Det är något med isometriska spel som väcker en särskild känsla hos mig. Den där emulerade 3D-effekten som gav spelen en helt ny axel att röra sig runt. Det började med Zaxxon på 80-talet, vidare till Baldur’s Gate kommande decennium. Isometrin följde med till Bastion, och Hades och är idag ett stilbegrepp som har en särskild plats i mitt hjärta. Efter att ha sett lite PR-material och trailers för Retrace the Light var det med andra ord svårt att inte få upp förhoppningarna.
Gameplay när den är i bästa laget
Vi följer en generisk story (mer om den sedan) där vi tar oss fram i en isometrisk värld, full av pussel, fiender och bossar. Vi rör oss i tre led, vilket har visat sig vara ett ypperligt upplägg för att lösa diverse logiska problem. Världen är lagom geometrisk, vilket såklart hjälper pusslandet, men är även ett medvetet designval utifrån spelets berättelse. Du kan välja vad du vill göra på tre av actionknapparna, och med den nedre (X/A) låter dig sprinta. När du sprintar lämnar du ett ljusspår efter dig som du sedan kan ’retraca’. Det är grundmekaniken och spelets titel, som osökt får mig att tänka på diverse spel som använder liknande tidsbaserade spelmekanik. Retrace the Light har definitivt gjort sin egen grej av det. Det känns mer anpassat för den här typen av gameplay, med dynamiskt tempo för strider och pussel. På övriga knappar kan du välja vad du vill ha för attacker. Du kan alltså anpassa det efter din typ av spelstil, vilket är riktigt tacksamt. Utöver attacker och eponymisk ljusmanöver kan du även lära dig olika tekniker som hjälper dig i pusslandet.
Med det sagt upplever jag ibland att reglerna för fysiken känns off för mig. Ena stunden får jag tidshoppa som en legitim manöver för att undvika attacker, andra gånger spelar det ingen roll. Vissa fiender kan även låsa dig i en attackkombo, vilket gör att du obönhörligen kommer dö, vilket känns lite enerverande. Jag dör gladeligen på egna meriter, där jag känner att mitt spelande är orsaken till det. När spelets mekaniker ställer till det, på grund av inkonsekventa regler, känns det desto tråkigare. Dock är det ett undantag till regeln, om än ett påtagligt sådant.
Recycle the Light
Handlingen känns tyvärr ganska återanvänd. Den påminner mig väldigt mycket om ett spel som var extremt hypat när det kom, fick ett kritikerrosat mottagande av spelare världen över, men jag fastnade aldrig för det, med undantag för musiken. Retrace the Light har en story som känns väldigt tagen från sagda spel och jag är inget fan av det. Det känns nischat och är säkert intressant för många, men jag tycker att det känns platt och intetsägande. Klyschigt emellanåt. Det är därför svårt att säga om det är en bra story eller inte. Värt att tillägga att för den som vill frossa i storyn finns det gott om dialog och lore att ta del av på vägen.
Spelet utspelar sig i framtiden, närmare bestämt år 3323. I denna framtid utvecklade mänskligheten en AI vid namn Primus. Tillsammans startade de Meta Mirror Project för att laga sinnena hos individer med extrema emotionella tillstånd. Du tar rollen som Decem, ett antropomorft program som startats upp på nytt. Ditt syfte är att dyka i olika ”Mirrormazes” – projektioner av det mänskliga psyket. Väl inne behöver du lösa pussel och slåss mot mekaniska fiender kallade ”Mirrormares”. Efter ett uppdrag hittas Decem utslagen, med ett rensat minne. Det är ditt jobb att hitta alla förmågor igen och, som spelets titel antyder, åter hitta ljuset. Och klura ut vad Meta Mirror Project egentligen står för.
Avslutningsvis…
Retrace the Light är ett riktigt roligt spel och det är en fröjd att ta del av mindre studios och deras visioner. Trots en lätt stencilerad, återanvänd story är det ett roligt spel, med gameplay som lätt gör det värt pengarna. När jag ska sätta mig och spela det är det inte storyn som lockar för mig, men alla nya pussel. Detta är såklart en smaksak. Storyn erbjuder en hel del lore och kött på benen i form av olika dialoger, medan gameplay och estetik är snygg och välarbetad.
