Lucas besitter kunskapen att arrangera dödliga fällor som kan plockas från vilken Saw-film som helst. Hela gänget har sin historia att bjuda på och relationen till dem kommer bit för bit att byggas i en utdragen katt-och-råtta lek. Familjemedlemmarnas närvaro gör sig påmind på olika vis i form av direkta konfrontationer eller påhälsningar.

Personligen blev jag fäst vid Jack trots alla smällar som delades ut till höger och vänster. Karln är en extremt seg jäkel att ta sig an och räkna inte med honom ur vägen när en strid är avklarad. Man vet aldrig när din fiende bestämmer sig för att resa sig från de döda. När döden ändå nämns kan jag påpeka att Du kommer att dö och det ofta. Trial-and-error metoden att misslyckas, göra om, misslyckas och göra om kommer garanterat att fresta på ditt tålamod. Rådet är att dra lärdom av sina misstag, göra om, göra annorlunda och göra rätt. Återigen tvingar spelmekaniken spelaren att tänka igenom sina strapatser och lägga krut på en redig planering. Misslyckas plan A är det värt att ha en plan B. Eller C när det hettar till på allvar.

Jack är en seg jävel.

Utforska, ransonera och planera

Till din hjälp har du tillgång till en mängd vapen utplacerade i spelvärlden. Alla som var och en innehar eldkraft anpassad för olika tillfällen, dock utan något uppgraderingssystem. Det klassiska hagelgeväret kommer väl till pass när en tyngre motståndare ska tas av daga och pistolerna gör sitt jobb för att hålla fienden stången. Ammunitionen är plågsamt underdimensionerad vilket tvingar spelaren att  tänka efter innan fingret blir för ivrigt på avtryckaren. Fly eller brassa på för glatta livet med en tom puffra? Det är frågan som ställs varje gång när en konfrontation uppenbarar sig.  Som brukligt i tidigare spel gäller det att utforska miljön för att hitta föremål och intressanta ledtrådar som för handlingen framåt. Det finns nycklar som låser upp dörrar, brev som ger information om om tidigare händelser och givetvis patroner till skjutjärnen.

Även de klassiska örterna i grön och röd förpackning återvänder. De kan kombineras till en enda helande supermedicin. Ett kärt återseende är sparrummet där du kan förvara dina ägodelar och spara dina framsteg. Samma rum kommer också bli din bas där dina val aktivt måste tänkas över. Hur mycket bör jag ha på mig och hur mycket ska stanna i boxen? Bör jag spara nu och gardera för kommande incidenter eller ta ut svängarna lite? Än en gång återkommer det taktiska inslaget från de första tre spelen i serien. men också den otäcka känslan att befinna sig i ett underläge kring sparande och förvarande som gör sig påmind. Det är ingen höjdare att inte få plats med en nyckel som leder till en utväg mitt under en strid.

När du minst anar det står en kärring bakom dörren och skrämmer skiten ur dig.

En känsla av olust

Atmosfären är tät, mörk och rakt igenom otrevlig. Direkt från start slungas jag in i den deformerade miljön som andades något riktigt ondskefullt. Herrgården verkar till en början övergiven, men otäcka ljud skvallrar om något annat. Hela omgivningen är laddad med en historia av grymheter som bidrar till den stämningsfulla upplevelsen. Den psykologiska skräcken att aldrig veta vad som väntar runt hörnet är påtaglig och varvas med stum tystnad till direkta avbrott. Att varva stillsamt utforskande med jump scares fungerar riktigt bra och håller spelaren ständigt på tå. Saken blir inte sämre med den snygga grafiken som kristalliserar skräcken på skärmen med ljudeffekterna som sätter avtryck bland de kusliga omgivningarna.

Nu när jag rosat spelet finns det även inslag som inte är lika bra. De pussel som ligger utplacerade här och där kunde ha varit lite fler och utmanade för att hålla tempoväxlingen vid liv. Även fiendefloran hade kunnat vara lite större och mer intelligent. Den monstertyp som existerar är ruskig i början blir efter ett par timmar förutsägbar. Handlingen tappar fart i slutet och lämnar inget större utrymme för en andra spelomgång. Om inte vederbörande vill lägga ribban med en högre svårighetsgrad vill säga. Sist men inte minst känner jag att röstskådespeleriet kunde vara bättre och misslyckas till viss del att förmedla känslorna som rollfigurerna ska utstråla.

Ett trendbrott för serien?

Resident Evil 7: Biohazard är en klar uppfräschning av serien och tar nya grepp för att hålla konceptet i takt med tiden. Även om spelet lånar friskt från sina föregångare men även från titlar som Amnesia och Outlast lyckas ändå resultatet stå på egna ben och leverera en grym fullträff från start till slut. Den läskiga olustkänslan är tillbaks med råge och griper tag där man minst förväntar sig att något ska inträffa. Frågan återstår hur Capcom nu ska bygga vidare på sin skapelse och ytterligare utveckla genren? Men för stunden kan studion känna sig nöjda med vad de åstadkommit. Det här mina damer och herrar är riktigt bra. Gör er redo för ny färd in i skräckens oändliga universum.

Tack till Pan Vision och kinguin.net för recensionskoder.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Skrämmande
  • Tät atmosfär
  • Behövlig uppfräschning av serien
Sämre
  • Få pussel
  • För få fiender
  • Handlingen avtar mot slutet
  • Inget direkt sug efter ny spelomgång
8
Bra
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

0 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.